Arkiv för tidningensyre.se

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

En mörk höstkväll för ett par år sedan satt jag hemma hos en kompis, vi spelade spel med hans tonårsdotter och hennes bästis, granntjejen Sabina. Polisen var hemma hos Sabinas familj och gjorde husrannsakan, så hon kunde inte vara hemma den kvällen. Någon hade ringt och rapporterat att hennes pappa Daniel odlade cannabis.

Maria-Pia Boëthius ledare i ETC den 17 mars är en novell, en dystopisk historia som utspelar sig i slutet av 2016, fem dagar efter att Donald Trump installerats som USAs president. Muslimer ska interneras och deporteras, klimatavtalet ligger i papperskorgen, en ny mur mot Mexiko ska ”få kinesiska muren att likna en gärdesgård”, samhället är i kaos och Europa bävar. Med undantag för ultrahögern som känner att de nu har världens mäktigaste man på sin sida. Nato har inget att sätta emot.

EU och Turkiet enades under natten till tisdagen om hur de ska agera gentemot flyktingarna som tar sig från Turkiet till EU. Uppgörelsen går ut på att alla syrier som flyr till Grekland ska skickas tillbaka. Istället ska EU under ”ordnade former” ta emot en annan syrier. EU och Turkiet börjar alltså med regelrätt människohandel, där flyktingarna byts en mot en. Även flyktingar från andra länder kommer att skickas tillbaka till Turkiet, men där gäller inget handelsutbyte med EU utan de skickas bara tillbaka. 

I lördags började det brinna på Helgeandsholmen i Stockholm. Det var en rejäl brand som snabbt spred sig i riksdagens kulvertar till Gamla stan. Folk fick panik och började fly mot de angränsade malmarna. Problem uppstod dock ganska snabbt, för på de angränsande malmarna anser de styrande att det inte finns plats för fler.

Barn får många av oss utan att ta så noga ställning till saken i förväg. Plötsligt är ett litet knyte på väg och oftast är det välkommet, men inte alltid planerat. För andra är det mer komplicerat, kanske omöjligt att få barn utan hjälp.

Förra veckan presenterade regeringen En samlad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken 2016–2020. Ett 72-sidigt strategidokument som talar om att Sverige ska fortsätta som vanligt. Vi fortsätter med det sociala experiment som vi påbörjade i slutet av 70-talet, den drogpolitik som dödat 10 000 personer i Sverige. Exakt siffra är svår att få fram eftersom det inte alltid är tydligt att narkotikan är orsaken. Men sedan staten började med detta experiment har dödstalen ökat varje år, med några få undantag i början av 2000-talet, då användning av substitutionsbehandling för opiatmissbrukare dämpade det.

Aldrig någonsin har information och fakta varit så lättillgängliga som i dag. En sökning på datorn eller i telefonen och du får tillgång till mer information än du för 100 år sedan kunde samla in på en livstid. Men tillgången på desinformation, myter och lögner har heller aldrig varit lika stor.

I lördags dog ytterligare 39 flyktingar vid Medelhavets stränder, tio av dem var barn, fyra under två år. Totalt beräknas någonstans mellan 250 och 300 ha drunknat på Medelhavet under januari. Februari började inte bättre, i samma område vid den turkiska kusten drunknade ytterligare minst nio personer i tisdags, varav två var små barn. I Aftonbladet blev det en liten TT-notis om det, många tidningar skrev inte alls.

Minns du när FRA-lagen röstades igenom 2008? När Försvarets radioanstalt fick rätt att kartlägga vår kommunikation, inte bara enstaka misstänkta för allvarliga brott, utan allas.

I februari 2000, när vi precis hade konstaterat att Y2K inte skulle ödelägga världen, lade Demokratiutredningen fram sitt slutbetänkande till regeringen. Problemen som utredningen skulle lösa var ett minskande engagemang i demokratin. Mindre folk i folkrörelserna, färre medlemmar i partierna, färre röster i valen och ett minskande intresse för politik, speciellt bland de unga.

Om en som jag är född på 60-talet så har en i huvudsak fått uppleva större och större frihet från staten. Det så kallade DDR-Sverige har successivt tynat bort och en har lätt slagit sig till ro med att statens makt över individen hela tiden minskar.

Direkt när den här tidningen är lämnad till tryck tar jag tåget till Malmö. Tillsammans med ett tusental andra kommer jag ta mig till Kastrup på lördag och sedan försöka resa tillbaka utan att visa id.

2015 går mot sitt slut. Året då vi fick ett uppblåst klimatavtal med väldigt lite innehåll. Året då ett terrordåd i Paris, som tog lika många människors liv som terrorn gör varje dag i Syrien, förvärrade det världspolitiska läget ytterligare.

Sällan har vi behövt goda nyheter så mycket som den här vintern, och aldrig har vi behövt goda nyheter om klimatet så mycket. När COP21 verkligen nedkom med ett bindande avtal var världen färdig att ta emot det med öppna armar.

”Världens ledare har samlats i Paris för att komma överens om hur vi ska göra för att jorden ska fortsätta att vara beboelig. Vi människor har låtit mycket hända med vår livsmiljö. Temperaturen stiger, haven tar skada, arter dör ut, större och större delar av planeten blir svåra att leva på, även för oss människor. Stormar, torka och översvämningar orsakar allt fler katastrofer och konflikter som tvingar människor att fly.

”Att bara ha fått yttra sin åsikt om att det här är dåligt eller det här är bra ger ju inte effekt.” Orden är Åsa Romsons i Ekots lördagsintervju och en del av förklaringen till att partiet ställde sig bakom katastrofbeslutet om immigrationen förra veckan.

”Det är ett väldigt dåligt förslag, tillfälliga uppehållstillstånd försämrar möjligheten till integration, försämrar möjligheten att känna sig trygg […]. Det går inte att försvara, det går inte att försvara.”

”Det är fruktansvärda beslut […]. De är fruktansvärda framför allt för enskilda flyktingar som ställt sitt hopp till Sverige som ett tryggt ställe att bygga upp sin framtid.”

Så skakades Europa av ytterligare ett hemskt terrordåd, det största i Europa sedan Madrid 2004. Även om det händer då och då är vi relativt förskonade, och kanske är det en delförklaring till de enorma reaktionerna i Paris och hela västvärlden. Men i grunden handlar det förstås om en prioritering av liv, västvärldens invånare ser sig som så mycket viktigare.

På den grekiska ön Lesbos står SD och delar ut flygblad som berättar att Sverige är fullt, det finns inga bostäder och jobb. Sverige har enligt SDs flygblad blivit ett våldsamt land på grund av massinvandringen och har näst flest våldtäkter i världen. Syftet med att sprida direkta lögner om Sverige är förstås att avskräcka flyktingar från att komma hit.

Sverige behöver mer kompetens i fråga om källkritik på nätet, tycker den svenska regeringen, och överväger därför medlemskap i Natos center för strategisk kommunikation.

Höör, Malmö, Danderyd, Kävlinge, Oskarshamn, Munkedal, Kungsbacka, Arlöv, var blir det i morgon? Sverigedemokraterna lägger ut adresserna på internet och vill inte ha några frågor om varför. Samhällsinformation, säger de, samtidigt som de har en kampanj för att skrämma bort flyktingar.

Den 2 september spolas Alan Kurdi upp på stranden i turkiska Bodrum. Alan blev tre år och hann bara uppleva hur det är att leva i ett krig, och på slutet – hur det är att fly utan att vara välkommen. Bilderna på Alan uppspolad på stranden spred sig som en löpeld över världen och rörde upp en våg av solidaritet.

Få såg det komma, även om många var tveksamma till att DÖ skulle hålla i åtta år, så var det få som veckorna innan såg att den skulle rasa ihop på bara någon timme förra fredagen. Det framstod som närmast planerat och samordnat av Alliansen.

”Vårt statsskick innebär dock fortfarande att landets högsta offentliga ämbete, det som statschef, går i arv inom en utvald familj. Monarkin går inte att förena med demokrati, jämlikhet och medborgerliga rättigheter. Vi menar att rätten att representera Sverige inte ska kunna ärvas. Den kan enbart ges genom demokratiska processer.”

Året är 2015 och inom ett par månader ska FNs åtta millenniemål vara uppnådda. Så kommer det inte riktigt att bli: den extrema fattigdomen är inte utrotad, alla barn får inte gå i skolan, det är långt kvar tills kvinnor och män är jämställda.

”Regeringen vill ta ett klimatkliv som skyndar på omställningen till ett mer hållbart samhälle. Genom att ta ansvar för vår klimatpåverkan i Sverige visar vi ledarskap för världens länder. Sverige ska gå före och bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.” Så börjar regeringens presentation av den del av 2016 års budget som kallas Investeringar i klimatomställning.

Dagens Nyheter 11 september: ”Vi vill understryka att det finns alternativ till att ge till behövande i Sverige och istället stödja uppbyggnaden lokalt för utsatta människor i Rumänien och Bulgarien. En rad svenska organisationer, kyrkor och samfund bedriver verksamhet i ursprungsländerna. (….) De pengar som svenska folket vill avvara gör bäst nytta hos dessa organisationer.” Aftonbladet 13 september: ”Ett företag kan inte fungera från dag ett om det inte får en viss möjlighet att byggas upp. Det kommer att vara det som är grund för min försörjning framåt.”

Plötsligt hände det, på något dygn vände hela debatten. Efter år då SDs problemformulering fått härja mer eller mindre fritt låg fokus på att folk faktiskt dör och lider svårt vid EUs gränser.

Om ett par veckor ska Magdalena Andersson presentera regeringens budget, och hon har redan börjat dela ut pengar till olika intressegrupper.

Det kom inget beslut om Ojnareskogen förra veckan, och det lär inte komma något den här veckan heller. Regeringen sammanträder medan det här skrivs, så när ni läser det vet ni.

Bästeträsk på norra Gotland är inte ett träsk. Det är en sjö med vit botten och klart, grunt vatten, omgiven av skog, och därför ser den ut att vara ljust blågrön, som en isländsk vulkansjö, fast klar.

Krigsminister Peter Hultqvist meddelade i slutet av förra veckan att han vill utreda återinförandet av en allmän värnplikt.
– Vi vill bygga ett robustare och mer fungerande personalförsörjningssystem, sa han enligt Aftonbladet.

Efter en dryg månad till sjöss så kastas jag brutalt tillbaka till ”verkligheten”, som det brukar kallas. När jag lämnade redaktionen var sociala medier fulla med postningar som ”Äntligen semester!”, ”bara X dagar kvar till semester!”, ”Y veckor ledigt” och så vidare. Nu ser jag inte en enda med ”Äntligen tillbaka på jobbet” eller dylikt.

En av mediernas uppgifter är att granska makten med en klar och kritisk blick och ställa frågor som ger andra och sannare svar än de som makthavarna själva helst vill besvara. Ibland görs det på ett alldeles lysande sätt, andra gånger gör man det för lätt för sig. Inte sällan genom att välja ut en politiker, till exempel Åsa Romson, och hacka på minsta småsak.

I maj skrev jag en ledare om surrogatmödraskap. Den handlade främst om varför svenska lagar behöver anpassas till att en del barn föds av surrogatmammor, och om den opinion som finns för att istället förbjuda surrogatmödraskap.

Nolltolerans är tanken bakom den svenska narkotikapolitiken. Den har fått mycket kritik den senaste tiden, bland annat på grund av den höga narkotikarelaterade dödligheten. Ändå kallas den lyckad och framgångsrik av sina företrädare, med argumentet att relativt få svenska ungdomar provar olagliga droger.

I dag startar Miljöpartiets kongress i Örebro, samma stad som partiet bildades i 1981. Kongressen startar med ett öppningstal av Åsa Romson. Antagligen kommer det att handla om att nu bygger Miljöpartiet det gröna Sverige – trots att partiet för första gången på 16 år har gått bakåt i ett riksdagsval. Trots att partiet grovt missade målet att fortsätta vara tredje största parti. Och trots att de rödgröna fick ett betydligt mindre väljarstöd än högern.

En ska inte dra för stora växlar på vad politiker säger efter sin aktiva period. Strax efter att Göran Persson hade avgått började han till exempel prata om att sänka arbetstiden och införa sex timmars arbetsdag, något han som statsminister hårt motarbetade.

I veckan som gick har de blå och de bruna gått i taket över ”Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism”.

En kvinna som vill föda barn åt någon annan kan göra det redan i dag. Hon kan bli gravid och låta barnets pappa få vårdnaden, och sedan kan pappans partner göra en närståendeadoption. Det förekommer, men om något går fel på vägen finns inget juridiskt skydd.

Medieanalyserna av OECDs skolrapport frossar i populistiska evergreens om ”bättre disciplin” för att minska frånvaron. Men det kan räcka långt att göra skolan möjlig för fler att gå i, skriver Malin Bergendal.

Syftet är oklart när nio socialdemokrater och akademiker föreslår samhällstjänst för alla mellan 18 och 24 år. Tydligen hoppas de att tvångskommenderingen ska ge tillit och forma ansvarsfulla medborgare. Men att frihetsberöva människor för deras eget bästa är att ta ansvaret ifrån dem, skriver Lennart Fernström.

Att hjälpa människor att fly från olycka och misär är i sig inte en ond handling. Det är EUs människofientliga politik som orsakar flyktingdöden på Medelhavet, skriver Lennart Fernström.

Det enda ansvarsfulla Vattenfall kan göra med sina tyska kolkraftverk är att lägga ner dem. Om Vattenfall inte inser det självmant är det regeringens ansvar att se längre, skriver Malin Bergendal.

Regeringen vill höja taket i a-kassan, men vad man borde göra är att höja golvet. Solidariteten med dem som har minst är viktigare än trygghet för medelklassen, skriver Lennart Fernström.

En grön tidning är mer än en tidning om miljön – i den gröna ideologin är frihet och solidaritet viktiga grundstenar. I sin första ledare i Syre gör Lennart Fernström en programförklaring för tidningen i allmänhet och dess ledarsida i synnerhet.

 

Ett ord som ”extremism” låter sig töjas och vridas ganska långt. I Mona Sahlins Samtalskompass kan det stå för allt från Al-Qaida och Svenska motståndsrörelsen till snart sagt vilken samhällskritik som helst. Vill man värna demokratin är en sådan begreppsförvirring kontraproduktiv.

Etablissemanget vill gärna framställa demokrati som enbart rätten att i val utse dem som ska få härska. Men demokrati kräver betydligt mer än så. Demokrati kräver ständig utveckling.

Sedan 80-talet har partierna tävlat i vem som kan lösa arbetslösheten. Varje regering, oavsett politisk färg, har haft som högsta prioritering att få ned arbetslösheten utan att lyckas. Det finns i dag nästan inte ett politiskt förslag som läggs fram utan motiveringen att det skapar jobb.

Motsättningen är klassisk. I den ena ringhörnan har vi kapitalisterna som vill ge allt till de besuttna och smulorna till övriga. I den andra har vi socialisterna som vill styra och bestämma in i minsta detalj över människors liv.