Är det verkligen jobb vi vill ha?
Sedan 80-talet har partierna tävlat i vem som kan lösa arbetslösheten. Varje regering, oavsett politisk färg, har haft som högsta prioritering att få ned arbetslösheten utan att lyckas. Det finns i dag nästan inte ett politiskt förslag som läggs fram utan motiveringen att det skapar jobb.
Miljösatsningar, satsningar i offentliga sektorn, skattelättnader för rika och för dem som har jobb, sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar, städsubventioner, läxhjälpssubventioner, slänga-ut-det-tre-år-gamla-köket-subventioner, sänkt krogmoms, JAS-plan, kärnkraft, gruvbrytning, vapenexport till saudiarabien och så vidare. Listan kan göras hur lång som helst.
Men är det verkligen mer jobb vi vill ha? Till varje tänkbart pris? Vill och behöver vi bli sysselsatta? Är vi inte tillräckligt kreativa för att själva fylla vår tillvaro med meningsfulla aktiviteter? Borde inte jobb skapas utifrån att folk har behov av att saker blir gjorda, och inte utifrån makthavarnas behov av att få ökade skatteintäkter?
Den stora del av våra liv som vi tillbringar i lönearbete har gett fack- och näringslivspamparna en oförsvarbart stor makt över våra liv. Med basinkomst, även kallat medborgarlön, så skulle stora delar av den makten flyttas till oss. För facken innebär det minskad makt över lönekollektivet, för arbetsköparna blir det svårare att hålla lönerna nere när färre konkurrerar om jobben och för båda parter skulle det ge mindre makt över arbetsmarknaden och samhällsutvecklingen.
Det råder en moralpanik runt lönearbete. Om du inte vill löneslava så gör du inte heller rätt för sig, är budskapet. Att inte masa sig iväg till arbetet har blivit lika fult som att i forna dagar inte gå till kyrkan på söndagen. Det har gått så långt att Sveriges största part till och med försöker sälja in sig hos väljarna med att deras politik ger fler personer jobbiga morgnar.
Politikerna gör det så obekvämt de kan för dem som är arbetsfria. Indragna ersättningar, högre skatt, indragna dagisplatser, förbud mot att ta semester, tvångsdeltagande i meningslösa kurser och sysselsättningsprogram, förbud mot att delta i föreningsaktiviteter och andra aktiviteter som arbetsförmedlingen inte har kontroll över är bara några av de saker som anses vara legitimt att utsätta arbetslösa för.
Men lönearbete i 90 000 timmar av våra liv är varken någon naturlag eller något gott i sig. Vi är gjorda för större ting än att bindas till makthavarnas idé om god sysselsättning. Så varför sörja att det inte finns 90 000 timmars jobb för var och en av oss? Och varför försöka konstruera jobb på konstgjord väg? Varför inte istället ge de arbetslösa frihet att skapa ett drägligt och eget liv?
Ytterst handlar detta om makten över vår tid. Vem ska bestämma över din tid? Staten, kapitalet eller du själv? Utan en rättvis fördelning av resurserna kommer det alltid att vara de med pengarna som bestämmer över större delen av din vakna tid. Med vilken rätt gör de det? Med en villkorslös basinkomst skulle det istället bli du som bestämmer. Och visst är vi förståndiga nog för att kunna ta ansvar för vårt eget liv?
