Arkiv för tidningensyre.se

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

”Vi måste begränsa barnens skärmtid!” läser jag titt som tätt nu för tiden. ”Skärmtid”. Vad är det för tramsigt ord egentligen?

Visste du att din musik är sönderhackad? Det kanske låter konstigt, men om du lyssnar till musik på Spotify eller Itunes så är din musik bokstavligen i bitar. Det har med det digitala formatet att göra.

Vill meddela att jag även 2016 ämnar tillhöra dem som allt oftare kommit att kallas naiva. Ja, en sådan som alltjämt tror att en okänd inte måste utgöra ett hot, inte måste vara min fiende. Som fortfarande tror att världen kan bli bättre och envist håller fast vid att det kanske finns en avgörande poäng med att så rättvist som möjligt försöka fördela våra gemensamma resurser.

En kväll i februari tittar jag på pjäsen April i Anhörigsverige på Stadsteatern i Stockholm, en fri tolkning av Susanne Alakoskis bok med samma namn. Det är uppväxten i ett missbrukarhem skildrat ur barnens perspektiv. Det är misär och skammen som barnen i pjäsen bär på känns. Skam som gestaltas på scenen och blixtsnabbt formuleras till lögner som svar på frågan: hur mår du? Om det överhuvudtaget kommer något från barnens läppar.

Det cirkulerar en skämtbild på sociala medier just nu med texten: ”Det är bra märkligt. De fattiga ska ha lägre lön för att jobba mer. De rika ska ha lägre skatter för att jobba mer.” Den väcker så många tankar.

Det har uppstått en underlig blind fläck i det politiska samtalet om jobbskapande. Vi måste skapa en massa nya jobb, sägs det. Problemet är att hela den politiska diskursen utgår ifrån att det enbart är anställningar som utgör dessa önskvärda jobb. Därför kommer politiker med förslag efter förslag på hur de ska få företag att anställa fler; det talas om sänkta arbetsgivarkostnader, om låga ungdomslöner, om lägre invandrarlöner, om att göra det enklare och billigare att anställa. Men är fler tjänster i befintliga företag verkligen det vi vill ha eller behöver?

Det började 1974 för min del. Min handledare kärnfysikern Arne Johansson skulle installeras som professor vid Uppsala universitet. Han berättade då att den begränsning av atomkärnors storlek som vi var vana vid inte nödvändigtvis behövde gälla. Om många neutroner samlades kring en mycket tung kärna kunde möjligen en ny stabilitet uppstå. (Neutroner har ingen laddning och stöter alltså inte bort varandra eller de närvarande protonerna.) Simsalabim, vi har en ny tung kärna som dessutom är sugen på flera neutroner. Ja, kanske!

Det är en av de sista dagarna på jullovet. Vi har ätit upp julgodiset, slängt ut granen och hunnit tröttna på julklapparna. Snart ska allt bli som vanligt igen. Jag ska åka hem till Göteborg dagen efter. Vi sitter runt köksbordet och spelar ”Ticket to ride” för sextonde gången sen julafton. Vi, är jag, mina syskon, pappa, min låtsasmamma, Zaman och Lee. Pappa delar ut alla kort. Min bror lägger ut kartan över Europa som är fylld med järnvägsspår. Aten, München, Köpenhamn, Stockholm. Jag slås plötsligt över hur märkligt det är att vi sitter där allihopa runt bordet, i Säffle. Eller, det är väl egentligen inte så konstigt att jag sitter där, eller mina syskon eller våra föräldrar. Låt mig presentera er för Zaman och Lee.

Jag söker på Expressens webbsida efter en artikel om de globala utvecklingsmålen, den så kallade Agenda 2030. Jag har nämligen fått höra att de skickade sin högst värderade reporter Svensson på den stora konferensen i ämnet som regeringen höll i måndags. Och med så prominent besök torde det väl vara en toppnyhet på sajten. Eller?

Den 14 september 2014. Jag kommer aldrig glömma det datumet – och de efterföljande dagarna. Aldrig. När valresultatet offentliggjordes var SD och deras 13 procent det enda som kom att cirkulera i mitt, och många andras huvuden. Var åttonde svensk. Var åttonde klasskamrat. Vilka grannar var det som röstade på SD?

För några dagar sedan upplyste Spotify mig om att jag inledde mitt musikår 2015 med On Top of the World med The Carpenters. Det förvånade mig. För ett år sedan var jag nämligen i uruselt fysiskt skick, utarbetad och arbetslös. Det fanns helt enkelt inte mycket att känna sig på topp över.

För ett tag sedan, en fredag, besökte jag överklassens Stureplan i Stockholm. Närmast dit har de som bor på Östermalm. Här kan man köpa en klocka för ett par hundratusen spänn, om man har lust till det. Och här handlar somliga en fredagseftermiddag kläder som ska bäras till helgen och sedan kanske aldrig mera – för summor som skulle ge många familjer ett livslångt festligt fredagsmys.

Dör hon så dör hon. Det var min mamma som sa det. När jag var i tjugoårsåldern fick jag kontakt med en tjej via internet. Vi hade bara kontakt genom chatt, sms och telefonsamtal, men genom den var vi kära, och i stort sett ett par.

Det gick som chockvåg genom de gröna leden när Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterade den senaste uppgörelsen om flyktingpolitiken. Tålamodet hos miljöpartisterna hade varit gott. Det fanns sedan länge en förståelse för att regeringssamarbete kräver kompromisser även i svåra frågor. Det var inte det som var problemet.

Behöver Sverige en säkerhetspolis? Jag tycker det. Det finns typer av brottslighet där den vanliga polisen kan behöva kompletteras med extra kompetens. Andra är mer tveksamma.

Om vi fick göra om vår värld från början – vad skulle vi göra annorlunda då? Den här tiden vi lever i gör att jag ofta längtar bort. Eller tillbaka.

Kåt, glad och tacksam. Dessa tre egenskaper bör en fru ha, åtminstone enligt Peter Dalles karaktär i Ogifta par. Filmen lanserades som ”en film som skiljer sig” och om man går runt och förväntar sig att en annan människa ska orka vara kåt, glad och tacksam hela tiden när man själv beter sig som en tölp, så är det inte så konstigt att förhållandet fallerar.

Ibland drabbas jag av hoppfullhet. Ganska ofta faktiskt. Det är nog ett personlighetsdrag. Vissa lutar åt att mest se de negativa nyheterna, för andra är det de positiva nyheterna som slår igenom. Och vi behöver varandra för att få balans. Just nu är det analyserna inför klimatmötet i Paris som delar oss i dessa två läger. Och i fredags fick vi alla vatten på våra kvarnar, kan man säga.

Jag hade tänkt skriva om kärlek. Om relationer och erotik och en studie jag läst. Men så kom morden i Trollhättan. Slutet på Decemberöverenskommelsen. Liksom partiernas respons på flyktingkrisen. Mitt FB-flöde fylldes av artiklar och kommentarer från vänster, från höger och från en och annan sverigedemokrat. Jag ser till att följa dem alla för jag vill veta hur de tänker. Själv kunde jag inte sluta tänka på vem som ska styra Sverige och hur de ska styra.

Basinkomst är framtiden. Fördelarna är så många att de knappast ryms inom ramen för en liten krönika som den här och jag har skrivit om det förut. Ett införande av basinkomst skulle ge oss chansen att genomföra stora förändringar av våra skapade konsumtionsbehov, kring vilka samhället nu är uppbyggt.

Var finns arenorna för de stora samtalen om vad det innebär att vara människa? Jag frågar för att jag letat utan någon större framgång. Jag tror nämligen att alla andra samtal i samhället behöver en djupare klangbotten för att inte reduceras till meningslöst poserande för egen vinnings skull.

Min farmor föddes 1906. På den tiden var de allra flesta rasister, homofober och hade en helt annan syn på jämställdhet mellan könen. Kvinnor fick inte ens rösta (fast när farmor nådde rösträttsålder hade det ändrats). Fram till fyra år innan farmor föddes hade föräldrar en plikt att slå sina barn om de misskötte sig.

Ett tag kändes det som att det höll på att gå en propp i huvudet av flyktingdebatten. Att mänskor engagerade sig så sedan bilden av den döde pojken i vattenbrynet hade publicerats var ju enastående. Det samlades in och det delades ut, det skrevs artiklar och det planerades insamlingsgalor. Att flyktingkvoterna skulle dras ner var det inte längre tal om. Men jag undrade hur lösningarna på boende- och arbetsmarknaden skulle se ut? För att vara känslomässigt (och tillfälligt) involverad är ju en sak. Att komma med konkreta, realpolitiska förslag en annan.

Språket ger oss tillträde till varandras hjärnor, ger oss mod att se rakt igenom lager av avstånd, av motstånd som finns mellan människor. Vi får erövra varandras ord varje dag, vrida dem mot ljuset och försöka se vad de vill säga.

Shakespeare hade rätt. Något är ruttet i staten Danmark. Det är skamligt att ett av världens rikaste länder aktivt motarbetar möjligheten att hjälpa människor på flykt. Shakespeare sa inget om Sverige, men något är ruttet här med. Allt fler tyr sig till ett parti som vill att Sverige ska gå ännu längre i sin främlingsfientlighet än vad Danmark redan gör.

Jag är på sjangdobelt kalas och samtalar med en ny bekant. Här finns skillnader. Han är från den kommersiella sektorn, jag från den intellektuella. Hans liberalism sträcker sig stundtals åt andra håll än min frihetliga ådra. Men vi förenas i samtalslust och nyfikenhet.

När jag går på gatorna i København nu i sommar är det svårt att på ytan skönja förändringen av regeringsmakten som skett sen jag var här sist för några år sedan. Då hade Danmark just fått en röd regering med fyra kvinnliga partiledare i toppen. Människorna jag snackade med kände framtidstro – kanske skulle de lyckas bryta trenden med det växande rasistpartiet Dansk Folkeparti (Danmarks motsvarighet till SD) – det såg hoppfullt ut.

Frihet har aldrig intresserat mig. Åtminstone inte som begrepp. Min generations unga anarkister var mer intresserade av handling än filosofiska resonemang. Det räckte att den bullrige ryssen Michael Bakunin kallat sig ”fanatisk frihetsälskare” och hävdat att frihet utan socialism var privilegier och orättvisa, medan socialism utan frihet var slaveri och brutalitet. Anarkister tog avstånd från både liberalism och kommunism och det var gott så.

Dagens offentliga debatt är kantig och omedgörlig. Den går runt i cirklar och leder ingenstans. Vi står alla sida vid sida och svettas på varsitt åsiktslöpband.

Nu börjar skolan igen. Mina barn går i skolan i Helsingfors, i Finland. I Sverige är många ganska okunniga om Finland. Men två saker brukar alla ha hört talas om: Nokia och den finska skolan.

Fårö socken. Gotlands kommun. Juli 2015. En stor del av mitt hjärta längtar alltid hit – till Gåsemorahammarens vidsträckta stenstränder på Fårös ostkust – var jag än befinner mig i världen. Och när jag äntligen kommit hit om den ljusa sommaren eller den bleka hösten, tänker jag: Lyllo mig! Det finns ingenstans jag hellre vill vara än just här!

Det är sommar, jag äter toast och filosoferar över hur fint det är att vi i världen genom århundradena lärt oss det godaste av varandras matkulturer. Just engelsmännen har kanske inte stått för det största bidraget, men toast, scrambled eggs och vita bönor är inte så illa. Om det nu kommer från England, om detta tvistar säkert de lärda.

Det har inte kunnat undå någon att Sverige numera äger fem tyska kolgruvor. Statsägda Vattenfall kom över dem i en stor affär för några år sedan, och sen dess har politikerna grälat om vad man ska göra med dessa gruvor.

Jag sitter i ett mötesrum på arbetsförmedlingen Kultur i Stockholm. Vi är åtta kulturarbetare som skuffats in här, för att få info om vårt öde som snart utförsäkrade ur a-kassan. Jag känner igen situationen och har stålsatt mig, för att med min psykiska hälsa i något så när behåll, ännu en gång utsättas för den här förnedringen.

Mad Max: Fury Road förvånade stort genom att erbjuda en typ av kvinnokraft som inte skådats sedan Ellen Ripley tog sig an utomjordingar i Alien och Sarah Connor sparkade terminatorrumpa i Terminator 2. Det var en trevlig överraskning för många, men inte för alla.

Kanske TT gör en billig poäng med fotot på Margot Wallström och Finlands nye utrikesminister Timo Soini. Men troligen känner de sig precis så obekväma som de ser ut.

Det har ståhejats kring min forskning de sista veckorna. Vilket inte är ovanligt. Fenomen som rör sex och pengar brukar röra upp. Det ovanliga är att upprördheten gäller forskning som ännu inte ens är utförd. Och att vanliga principer om forskningens frihet och uppdrag sätts på undantag.

Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor är oärlig i sin argumentation, skriver Anna Troberg i veckans krönika. Den som inte vill utföra aborter i sitt yrke har frihet att låta bli. Det gäller bara att inte välja ett yrke där utförande av aborter ingår.

När en kvällstidning rapporterade att regeringsplanet hade flugit mellan Bromma och Arlanda blev det stor uppståndelse. Men i själva verket var det en storm i ett vattenglas. Det är svårt att läsa kvällstidningar, speciellt om man vill att det som står där ska vara sant, skriver Maria Wetterstrand.

Den senaste tiden har svensk försvarspolitik tvärvänt. Efter en tid av relativt ointresse för försvaret vill politikerna nu rusta mot angrepp från Ryssland. Men Ryssland är inget hot mot Sverige – rustningsivern verkar bero på andra saker, skriver Peter Bodach Söderström.

Är det verkligen mer fritid vi behöver? Är det inte snarare en samhällsstruktur som ger oss frihet att skapa meningsfullt arbete som går att försörja sig på? frågar sig Petra Östergren.

”Hårda som sten måste de vara, de som skriker att oliktänkande ‘kan åka hem till sitt eget land’ och utöva sina religioner där. Hjärtan av järn måste de ha, som sparkar på dem som redan ligger och som vill stänga dörrar och famnar för människor i nöd.” Nike Markelius skriver om den alltmer öppna rasismen i samhället.

En invandrare i Sverige är någon som har flyttat hit från ett annat land, men frågan är om det egentligen är ett meningsfullt begrepp. Det är ett ord som alienerar, skriver Maria Wetterstrand.

Petra Östergren är författare, doktorand i socialantropologi vid Lunds universitet och fristående krönikör för Syre. Du kommer att kunna läsa hennes tankar, åsikter och idéer regelbundet på baksidan av Syre. Men den här, hennes första Syre-krönika, om frihetlighet till vänster förr och nu, finns bara här på webben.

Maria Wetterstrand är grön samhällsdebattör, tidigare språkrör för Miljöpartiet och nu bland annat ordförande för analysgruppen om grön omställning, ordförande i miljömålsrådet,  styrelseledamot i tankesmedjan Cogito samt fristående krönikör i Syre.  Maria gillar snooker, har två barn och bor deltid i Helsingfors. Du kommer att kunna läsa hennes tankar, åsikter och idéer regelbundet på baksidan av Syre. Denna, hennes första Syre-krönika, om Miljöpartiets roll i regeringen, betygsuppgörelsen och vapenexportavtalet med Saudiarabien, går dock endast att läsa här på webben.

Anna Troberg är författare, översättare, debattör, tidigare ledare för Piratpartiet och en av Syres fristående krönikörer. Du kommer att kunna läsa hennes tankar, åsikter och idéer regelbundet på baksidan av Syre. Denna, hennes första Syre-krönika om hur vi förhåller oss till den nya tekniken, går dock endast här på webben.

Nike Markelius är musiker, debattör, författare och en av Syres fristående krönikörer. I dag är hon konstnärlig ledare, kompositör, textförfattare och sångare i Nike och Röda orkestern, tidigare spelade och sjöng hon bland annat i Tant Strul och duon Nike Gurra. 2013 skrev hon i DN om arbetsmarknadspolitik, ett personligt vittnesmål om arbetsförmedlingens kompletterande aktörer och vägen mot fas 3. Artikeln blev årets sjätte mest lästa artikel i DN 2013 och delades över 17 000 gånger på sociala medier.  Du kommer framöver att kunna läsa hennes tankar, åsikter och idéer regelbundet på baksidan av Syre. Denna, hennes första Syrekrönika, går dock endast att läsa här på webben.