Mp bör inte kompromissa om Saudiavtalet
Maria Wetterstrand är grön samhällsdebattör, tidigare språkrör för Miljöpartiet och nu bland annat ordförande för analysgruppen om grön omställning, ordförande i miljömålsrådet, styrelseledamot i tankesmedjan Cogito samt fristående krönikör i Syre. Maria gillar snooker, har två barn och bor deltid i Helsingfors. Du kommer att kunna läsa hennes tankar, åsikter och idéer regelbundet på baksidan av Syre. Denna, hennes första Syre-krönika, om Miljöpartiets roll i regeringen, betygsuppgörelsen och vapenexportavtalet med Saudiarabien, går dock endast att läsa här på webben.
Jag är i grunden en pragmatisk person. Jag må ha varit lite uppkäftig och småbråkig under skoltiden, men på det stora hela gillar jag inte att vara inblandad i konflikter, att reta upp folk eller att göra mig ovän med människor.
Detta har gällt även när jag varit politiker. Jag har starka egna åsikter, men en relativt hög toleransnivå för kompromisser. I grunden tycker jag också att det är ett lämpligt sätt att fatta demokratiska beslut. Man ger och tar, försöker komma överens. Av det skälet ogillar jag till exempel blockpolitik, på helt principiella grunder eftersom det ofta förhindrar konstruktiva kompromisser.
Med detta sagt finns det ändå gränser. Vårt politiska system är nu en gång upplagt som det är och det är förhandlingar som är grunden för de förslag regeringen lägger fram.
Den första riktigt svåra prövningen för mig under den här rödgröna regeringen var överenskommelsen om att tillåta skolor att på försök ge betyg till fjärdeklassare. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag principiellt stödjer kompromissande så kan jag inte gilla det. Det hjälper inte ens om jag tänker att det kunde varit värre annars. Jag är inte tillräckligt övertygad om att hela borgerligheten verkligen samfällt skulle ha röstat för att tvinga regeringen att införa betyg från fyran.
Jag har barn som går i fyran och som får betyg. De går nämligen i skolan i Finland. Jag kan inte se något positivt med detta. Får de ett bra betyg så är ju allt fine, varken mer eller mindre. Får de dåliga betyg känner de sig värdelösa och tänker att läraren inte gillar det de gjort. ”Men jag gillar ju slöjd. Tycker inte läraren om mig? Tycker han att jag gör fula saker?” tänker barnet och vill helst inte gå till slöjden igen, snarare än ”Oj, jag har ett dåligt betyg, jag måste nog anstränga mig och snickra lite bättre nästa år.”
För övrigt tror jag det fungerar likadant för äldre barn, men det är en annan historia. Betyg, i form av siffror eller bokstäver på ett papper som ges i slutet av terminen, som pedagogiskt verktyg tror jag inte en sekund på. Som utvärdering säger de inte heller särskilt mycket.
Nu står jag inför en ny prövning. Vapenexportavtalet med Saudiarabien. Argumenten för avtalet är vaga. Det är bra för industrin, kan vi förstå. Jaha, vi kan väl i så fall hitta fler diktaturer att exportera vapen till! Jaså, inte?! Varför inte, ifall nu Saudiarabien är okej?! Det kan påverka vårt förtroende internationellt, menar andra. Jag är skeptisk. Det finns en klausul i avtalet om att det kan sägas upp eller omförhandlas. Poängen med det är väl rimligen att det ska kunna sägas upp eller omförhandlas, tänker jag.
Ja, det kanske kan minska vår övriga export till Saudiarabien under en period, det går inte att utesluta. Jag är inte emot att handla med Saudi, jag tycker dock att vapen är en synnerligen olämplig produkt att sälja till en diktatur. Om det påverkar vår övriga export så är det i så fall deras beslut. Och precis som vi bör vara fria att avstå från att sälja vapen till dem så är de fria att välja att importera från andra parter än oss. Saudis handel med Danmark påverkades av Muhammedkarikatyrerna. Jag anser inte att Danmark borde ha förbjudit Muhammedkarikatyrer ändå. (Nu är för övrigt handeln mellan Saudiarabien och Danmark större än den var tidigare.)
Var går då gränsen för vad man kan ställa upp på i en regering?! Min uppfattning är att om man har en regering ihop så bör man in i det längsta undvika att någondera parten ens kommer i närheten av att behöva ifrågasätta regeringssamarbetet. Lite småbråk är okej, men att bli ovänner är inte bra.
