Socialdemokraterna har gått för långt
Det gick som chockvåg genom de gröna leden när Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterade den senaste uppgörelsen om flyktingpolitiken. Tålamodet hos miljöpartisterna hade varit gott. Det fanns sedan länge en förståelse för att regeringssamarbete kräver kompromisser även i svåra frågor. Det var inte det som var problemet.
Självklart ansåg en del att MP hellre borde lämnat regeringen än att gå med på en överenskommelse som gör det så mycket svårare för flyktingar att söka asyl. Själv trodde jag för någon månad sedan att smärtgränsen gick vid tillfälliga uppehållstillstånd för barn. Men gränser förskjuts och i dag är jag mer osäker på exakt var gränsen går för MP. Den som ska sitta där och trycka på knappen i riksdagen måste också ta ansvar för alternativet. Vad innebär ett nej de facto för de människor som är på flykt? Å andra sidan, vad innebär den här överenskommelsen på längre sikt för Sveriges framtida flyktingpolitik? Jag tror aldrig att vi under min tid ställdes inför en sådan svår fråga.
Låt mig understryka att jag inte tror att detta beslut var nödvändigt för att hantera flyktingsi tu atio nen. Det finns en enorm outnyttjad potential hos frivilligorganisationer, företag och medborgare, som hade kunnat aktiveras om inte allt hanterats så stelbent. Det finns regelverk som kan ändras för att underlätta. Visst är det svårt, till exempel inom socialtjänsten som gått på knäna redan innan detta. Men det är trots allt betydligt svårare för flyktingar som nekas rätten att komma hit och söka asyl.
Men jag tror faktiskt att en del av chocken faktiskt inte handlade om MP, utan om S. Beredskap att hantera svåra frågor, ja det fanns det, men inte för att hantera en totalomsvängning av S i asylpolitiken. Trovärdiga rykten gör gällande att utgångsbudet från S i förhandlingen var Moderaternas förslag om helt stängda gränser. Inom MP har det alltid funnits en känsla av att det sociala ansvaret är starkare på vänstersidan, och det är det tunga skälet till att rödgrönt känts mer attraktivt än blågrönt. En sådan här chock, att S är beredda att stänga gränsen för människor på flykt, skakar om rejält i relationerna.
Och här har vi också regeringens största utmaning framöver. Den är inte Miljöpartiets. Den är Socialdemokraternas. För att en regering ska fungera måste det finnas något slags ömsesidig respekt mellan parterna. S har i det här fallet visat minimal respekt för MP. Och den som inte visar respekt får ingen tillbaka. Jag tror att S nu är väldigt nära att ta död på respekten från MP. Därför borde nu S backa tillbaka ett steg och låta MP ta plats i regeringspolitiken. Det räcker inte att Åsa Romson får prata klimat i Paris. MP borde ta tillfället att lägga fram förslag som höjda miljöskatter, sänkt arbetstid, lag om fler vårdnadshavare, friår, en grön investeringsbank, stopp för kapacitetshöjningar i vägnätet eller förbud mot pälsfarmer. MP har visat att de kan kompromissa även i svåra frågor. Dags för S att visa detsamma. Nu borde resten av mandatperioden vara MPs.
