Vill du bli övervakad av Kent Ekeroth?
Minns du när FRA-lagen röstades igenom 2008? När Försvarets radioanstalt fick rätt att kartlägga vår kommunikation, inte bara enstaka misstänkta för allvarliga brott, utan allas.

Cirka 1 000 göteborgare demonstrerade mot FRA-lagen i september 2008. I dag väcker övervakningen färre protester. Foto: Adam Ihse/TT
Kritiken var massiv från såväl privatpersoner som företag och myndigheter. Justitiedepartementet skrev till exempel i sitt remissvar att ”det är helt främmande för vårt statsskick att ge Regeringen eller Regeringskansliet befogenheter att i politisk ordning fatta de avgörande besluten om avlyssning av telekommunikationer”. Men FRA-lagen röstades igenom, liksom senare en rad andra lagar och bestämmelser som ökade möjligheterna att bevaka oss på internet.
I tisdags publicerades FRAs årsrapport för 2015, och i samband med det talade myndighetens generaldirektör Dag Hartelius ut i Dagens Nyheter. Han förklarade att de har mycket att stå i numera. Trots att anslagen har ökats till nästan en miljard och ska öka ännu mer. De ska spana på terrorister, stoppa cyberattacker och arbeta med traditionell säkerhet, till exempel spana på Ryssland. ”Vi räcker inte riktigt till” erkänner Hartelius.
Som Dagens Nyheter skrev har FRA medvind. Protesterna mot svensk och internationell kartläggning av vår kommunikation har minskat. I verkligheten är vi redan utlämnade och det finns så mycket annat att oroa sig för. Vi vänjer oss av vid personlig integritet, vänjer oss vid en viss självcensur och tanken att den som har rent mjöl i påsen gärna tömmer den framför storebror.
Om det kan man ha principiella åsikter, till exempel att det är farligt i sig om staten kan och får logga medborgarnas privata kommunikation. Att självcensuren beskär den intellektuella mångfalden och gör samhället dummare. Man kan också tänka att det inte gör så mycket så länge vi lever i ett demokratiskt land – eller bara så länge allt är som vanligt.
Men det är inte som vanligt. Det kan till exempel sitta sverigedemokrater i regeringen efter valet 2018, och det är från regeringen som FRA får de flesta av sina uppdrag. Sverigedemokraterna är inte bara ett parti med bakgrund i vitmaktrörelsen, det är också ett bland andra fascistoida partier som frodas i Europa.
Till exempel polska Lag och rättvisa, som regerar med egen majoritet. Häromveckan undertecknade Polens president en hårt kritiserad lag om styrning av statliga medier. Enligt tyska Die Zeit är syftet bland annat att medierna ska få ”nationella uppdrag” för att stärka publikens ”patriotiska hållning”. Eller den ungerska premiärministern Victor Orbas parti Fidesz. I Ungern gäller sedan 2011 medielagar enligt vilka ett medieråd får bötfälla eller dra in tillståndet för medier som ”rapporterar obalanserat” eller ”kränker mänskliga värden”.
I den svenska riksdagen lade sverigedemokraten Markus Wiechel i höstas en motion om ”pressetik”. Hans högstämda ord mynnar ut i att staten ska styra media genom hot om indraget presstöd, till exempel för medier som ger ”en grovt negativt vinklad och ibland till och med felaktig” bild av en offentlig person eller en privatperson.
Ett år tidigare motionerade Patrik Jönsson (SD) för en ”översyn av statens roll som ägare till Sveriges Television (SVT) och Sveriges Radio (SR)”, sedan partiet ansåg sig ha råkat illa ut i media. Man behöver inte ens ha Kent Ekeroths tweets om att ”stoppa media” ”i sinom tid” i tankarna för att se vartåt det lutar. Eller hans bror Ted Ekeroths: ”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser” med tillägget ”Tro mig. När vi tar makten ska vi visa hur enkelt det är att ersätta oduglingar”.
Det här tänker jag på när jag läser FRA-chefens ord i DN. Att han snarast marknadsför sin myndighet, och hur alldeles extra obehaglig den vore i händerna på Kent Ekeroth, Björn Söder och de andra stjärnorna. Förhoppningsvis slipper vi SD i både regering och riksdag efter 2018. Men det vore ändå klokt att inte svälja alla lagändringar och höjda anslag som motiveras med säkerhet.