Ett gigantiskt klimatkliv åt fel håll
”Regeringen vill ta ett klimatkliv som skyndar på omställningen till ett mer hållbart samhälle. Genom att ta ansvar för vår klimatpåverkan i Sverige visar vi ledarskap för världens länder. Sverige ska gå före och bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.” Så börjar regeringens presentation av den del av 2016 års budget som kallas Investeringar i klimatomställning.
Det låter ambitiöst, men i de orden ryms ändå det som inte borde rymmas i en rödgrön klimatpolitik: möjligheten att sälja tyska brunkolsfält och kolkraftverk och låta dem drivas vidare. Fokus ligger på att Sverige ska ”bli bäst” och ”visa ledarskap”, inte på att utsläppen ska minska.
I regeringsförklaringen finns nästan samma formulering som i budgeten, och inte heller där handlar det egentligen om klimatet: ”Regeringen vill ta ett klimatkliv som skyndar på omställningen till ett mer hållbart samhälle. Genom att ta ansvar i Sverige för vår klimatpåverkan visar vi ledarskap i världen. Genom att investera i klimatomställningen skapas nya svenska jobb.”
Det är som om klimatpolitiken inte fick finnas till för sin egen skull, som om den var ett marknadsföringsknep eller ett sysselsättningspaket. Och det är också så man behandlar frågan i budgeten. Där vill regeringen satsa på solceller, bygga cykelbanor och hålla klimatkurser för kommunanställda – bra saker alltihop, men småsaker. Det viktigaste som den här regeringen har att göra för klimatet finns inte med.
Vattenfalls kolkraftverk är gamla och kolet som driver dem är snart slut. Den som vill driva det hela vidare måste bygga nytt och öppna nya dagbrott, och Vattenfall äger mark där man kan bryta kol – massor med kol. Om allt detta kol bryts och bränns kommer utsläppen att öka till 1 200 miljoner ton koldioxid om året, det vill säga 24 gånger mer än Sverige släpper ut i dag.
Att hindra att det sker är den här regeringens största klimatansvar. De kan misslyckas, men de borde inte kunna låta bli att försöka. Inte med tanke på vad Vattenfalls styrelseord förande sa till Konstitutionsutskottet i våras – att Vattenfall lider av ”överkapacitet, låg efterfrågan och prispress”. Det vill säga, behovet av företagets produkter och tjänster är litet, som väntat när man investerar i kärnkraft i ett land där kärnkraften ska avvecklas och i kolkraft i en värld som snabbt måste sluta använda sådan.
Kanske just därför verkar det bli svårt att hitta någon som vill köpa de gamla kolkraftverken. I veckan har Vattenfall till och med annonserat efter köpare i Financial Times – något som inte brukar behövas vid sådana här affärer. Ändå menar Åsa Romson att regeringen inte kan hindra en försäljning. I så fall måste de ändra regeringens ägardirektiv till Vattenfall, och det kommer en majoritet i riksdagen att rösta emot, säger hon.
Varför denna uppgivenhet? Antagligen har Socialdemokraterna kört över Miljöpartiet. Så lät det i våras, när Stefan Löfven sa att han välkomnade försäljningen och i den frågan talade även för Miljöpartiet, och så låter det nu. I så fall är det dags för Åsa Romson och de andra att bråka på riktigt. Världen behöver klimatkliv, och någon måste se till att de går åt rätt håll.