I Rosenbad utan makt att förändra
I dag startar Miljöpartiets kongress i Örebro, samma stad som partiet bildades i 1981. Kongressen startar med ett öppningstal av Åsa Romson. Antagligen kommer det att handla om att nu bygger Miljöpartiet det gröna Sverige – trots att partiet för första gången på 16 år har gått bakåt i ett riksdagsval. Trots att partiet grovt missade målet att fortsätta vara tredje största parti. Och trots att de rödgröna fick ett betydligt mindre väljarstöd än högern.
Jag sprang på Åsas språkrörskollega på en av AIKs första hemmamatcher tidigare i år. Frågade förstås hur det var i Rosenbad och att sitta i regeringen. Gustavs min gick från glad till bekymrad och han suckade något i stil med ”ja, det var ju inte riktigt detta vi hade tänkt oss. Men vem hade kunnat gissa att det skulle bli en sådan här parlamentarisk situation”.
Bortsett från att de flesta insåg risken för just den här parlamentariska situationen, så är Gustavs uppgivna suckar förstås mer än motiverade. Trots att partiet för första gången sitter i regeringen så är det nästan omöjligt för dem att få igenom sin politik. Nu är det mycket svårare. Är det inte regeringskamraterna i socialdemokratin som står i vägen så är det majoriteten i riksdagen. För ett litet minoritetsparti i en minoritetsregering är möjligheten att driva igenom grön politik helt enkelt ytterst begränsad. Åtminstone så länge den allmänna opinionen och en kraftig majoritet i riksdagen vill se en betydligt gråare politik.
Det handlar om enkel matematik (räkna ledamöter för och emot olika gröna förslag i riksdagen) och demokrati. Eller som partiveteranen och den luttrade gräsroten Pierre Ringborg uttrycker det: “MP har inte åstadkommit mycket nej. Det är en annan majoritet i riksdagen så vad ska MP åstadkomma?” För väljarna är det dock inte lätt att hänga med. I över tio års tid har makten varit MPs främsta projekt. Att visa upp regeringsduglighet har överskuggat alla politiska mål. Budskapet har varit att i regeringen kan partiet förändra på riktigt. Och ingen politisk fråga har fått stå i vägen för ett samarbete med socialdemokratin. Allt har kunnat offras, EU-motståndet, tillväxtkritiken, medborgarlön, kärnkraftsmotstånd och så vidare.
Så hur ska väljarna förstå varför MP nu inte får igenom sin politik? Hur “Förbifart Stockholm” kan byggas när MP för första gången sitter i regering – kanske det dyraste och värsta projektet ur miljösynpunkt sedan kärnkraften byggdes ut. Hur en regering med en grön utbildningsminister kan planera för obligatoriskt gymnasium. Varför det ens finns en diskussion att Vattenfall ska sälja sina gruvor i Tyskland så att kolbrytningen kan fortsätta, trots språkrörens viftande med kolbitar i valrörelsen. Hur Nato kan ha en jättestor övning i landet och militärbudgeten kraftigt öka med ett parti sprunget ur fredsrörelsen vid makten. Hur partiet kunde ansluta sig till pensionsöverenskommelsen med allt det innebär av svek mot pensionärerna och en långsiktig hållbar politik. Och så vidare.
Det Miljöpartiet glömde när de lovade guld och gröna skogar, om de kom in i regeringen, är att det inte räcker att administrera politiken. En måste också ha stöd, bland väljarna och i riksdagen, för en grön politik. Och det stödet kan de endast få genom opinionsbildning. Genom att våga gå före, våga driva frågor som andra inte driver och ta den politiska och ideologiska debatten. Missar en som parti att skapa opinion och få mandat för förändringar så leder inte ministerposter till förändring så länge demokratin fungerar.
Visst finns det områden där MPs regeringsmedverkan har gjort avtryck. Det avslutade vapenavtalet med Saudiarabien är kanske det tydligaste exemplet. Det finns också mindre budgetjusteringar med ett tydligt grönt avtryck, som förstärkningen av naturvårdsarbetet. Troligen spelade MP även en avgörande roll när det gäller erkännandet av Palestina. Men dessa saker räcker inte när det mesta går helt åt fel håll.
Det skrivs mycket om Åsas bottenfärg på båten och det är smått ofattbart att hon inte börjar använda en bättre färg. Betydligt värre både för MP och miljön är dock den färg som MP har målat in sig i ett hörn med. Sitter de kvar i regeringen så kommer de att få fortsätta att administrera och ta ansvar för sossarnas, Alliansens och SDs grå-bruna politik. Skulle de lämna, skulle över 10 års arbete med att visa regeringsduglighet vara förstört.
Men även om partiet, som allt tyder på, fortsätter att sitta i regeringen måste de nu börja skapa opinion för de gröna frågorna. Ge företrädare utanför regeringen mer plats och möjlighet att lyfta frågor som basinkomst, tillväxtkritik, nedrustning, öppna gränser, kärnkraftsstopp och så vidare. Valter Mutt har gjort det en del, men det behövs mer och fler. Bäst vore med språkrör som inte också är ministrar, språkrör som är fria att föra partiets talan och inte regeringens. Men det behövs också att de gröna ministrarna tydligare vågar visa på när partiet har en annan mening men fått ge sig för sossarna eller majoriteten i riksdagen. Mer som Åsa i vargfrågan och mindre som Gustav om Snowden.