Samtalskompassen pekar åt helt fel håll
Ett ord som ”extremism” låter sig töjas och vridas ganska långt. I Mona Sahlins Samtalskompass kan det stå för allt från Al-Qaida och Svenska motståndsrörelsen till snart sagt vilken samhällskritik som helst. Vill man värna demokratin är en sådan begreppsförvirring kontraproduktiv.
I juli 2014 utsåg dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) Mona Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism – just då var mest nazistgrupper och liknande på tapeten, men det fanns mer att ta tag i. Vi hörde allt mer om hur terrororganisationer som IS lockade unga människor att åka till Syrien och Irak och strida för dem.
Det väckte vrede och indignation, och Mona Sahlin har fått hård kritik för att hon vill bekämpa terroristresorna genom att försöka hjälpa jihadisterna att hitta något annat att göra med sina liv. Att spärra in och kasta ut ligger känslomässigt närmare till hands för många, men mycket tyder på att stöd och hjälp fungerar bättre.
Som verktyg för lärare, fritidsledare och andra som möter unga i riskzonen har Mona Sahlin och hennes samordningsgrupp nyligen lanserat webbplatsen Samtalskompassen. Den ska bistå med information och infallsvinklar vid de så kallade demokratiska samtal som ska hållas med – ja, vilka? Oklarheterna i Samtalskompassen gör mig fundersam. Inte bara för att den berättar om 21-åriga Erika som deltog i Göteborgskravallerna år 2001, utan främst för att den framställer samhällskritik i allmänhet som en fara för demokratin.
Samtalskompassen talar om extremistiska miljöer och extremism utan att förklara begreppet. Det är våldsbejakande extremism till höger och vänster, och så våldsbejakande islamistisk extremism. Våldsbejakande beskrivs som acceptans för politiskt våld, men är det den egenskapen och bara den som utgör det extrema? Eller finns det mer?
Till grund för Samtalskompassen ligger Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism från december 2011. Där finns en vag definition: det handlar om personer, grupper och rörelser som ”inte accepterar en demokratisk samhällsordning”. I den lådan lägger man sedan Al-Qaida, Svenska Motståndsrörelsen och Allt åt alla, för att nämna några exempel. Ja just det, Allt åt alla, ett nätverk som ägnar sig åt leksaksbytardagar, fika för EU-migranter och opinionsbildning med glimten i ögat och ett klasslöst samhälle som mål.
Handlingsplanens hantering av begreppet extremism har resulterat i sprickor i och avhopp från samordningsgruppen. Därför är det lätt att tänka sig att Samtalskompassen inte definierar det helt enkelt därför att man inte kunde enas. Men att ha en klar definition är viktigt, eftersom ”extremism” är ett ord som låter sig töjas och vridas ganska långt.
Som Fredrik Persson skrev i Aftonbladet i mars 2012, när Handlingsplanen var ny: ”Begreppet är entydigt pejorativt; dess betydelse är utpekande och nedsättande. (…) Brännmärkandet blir särskilt bekymmersamt genom begreppsdefinitionens obestämbara form. Också den mest sansade systemkritiker – alldeles oberoende av om denne förordar direktdemokrati, nattväktarstaten eller blott ifrågasätter den enda vägens nyliberalism – kan etiketteras som extremist.”
Eller som Maja Dalskov och Agnes Stuber från Allt åt alla påpekar i Aftonbladet tre år senare: Samtalskompassen jämställer kritik mot sociala orättvisor med nazism när den varnar för att ungdomar ”försöker legitimera sina åsikter genom att peka på missförhållanden i samhället”. När Allt åt alla engagerar människor mot chockhöjda hyror, ”reduceras det enligt denna modell till ett sätt att skapa oroligheter”.
Mona Sahlin har goda tankar om hur man kan hjälpa unga människor att göra något bättre av sina liv än att bli terrorister. Men hon och hennes grupp verkar totalt vilse i fråga om hur man urskiljer dessa personer – och det kan bli farligt. De ”demokratiska samtalen” och det som sker därefter riskerar att bli något djupt odemokratiskt, om all systemkritik ses som extremism att bota och bekämpa. Själv besvarar Sahlin kritiken med att alla tycks ha missat att hon ska motverka våld och inte åsikter. Det skulle vara ett lugnande besked om inte Samtalskompassen pekade åt motsatt håll.
