Laxmiljardernas grumliga vatten

Laxar i laxodling i Norge. Foto: Gorm Kallestad/TT

Den norska laxindustrin växer stadigt och lax är alltjämt både norrmäns och svenskars favoritfisk. Både hemma och på krogen, säger Sigmund Bjørgo, från intresseorganisationen Norges sjømatråd.

Favoritmat eller inte, laxen är ändå i blåsväder. Eller snarare: problemen med och i laxodlingar. I augusti 2015 frigavs laxen ”Justina” från en odlingsbassäng i Uppland av aktionsgruppen Tomma Burar, och på sistone har uppgifter om masslakt till följd av problem med laxlöss (ett litet kräftdjur som lever på laxens hud) surrat i medierna.

Men högst har ändå jublet från den norska laxindustrin ekat. Anledningen? 2015 blev ett rekordår.

En art i ständig rörelse

Det latinska ordet för lax – salmo – tros härröra från ordet salire, och betyder att skutta eller hoppa. Laxen tillhör ett fisksläkte med hundratals arter indelade i tre underfamiljer. Ett gemensamt släktdrag är migrationen. Laxen föds i sötvattendrag och rör sig sedan till havet, men återvänder till samma sötvattenkälla där den själv kläcktes för att lägga eller befrukta ägg.

Den ständiga rörelsen vittnar om en art illa lämpad för en tillvaro i fångenskap. Ändå är det just vad den har blivit i kölvattnet av att bland annat vattenkraftverken försvårade laxens och andra fiskarters liv i vilt tillstånd. Därför framhålls odlingar som en garant för laxens överlevnad – och säkrade plats i frysdiskarna.

Den vilda laxen har alltid varit en viktig näringskälla för däggdjur,
däribland björnar, som fångar den under dess migration mellan hav och sötvattenkällor. Laxen var även en hörnpelare för småskaliga kustsamhällens överlevnad i forna tider och därför fungerar den globala laxindustrin som en symbol för mänsklig industrialism, skriver socialantropologen Marianne Elisabeth Lien i Becoming Salmon (2015). En av världens snabbast växande industrier som gjorde havet till en plats inte bara för fiskare, som skapade ett brohuvud mellan den marina kulturen och jordbrukets principer.

”Den blå revolutionen”, som Lien kallar industrin, har i förlängningen höjt kraven på fiskebeståndet i Nordatlanten och södra Stilla havet, var-
ifrån foder till laxen hämtas. Laxodlingar började på experimentell nivå under 1960-talet innan de etablerades i Norge och Chile under 1980- respektive 1990-talet. I dag är framför allt norska bolag med stöd från landets fiskeministerium på frammarsch i andra delar av världen, däribland Kanadas stillahavskust. Kring laxen har norska staten tvinnat en industri som ska minska landets beroende av oljeintäkter.

De stora problemen med laxlöss är resultatet av den onaturliga miljö som laxodlingarna innebär, menar Camilla Björkbom från Djurens rätt. Foto: Vidar Ruud/TT.

Problematisk industri

Redan 2007 slog chilenska miljörörelser larm om svårhanterliga virus och ruckade ekosystem i Patagoniens fjordar. Maruicio Fierro, miljöaktivist och debattör i Chile, understryker att lite har gjorts för att vända trenden, trots öppen kritik från OECD om ”det rosa guldets” konsekvenser för vattenbestånd och ömtåliga ekologiska zoner.

– Ur ekonomisk synvinkel är ekvationen industrialisering och frisk miljö omöjlig. Laxodlingar är inget undantag, menar Fierro.

Siffror från universitetet i Bergen visade nyligen att det endast i Norge produceras en miljon lax ton per år. 2013 stod det klart – efter ohörsammade varningssignaler från miljörörelser i Chile, Kanada och Norge – att laxar i fångenskap börjat uppvisa resistens mot mediciner som ska bekämpa sjukdomar och problem med laxlöss.

Från Norges sjømatråd hörs emellertid ingen oro. Laxlusen innebär ”ett välfärdsproblem för laxen, men är ofarligt för konsumenter”, förklarar Sigmund Bjørgo.

– Hela branschen tar utmaningen med laxlus på största allvar och jobbar fokuserat för att hitta långsiktiga, hållbara lösningar, försäkrar han. Vi har inte sett någon nedgång i konsumtion av lax kopplat till rapportering om laxlöss.

Trivs inte i stim

Omtanken för laxens hälsa och tillvaro i fångenskap har inte hållit samma takt som industrins svällande storlek och rekordstora omsättning. Enligt Camilla Björkbom, förbundsordförande för Djurens rätt, är problemet med laxlöss ett tecken på en större problematik:

– Laxlöss är resultatet av onaturliga miljöer, levnadsvillkor och fångenskap.

Laxar föds upp i odlingar, ofta tiotusentals i varje bassäng, och slaktas när de väger två kilo. Slaktmetoden är omtvistad och kritiseras av bland andra Djurens rätt för att vara grym:

– Djur i fångenskap ska bedövas när de slaktas, men laxar bedövas med koldioxid innan de avblodas och ibland tar det upp till tre minuter innan de slutar simma och under tiden har de stressats och uppvisat kraftiga flyktbeteenden.

Problemet är även att laxen inte är någon stimfisk och det är inget naturligt tillstånd att ha andra fiskar i närheten. Laxodlingar är således en plats där aggressivitet och slagsmål hör till vardagen.

– Aggressivt beteende är en förutsättning för överlevnad, förklarar Björkbom. Bitsår och fenskador är vanliga. Därutöver kommer problemen med dålig vattenkvalitet och fram-
avling som kan leda till ytterligare lidande, till exempel missbildningar och olika organproblem.

Camilla Björkbom målar upp en bild av kommersiella laxodlingar som trångbodda fiskstäder där renlärig darwinism råder: den starke överlever på den svages bekostnad fram till dess att en överordnad part, människan, avgör ens öde. Och särskilt slaktmetoden med koldioxid visar att synen på laxen, och fiskar i allmänhet, skiljer sig från synen på landlevande djur.

– Det är svårt för oss människor att känna något slags gemenskap med exempelvis laxar, därför är det svårt att driva på för förändringar av beteende och avlingsmetoder, menar Björkbom.

Konsumtion av fisk istället för rött kött av ekologiska skäl är inte heller någon självklar slutsats: den odlade laxen föds till största delen upp av det vilda beståndet fisk.

– För laxodling går det åt mycket foder. I snitt tre ton fiskfoder för att producera ett ton odlad lax. Det är inte heller hållbart i längden.

Laxar på företaget Marine harvests slakteri på Heröy, Norge. Foto: Caroline Tibell / SvD.

Miljögifter

Frågan om laxodlingar i allmänhet och den norska laxindustrin i synnerhet är politiskt sprängstoff. Det blev tydligt våren 2015 då SVTs Dokument utifrån stoppade en fransk dokumentär som hävdade att norsk lax tillhörde världens giftigaste matalternativ. SVT menade att dokumentären var partisk. Men innan beslutet fattades hade norska lobbyintressen hunnit snurra igång en PR-kampanj, bland annat med bjudningar på norska ambassaden i Stockholm.

Att laxindustrin är miljöskadlig är emellertid något som även Världsnaturfonden och Nya Zeelands fiskeministerium pekat på: bland annat kring odlingarnas vattenkvalitet och påverkan på havsbottnar.

Som konsument är det inte lätt att veta vem som går att lita på. Hälsodirektiven kring norsk lax är inte entydiga. I juni 2013 ändrade norska livsmedelsverket sin rekommendation för odlad lax. Myndigheten ansåg att de senaste årens ökade laxkonsumtion innebar större hälsorisker för att miljögifter som dioxin och den Monsanto-producerade industrikemi-
kalien PCB skulle lagras i kroppen. Särskilt gravida och kvinnor i fertil ålder rekommenderades att inte äta odlad lax mer än två gånger i veckan.

Svenska Livsmedelsverket ändrade emellertid inte hållning, utan uppmuntrade konsumenter att äta obegränsat med fisk – även norskodlad lax – så länge den inte hade Östersjön som ursprungsvatten. Emma Halldin Ankarberg, toxikolog på Livsmedelsverket, menade i en DN-intervju att det inte äts lika mycket fisk i Sverige som i Norge.

Nya rekommendationer

Även när det gäller laxfodrets innehåll simmar allmänheten i grumliga informationsvatten. Klart är att det cancerframkallande ämnet endolsulfan (ett bekämpningsmedel som används vid bomullsodlingar, kaffeplantager och risfält världen över) förekommer i laxfoder i både Norge och Sverige. 2014 höjde EU det tillåtna gränsvärdet från 0,005 mg/kg till 0,05 mg/kg, även denna gång utan att Livsmedelsverket fann några skäl till ändrade rekommendationer. År 2050 hoppas den norska regeringen att laxexporten är femdubblad i jämförelse med i dag. Och i expansionens spår följer ökad användning av laxfoder och kemiska produkter.

Men Sigmund Bjørgo, från Norges sjømatråd, hävdar bestämt att det inte finns skäl till oro:

– Norskodlad lax är säker och trygg mat.

Och gällande dagens problem med laxlöss försäkrar Bjørgo att intensiv forskning och utveckling för att förfina metoderna pågår.

Alf Helge Aarskog, vd för Marine Harvest, har varit ödmjukare inför industrins utmaningar. Under ett panelsamtal i Bergen sa han: ”vem som än löser laxlusproblemet, sök upp mig – för vi behöver hjälp”.

Men laxlusen är bara början, menar Maren Esmark, generalsekreterare på den norska naturskyddsföreningen Naturvernforbundet. Laxodlingen har medfört miljöproblem som ”börjar bli kritiska”, berättade hon för Sveriges Radio i april 2015.

Laxen är naturligt mycket rörlig. Den föds i sötvattendrag och simmar sedan till havet, men återvänder till samma sötvattenkälla för att lägga eller befrukta ägg. Foto: Hector Amexcua/ The Sacramento Bee/AP Photo/TT.

Miljödebatt släpar efter

Trots uppgifter om att haven töms på fisk för foder, att laxen lever instängd i en onaturlig miljö och att slaktmetoderna är grymma tycks inget kunna minska dess popularitet och ekonomiska gynnsamhet. Och 2015 års rekordsiffror för norsk laxexport – 48 miljarder kronor – löper hand i hand med en stigande svensk konsumtion.

Så varför håller inte miljödebatten samma tempo? frågade sig Maria Ålander, nyhetsredaktör på Fiskejournalen, i en artikel i januari 2016. Jobbtillfällen och statsintäkter väger tungt, men övergödning och sjukdomsspridning bland laxar i fångenskap nämns sällan i laxdebatten.

”Bristande socialt ansvar är något som många människorättsorganisation reagerat på från de norska laxodlingsföretagens framfart i till exempel Sydamerika. Där lämnar laxodlingar såväl döda bottnar som exploaterade människor efter sig”, skrev Ålander som bekräftar att laxindustrins PR-maskineri inte är sena med att uttrycka sitt ogillande närhelst Fiskejournalen rapporterar kritiskt om branschen.

Otillräckligt djurskydd

”Laxodling är det senaste exemplet på människans domesticering av vilda djur”, menar socialantropologen Marianne Elisabeth Lien.

Och Camilla Björkbom från Djurens rätt säger:

– Att de skulle sakna känslor och inte känna någon smärta stämmer ju inte. Våra fördomar och kunskapsbrister är det största hindret för att de ska få ett drägligare liv.

Oavsett uppfödningsland eller matvarubutik saknar laxen röst. Och tillräckligt djurskydd.

– Fiskar ses inte som djur, menar Camilla Björkbom. De räknas i kilo, inte som individer.

Fakta: Laxlusen

De stora problemen med laxlöss är resultatet av den onaturliga miljö som laxodlingarna innebär, menar Camilla Björkbom från Djurens rätt. Foto: Marit Hommedal/TT.

90 procent av laxen i svenska butiker är odlad i norska fjordar. Norges vildlaxbestånd har halverats mellan 1983 och 2014, från en dryg miljon vildlaxar till 475 000. De olika laxarternas livslängd varierar, allt emellan 2 och 8 år. Laxlusen (lepeoptheirus salmonis) är den vanligaste parasiten hos laxar och är ofarlig för människor. Däremot är den farlig för fiskens hälsa och ett växande miljöproblem, bland annat till följd av den växande mängd kemikalier som används för att hindra laxlusens spridning.

Sprids till vildlaxen

Laxlusen är egentligen ett kräftdjur som livnär sig på laxens hud. De senaste åren har laxlöss blivit ett stort problem för både odlad och vild lax eftersom lössen sprids från odlingarna till omgivningen.

Problem med resistens

Norska laxindustrins medicinering mot parasiterna har skapat resistens och har tvingat fiskodlingar till masslakt av laxar för att få bukt med problemet.

Försök till lösningar

Ekologiskt odlad lax är inte heller utan problem. De matas med fiskrens från bland annat torsk vilket inte är någon lösning i stor skala.

Försök har gjorts i Danmark, USA och Kanada med landbaserad laxodling för att komma runt några av miljöproblemen. Det löser dock inte de etiska problemen.

Vandringsinstinkt

Ett annat problem än laxlusen är att laxar från odlingarna rymmer och deltar i leken med de vilda bestånden. De yngel som kommer från odlad lax har ofta dålig vandringsinstinkt och dålig överlevnad.

Källor: Verdens gang, Norskfisk.se, Mattillsynet, Vetenskaplig råd för lakseforvaltning, Naturskyddsföreningen, Deepsea Waters.

Dela artikeln