Grisuppfödaren som blev vegan
För tio år sedan skaffade Gustaf Söderfeldt och hans sambo en gård och började föda upp grisar. Det var i liten skala och grisarna fick vara utomhus, men Gustaf kände ändå att grisarna utsattes för onödigt lidande. I dag är han vegan och föreläser om de här frågorna. Han tycker att synen på djur som en självklar del av lantbruket är gammalmodig.
Det finns flera andra metoder för att gödsla marken utan djur, som kompostering, gröngödsling och rötningsrester, säger Gustaf Söderfeldt. Foto: Privat.
Gustaf Söderfeldt och hans sambo Caroline Walberg bodde i Malmö, men hade tröttnat på staden och ville leva närmare naturen. Så 2006 flyttade de till Åmmeberg utanför Östersund där Gustafs släkt sedan länge hade en gammal gård.
– Vi hade båda intresset för gröna frågor och ville göra något mer praktiskt, berättar Gustaf.
Det första de fick göra var att renovera gården som var i riktigt dåligt skick och de började också odla grönsaker.
– Jag tänkte att vi skulle ha grisar också, för det är ju det som bönder har. Bönder ska ha djur och om du läser böcker om självhushållning är det djur överallt. Men vi var helt nya på det. Jag kan säga att Caroline var vegetarian, men inte jag, och jag tänkte att grisarna skulle ju ha det bra.
Grisarna de skaffade var av rasen Linderödssvin, en svensk gammal lantras som tål vårt klimat, och de fick gå ute och böka och fick matrester.
– Vi skaffade fler och fler, vi sålde köttet och fick mer och mer uppmärksamhet. Vi sålde till en fin restaurang i Stockholm och var med i en kokbok. Men vi hade bara 25–30 grisar som mest, det är väldigt lite jämfört med de stora producenterna.
Något som skavde
Gustaf och Caroline startade också en egen affär i Askersund där de sålde lokal mat, både från sin egen och andras gårdar i närheten.
– Det var mycket kött vi fick in, och det var populärt.
Men för Gustaf var det något som skavde.
– Vi tittade på videos på Youtube om veganism och jag började mer och mer förstå att vi inte behöver äta kött. Jag började känna att det vi höll på med var onödigt.
Gustaf intalade sig att deras egna grisar hade det mycket bättre än i stordriften.
– Samtidigt är det inte ett liv som grisarna själva valt. De är inspärrade och de skickas till slakt. Vi tar ifrån dem deras barn och säljer dem. Det är ett onödigt lidande för djuren eftersom vi inte behöver göra det.
Gustaf berättar att han försökte tvinga sig själv att fortsätta, men till slut tog han steget och de slutade att föda upp grisar för snart tre år sedan. I samband med det började Gustaf Söderfeldt också engagera sig i veganrörelsen.
– Det fanns så mycket att ta in och jag blev mer och mer intresserad av de frågorna. Det finns så många olika sätt att äta och odla veganskt som jag inte hade tänkt så mycket på innan.
Kravmärkt och djur
En viktig fråga är att gödslet ska komma från djur i ekologiskt odling.
– Ekologisk odling är en ganska marginell företeelse i Sverige, bara 5 procent av all mat i Sverige odlas ekologiskt, säger han. Men skulle vi gå upp till 100 procent ekologiskt skulle vi dramatiskt behöva öka antalet djur, bara för att försörja jordbruket med gödsel. Det är inte hållbart, särskilt om det ska kombineras med hållbar djurhållning.
Han berättar att mycket av gödseln till den ekologiska odlingen kommer från djurfabriker i dag eftersom det finns olika undantag.
– Du kan inte använda gödsel från burhöns men du kan använda gödsel från kycklingar som ska bli burhöns. Det är även tillåtet att använda blod- och benmjöl från djurindustrin i Danmark. Så många som inte skulle köpa danskt kött använder ändå de här produkterna indirekt. Det är visserligen en biprodukt men det är inte desto mindre problematiskt att ekologisk odling är så bundet till djur.
Ekologiskt gödsel
Gustaf och Caroline äter helst själva ekologiskt men deras gård är inte Kravmärkt.
– Vi använde faktiskt konstgödsel förra året, eftersom den gödsel som vi förut har använt från värphöns inte känns så kul. Och fodret som de värphönsen får kommer från konventionellt odlad spannmål, så det är ändå konstgödsel i grunden. Om vi skippar djurhållningen som mellanled kan vi hushålla bättre med resurserna som vi har.
Han påpekar att det finns flera andra metoder för att gödsla marken utan djur, som kompostering, gröngödsling och rötningsrester från hö och hushållsavfall.
Han tror att det finns stor potential i rötning, och biogasen som utvinns i processen kan användas som bränsle.
– Vi odlar redan mycket gräs som vi stoppar in i kor, som i sin tur ger metangas och gödsel. Men genom att producera biogas av gräset direkt genom rötning kan du göra det utan kon och få djurfritt ekologiskt gödsel.
Gustaf Söderfeldt och Caroline Walberg. Foto: Privat.
Gammalmodig teknik
Gustaf föreläser nu om de här frågorna och skulle vilja se fler diskussioner men menar att de flesta bönder inte alls är intresserade.
– Det här skulle behöva lyftas på en helt annan nivå om det ska ske förändringar, säger han.
Han påpekar att vår bild av bonden, omgiven av djur, inte har ändrats sedan stenåldern. Det är en romantisk bild av gröna ängar, slit och släp.
– Det finns inga andra industrier som använder djur i produktionen i dag. De använder inte apor för att sätta ihop mobiltelefoner, eller dragdjur i bilindustrin. Men i lantbruket är den gammalmodiga tekniken en självklarhet.
Djuren en flaskhals
Han menar att det finns mycket att vinna. Nu är djuren en flaskhals i produktionen, de tar mycket tid och är inte heller lönsamma.
– Nu är det vardag att lantbruken går under på grund av bristande lönsamhet. Då kan det vara läge att tänka att vi inte ska ha kor för att framställa mjölk. Det finns så många bättre alternativ.
Han tycker att bönderna borde titta på hur de själva kan ställa om.
– Vi har tagit så stora steg framåt i teknikutvecklingen och bönderna borde vara med på det tåget.
Han uttrycker en önskan att kunna arbeta mer med de här viktiga frågorna men han har förutom gården ett jobb som mellanstadielärare och tiden räcker inte riktigt till.
Bilden av veganer
Ett hinder i diskussionen är att bönderna är de som tycker sämst om veganer.
– Jag har suttit mycket i diskussioner på nätet och den allmänna uppfattningen är att veganer är fullkomligt blåsta. Många vanliga människor tycker det också men bönder är helt rabiata mot veganer.
Även i lantbrukets branschtidningar förekommer det mycket kritik mot Djurens rätt, djurrättsaktivister och veganer.
– Det är starka och stora tidningar som har regelrätta smutskastningskampanjer mot djurrättsaktivister.
Gustaf menar dock att veganer tyvärr ofta skjuter sig själva i foten.
– De tar en siffra från en amerikansk dokumentär om att det går åt 11 000 liter vatten för att producera ett kilo kött. Men som vegan i stan kanske man inte är så kunnig i hur man odlar mat och det är lätt för en bonde att påpeka att 10 500 liter av det vattnet är regn, som vi har ganska mycket av i Sverige. Så veganen blir lätt besegrad i den debatten.
Mer och mer empati
Gustaf påpekar att de flesta veganer, ja de flesta människor generellt, inte har en aning om hur maten produceras.
– Det är också en stor anledning till att de flesta människor slipper se hur det ser ut på slakterier och stora djurfabriker.
Han tycker att samhället i stort går mot mer och mer empati och förståelse. Vi minimerar lidande i sektorer som flyktingmottagande och äldrevård.
– Men vi har inte det tänket när det gäller matproduktion, där har vi kvar de här grymma metoderna. Jag ser en stor potential för förbättring, säger han.
Fakta: Gustaf Söderfeldt
Ålder: 36 år
Yrke: Lantbrukare på en gård i Åmmeberg i södra Närke. Jobbar också som mellanstadielärare.
Driver med sin sambo Caroline Walberg Lokala affären, en butik för lokalt producerad mat i Askersund.
Var projektledare för Vegofesten i Örebro 2015.
Föreläser om veganism, djuruppfödning och möjligheterna för veganskt jordbruk.
