Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Stordrift. Kor i en mjölkkarusell hos Vadsbo Mjölk AB, en hypermodern anläggning med över tusen mjölkkor som producerar ekologisk mjölk. Foto: Lars Pehrson/ TT.

Så vad krävs för att ändra beteendet? Uppmuntrande ”nudging”, tv-kockar, märkningar och hälsodieter i all ära, ”men bara idén att äta mindre kött är fortsatt kontroversiell på flera håll, så det krävs troligen offentliga styrmedel utöver de andra påtryckningarna för att vi ska kunna förändra livsstilen”, säger Fredrik Hedenus på Chalmers.

För att dessa ska träffa rätt bör vi tänka på att det är plånboken som styr oss mer än något annat. Ekonomiska styrmedel är kanske inte en framkomlig väg för att rå på vissa brister inom industrin, som att producenten sällan kan betala sig fri från bristande behandling av djur. Men vägen genom plånboken kan däremot vara mer användbar för att sätta ord på det miljö- och klimatpris som animaliska livsmedel tar ut.

Fredrik Hedenus, forskare på Chalmers. Foto: Jan-Olof Yxell.

Köttets dolda pris

Forskningen uppskattar i dag att runt 15 procent av de globala växthusgasutsläppen kommer från produktionen av denna kost. På svensk nivå bidrar de starkt till att en genomsnittlig svensk har växthusgasutsläpp från livsmedel på nära två ton koldioxidekvivalenter per person och år, som är standardmåttet för utsläppsmätning.

Sammanslaget med annan konsumtion klättrar vi snabbt upp till nära tio ton, vilket för oss långt från det långsiktiga hållbarhetsmålet på ett ton per person och år.

Så tillsammans med bland annat ökad press på fossila industrier har frågan om de animaliska livsmedlen och köttets dolda pris efter klimattoppmötet i Paris än en gång klättrat upp på agendan. Det är också en politisk fråga som är högst personlig.

– Det har ju funnits andra frågor som har förflyttats över tid från att vara privata till att bli offentliga, såsom rätten att slå sina barn i uppfostringssyfte, säger Fredrik Hedenus.

Men utöver de andra vägarna till omställning, vilka verktyg finns i styrmedelslådan på politisk nivå? Att ta in jordbrukssektorn i den största europeiska modellen för att få ner utsläppen, utsläppshandelssystemet ETS, anses svårt då det bland annat inte går att enkelt övervaka utsläppskällorna.

Att istället lägga ansvaret på staterna genom så kallade utsläppstak föreslogs av EU-kommissionen 2014 för den kraftiga växthusgasen metan, som till hälften uppskattas komma från jordbrukssektorn. Men de fick inte gehör från de andra lagstiftarna i Bryssel.

Skatt ett känsligt ämne

Men så finns den där skatten. Kan det vara möjligt att som med andra miljöskatter skicka en signal till konsumenten eller producenten med denna? Det har försökts förut med den danska fettskatten, som med bakgrund av främst hälsoskäl höjde priset bland annat på kött- och mejeriprodukter. Men den misslyckades med målet och slopades 2013 efter kraftig kritik. Därefter har ytterligare förslag på skatt varit ett känsligt ämne.

– Rent ekonomiskt är det rimligt att betala det faktiska priset. Det går de flesta med på, säger Sarah Säll vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Nationalekonomin talar för att ett offentligt styrmedel behövs när marknaden misslyckas med att få varor att bära sina kostnader. Och skatten anses här vara den bästa vägen.

– Men då gäller det också att vara tydlig med ambitionen bakom skatten, säger Sarah Säll.

Det är enligt Fredrik Hedenus och Sarah Säll, som både studerat hur en miljöskatt på kost kan se ut, den näst bästa formen av skatt som är mest effektiv.

– Mest rättvist hade varit att beskatta utsläppsnivåerna hos producenterna. Men att göra den bedömningen är nästintill omöjligt, säger Sarah Säll och fortsätter:

– Vi hade också haft ett problem med att en skatt på producenter bara täckt en begränsad geografisk yta, vilket hade lett till så kallat utsläppsläckage när produktionen flyttade utomlands.

Européerna är överlag positiva till jordbrukspolitiken som till mer än 70 procent består av subventioner. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman /TT.

Kritik från båda sidor

Att bestämma utformningen av en konsumtionsskatt på själva produkten är dock inte heller en enkel kalkyl.

– Det är exempelvis inte möjligt att lägga nivån på skatten så att den är korrekt för alla. Vi har utgått från den svenska generella situationen, men det gör också att vissa svenska och utländska produkter beskattas för högt eller lågt.

När Jordbruksverket 2013 tog upp behovet av en köttskatt i en utredning mötte de kritik från båda sidorna i politiken. Ett av de högljudda argumenten mot skatten är den så kallade regressiva effekten som en sådan anses ha. Fattiga skulle drabbas mer. Sarah Säll har dock testat tesen.

– Det är svårt att slå hål på den myten, men jag skulle säga att den är feltänkt. Eftersom ekonomiskt stöd inte räknas in i inkomsterna, men de facto går till låginkomsttagarna till störst del, ser det ut som skatten slår hårdare mot dessa. Men tittar man istället på vilka utgifter som olika inkomstgrupper faktiskt har i sin konsumtion så är skatten rättvisare.

Så, vad är då budet? En miljöskatt på sju produktgrupper: nöt, fågel, gris och fyra mejerivaror presenteras i Sarah Sälls artikel. Som ett resultat förväntas utsläppen från den svenska jordbrukssektorn minska med som mest runt 12 procent på kort sikt.

– En skatt skulle inte leda till så stor utsläppsminskning som man kan hoppas. Men det är de inledande uppskattningarna från resultatet och jag misstänker att effekten skulle vara starkare i dag om det skedde. Min data baserar på situationen 2009, mycket har hänt sedan dess, säger Sarah Säll.

Krävs slutna kretslopp

Just nu importeras runt hälften av det kött som konsumeras i Sverige. Skillnaderna i miljöavtrycken inom och mellan de olika köttsorterna är stora både i Sverige och utomlands. I SLU-projektet ”Hållbar svensk proteinkonsumtion” har fem forskare analyserat hur en inhemsk produktion av nästintill all kost utifrån Livsmedelsverkets näringsrekommendation skulle se ut för en befolkning på 13,5 miljoner invånare. Författarna har därefter begränsat produktionen av foder utifrån konceptet ”biologiska rester”, där en majoritet av odlingsmarken ska användas till mat för människor direkt och restprodukterna sedan ska gå till foder.

– Vi har sedan använt naturbetesmarken så mycket som möjligt för att uppnå miljömålet om bevarad biologisk mångfald som detta bidrar till, säger Elin Röös vid SLU, en av författarna.

Elin Röös, forskare vid SLU.

I det mest klimatvänliga scenariot som de presenterat i sin analys avslutas mjölkproduktionen helt och antalet nötdjur minskas med mer än hälften. Grisarna blir mer än dubbelt så många och antalet kycklingar minskas med mer än 90 procent. Utsläppen minskar i denna kost från omkring 1,9 till 0,44 ton koldioxidekvivalenter per person och år. Men också i detta scenario uppnås inte målen för minskade fosfor- och kväveutsläpp, vilket leder till frågan: Går det att ta fram ett scenario som håller oss inom de så kallade planetära ramarna?

– Ja, det bör gå. Men det kräver bättre hushållning med näringsämnen och att kretsloppet mellan stad och land sluts, säger Elin Röös, som under våren planeras leda en studie som ska studera utfallet utifrån en vegansk kost.

450 miljarder industriellt uppfödda landdjur slaktas varje år globalt. Källa: ”Äta djur” av Jonathan Safran Foer. Foto: Michael Conroy/AP/TT.

Hög svensk konsumtion

Ett annat frågetecken är den tekniska potentialen att effektivisera och minska utsläppen. Ämnet är aktuellt i flera projekt på bland annat SLU, men möjligheten är inte särskilt stor till drastiska minskningar inom Sverige och EU. Det menar Christel Cederberg på Chalmers.

Christel Cederberg,
forskare på Chalmers. Foto: Chalmers.

– I Europa produceras mjölk och nötkött med de lägsta klimatavtrycken i världen. Potentialen för att få ner utsläppen väsentligt i kreatursproduktion finns i andra delar av världen, så som Indien och Sydamerika. Men även om vår produktion har relativt låga klimatutsläpp i ett globalt perspektiv gör vår höga konsumtion av nötkött och mejeriprodukter att de totala utsläppen blir höga från maten. Därför behöver vi också minska konsumtionen av animaliska livsmedel, säger Christel Cederberg.

Frågan om de dolda kostnaderna är dock bara ena sidan av biffen. Den andra rör de stöd som finns till produktionen. På europeisk nivå har vi där främst den gemensamma jordbrukspolitiken i CAP. Genom den går runt sex miljarder kronor tillbaka till Sverige i gårdsstöd årligen för att hjälpa till att nå målet om en ”skälig levnadsstandard” för jordbrukarna och ett ”stabilt, varierat och säkert” matutbud.

Stora subventioner

Hur stor andel av stödet som i Sverige går till just animalisk livsmedelsproduktion saknas det sammanställningar på enligt Syres uppgifter, men på EU-nivå har OECD uppskattat storleken på stödet till jordbrukaren när dennes produkt lämnar gården. Nötköttet toppar där listan med mer än 25 procent offentligt stöd, följt av hönor, socker och får, som alla får över 10 procents stöd.

– Men stödet har också minskat över en längre period i takt med en gemensam ambition att trappa ner på dessa, säger Bengt Johnsson, utredare på Jordbruksverket.

Av gårdsstödet som ges i samma belopp oavsett hur marken används har Sverige beslutat att enligt EU-reglerna koppla 13 procent till ett årligt stöd på 800 kronor för alla nötdjur som är över ett år. På europeisk nivå är detta också den generella strategin, 41 procent av de kopplade stöden går till nötköttsproduktion. Av svenska budgetmedel ges därutöver 300 miljoner kronor varje år i stöd till norrländska jordbruk, med inriktning på främst mjölkproduktion. Därutöver kan också gårdsstödet ses som ett indirekt stöd till viss del, genom att omkring 75 procent av odlingsmarken i Sverige går till djurfoder. Hur stor del av priset som det offentliga står för när kunden i butiken betalar för sin biff eller mjölkförpackning beror sedan bland annat på hur mycket produkten förädlats.

– Det finns både bra och dåliga stöd, om man kan säga så. Det är inte pengarna i sig som är problemet. Men de pengar som finns tycker vi kan användas på ett bättre sätt för att hjälpa till i omställning till en vegetabilisk produktion. Där finns det stor potential som inte utnyttjas i dag, säger Emelie Hansson på Naturskyddsföreningen.

100 miljoner djur dödas varje år på svenska slakterier (Källa: Djurens rätt). 75 % av jordbruksmarken i Sverige används till djurfoder. Foto: Matthias Rietschel/AP/TT.

Svagt stöd för köttskatt

Den europeiska jordbrukspolitiken, som till mer än 70 procent består av stöd, har dock fortsatt stark uppbackning. När Eurostat frågade mer än 27 000 européer i oktober 2015 ställde 62 procent upp bakom påståendet att ”CAP gynnar alla EU-invånare, inte bara jordbrukare.” Stödet kritiseras dock bland annat på grund av att det stänger ute utvecklande länder från marknaden, men Fredrik Hedenus påpekar att politiken också har en påverkan på köttkonsumtionen.

– Skulle vi ta bort subventionerna skulle troligen också tullarna försvinna eftersom de är sammankopplade. Det skulle leda till att priserna sjunker till en lägre världsmarknadsnivå. Det skulle då troligen köpas mer kött.

Ett styrmedel för att begränsa köttkonsumtionen ser inte ut att bli verklighet under den närmsta framtiden. I riksdagen backar exempelvis för tillfället bara vänsterpartister upp skatten aktivt, enligt Sarah Säll.

– Jag är nyfiken på hur våra politiker hade tänkt att vi ska nå miljömålen som vi satt upp i riksdagen utan detta som styrmedel.

Eftersom tanken att äta mindre kött är fortsatt kontroversiell krävs det troligen offentliga styrmedel, tror forskaren Fredrik Hedenus. Foto: Gorm Kallestad /TT.

Fakta: Carnism och veganism

Ett flertal författare, filosofer och tänkare har genom historien uttryckt frågor om människans och samhällets rätt att exploatera djur på det sätt som görs i dag. Det är enligt dem en fråga om bland annat etik, moral och normer.

Melanie Joy om köttnormen:

Melanie Joy, psykolog och författare till boken Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor har skapat ordet ”carnism” om samhällets köttnorm (från latinets ”carne” som betyder kött) vilket är motsatsen till veganism.

Osynlig ideologi

Carnism är antagandet att ätande av djur är en självklarhet, inte ett val. Därför blir det en osynlig ideologi, utan namn. Denna dominerande ideologi är inbyggd i samhället och formar normer, lagar och beteenden.

Sociala försvarsmekanismer

Eftersom carnism bygger på våld behövs det sociala och psykologiska försvarsmekanismer för att upprätthålla det.

Förnekelse är den första mekanismen: ”Om det inte finns ett problem behöver vi inte göra något åt det”.

Rättfärdigande är den andra mekanismen. Det finns många myter kring köttätande med huvudsakligen tre beståndsdelar: Att det är normalt, naturligt och nödvändigt.

Lär oss se djur som objekt

Carnism omfattar även försvarsmekanismer för att skapa en förvrängd uppfattning av djur och kött för att vi ska kunna känna oss bekväma med att äta dem. Exempelvis lär vi oss att se djur som objekt, kött är ”något”, inte ”någon”. Vi delar också upp djur i hårt åtskilda kategorier så att vi kan ha olika känslor för och beteenden mot olika arter.

Källa: Intervju med Melanie Joy av Djurens rätt.

Fakta: Sagt om köttätande

” Det som gör oss till människor är just att stå emot sådant som kan beskrivas som naturligt, som sexdriften, lusten att stjäla eller impulsen att slå till någon. Ingen klandras för att ha dessa känslor, men om du jämt levde ut dem så skulle du straffas. Att avstå är ofta mer naturligt än att låta impulserna styra.”

Jonathan Safran Foer, författare till boken ”Äta djur”, om påståendet att det är naturligt för människan att äta kött.

Källa: Intervju i Forskning & Framsteg

”Ju mindre förmåga en grupp har att resa sig och organisera sig mot förtryck, desto lättare förtrycks den.”

Ur ”Djurens frigörelse” av Peter Singer

”Eftersom djur känner och bryr sig om vad som händer med dem, har de intressen. Intressen av att slippa bli tvingade till sådant de inte vill och mår bra av. Liksom vi människor söker de undvika smärta och maximera sitt välbefinnande.”

Ur ”Djurrätt – En fråga om frihet, jämlikhet och solidaritet” av Lisa Gålmark

”Tortyr.  Barnarbete. Koloniala erövringar. Slaveri. Detta är företeelser som vi numera betraktar som brutala men som en gång ansågs normala och självklara. Insikten att hela samhällen kan vara blinda för orättvisor inbjuder till en spännande fråga: Vad är det vi idag inte ser? Vilka moraliska orätter sker utanför vårt samhälles synfält?”

Ur ”Jordens herrar – Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare” av Pelle Strindlund

Dela artikeln