Aktiv dödshjälp bör legaliseras
I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.
Aktiv dödshjälp, vilket innebär att en läkare injicerar ett dödande medel i patienten, är tillåten i Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Där kan man även med läkarhjälp få tillgång till preparat med vilket man själv kan avsluta sitt liv. Dock måste man vara skriven i något av länderna för att få hjälp. I Schweiz finns kliniker där vem som helst kan få hjälp att för egen hand avsluta sitt liv. I USA finns dödshjälp i ungefär ett halvdussin stater och där har Kalifornien med knappt 40 miljoner invånare beslutat att tillåta dödshjälp alldeles nyligen. Det ska dock tilläggas att det överallt är mycket kvalificerade förutsättningar som gäller.
Jacob Schönning ger en mycket osnygg bild av just Nederländerna. Detta är ett land med en mycket lång husläkartradition, vilket innebär många gånger decennielånga kontakter mellan läkare och patient med åtföljande mycket god mellanmänsklig kontakt. För att läkaren överhuvudtaget ska fundera över dödshjälp ska patienten vara dödssjuk bortom all medicinsk hjälp och därutöver drabbad av olidliga och obehandlingsbara smärtor. Patienten ska vidare under en längre period ha uttalat en önskan om dödshjälp och vara fullt beslutskompetent samt helt opåverkad av sin omgivning i sitt beslut. Slutligen ska allt detta bekräftas av en andra oberoende läkare.
I Nederländerna legaliserades dödshjälpen 2002 sedan läkare och jurister gått i bräschen för detta och för att få ordning på hanteringen, som pågått i ett tjugotal år under samma former. Varje enskilt dödsfall ska registreras av agerande läkare och alla fall kommer upp för kontroll i olika regionala kommissioner bestående av en läkare, en jurist och en etiker/teolog.
Orsaken till denna kontroll är naturligtvis att se till att missbruk inte förekommer och på denna punkt har man lyckats. Där finns inget ”sluttande plan”, något som dödshjälpsmotståndarna i Sverige målar upp som en av de stora farorna.
Min uppfattning om läkarens primäruppgift är solklar, den är att bota. Men om nu läkaren inte kan bota och döden blir en konsekvens av detta, och läkaren ej heller kan lindra våldsamma, kanske tortyrliknande smärtor, då ska läkaren hjälpa sin patient att avsluta livet om patienten så önskar, och inte gömma sig bakom ”läkarlagen” och göra ingenting. Ingen läkare ska tvingas göra detta. Det finns de som vill. Runt en tredjedel av Sveriges läkare är positivt inställda till dödshjälp, liksom runt tre fjärdedelar av landets befolkning. En tredjedel av läkarkåren är mot och resten osäker. Och samtliga politiska partier utom Miljöpartiet sopar frågan under mattan. Detta är fegt.
Av fotografiet på Jacob Schönning att döma tror jag mig kunna konstatera att jag – rent statistiskt – är bra mycket närmare mitt livsslut än han och vill avsluta det här inlägget med att jag skulle vara bra mycket lugnare i själen om jag visste att jag kunde få ”hjälp att ta mig över gränsen” om det någon gång i framtiden skulle vara önskvärt.