Från grön politik till gröna Converse
Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.
Ur det perspektivet blir det tragikomiskt att hon själv slarvar med verkligheten. Faktafelen är så många och uppenbara att en undrar om boken haft en redaktör. Ett litet urval:
Nej – Vittsjö har aldrig vunnit allsvenskan.
Nej – Birger Schlaug har inte blivit vänsterpartist.
Nej – Feministiskt initiativ har inte drivit medborgarlön.
Nej – Grön ungdom Stockholm hade inte fallit samman på grund av olika åsikter om civil olydnadsaktioner 1994.
Nej – det har inte funnits några inom MP som drivit att det kvinnliga språkröret inte fick ”vara för saklig och intellektuell”.
Nej – det har inte inom MP funnits en tro ”att människor skulle bli galna av inflytande”.
Nej – det var inte förbjudet att producera annat än handskrivna flygblad i MP under 80-talet.
Det enda Strömberg verkar gilla hos MP är den så kallade moderniseringsperioden ibörjan av 2000-talet. Det blir parodiskt när hon entusiastiskt berättar hur Per Ängquist ger Anders Wallner i uppdrag att göra Maria Wetterstrand till Sveriges populäraste partiledare. Varpå Wallner fixar det genom att köpa ett par gröna Converse som Wetterstrand har när hon pratar på universitetet. Då imponeras författaren, men i övrigt beskrivs partiet mest som ett rörigt, flummigt, ultrademokratiskt och amatörmässigt kaosexperiment.
Till bokens förtjänster hör dock att den visar på hur partiet har gått från ett ideparti som ville sälja in de gröna idéerna till ett trendsökande maktparti som vill sälja in sig självt.
På de 350 sidorna undviker Strömberg nästan helt politik och, trots titeln, en analys av hur partiet hamnade i dagens hopplösa situation. Hur Miljöpartiet blev gisslan hos det parti som det en gång var en motreaktion mot – det maktfullkomliga parti som 1980 manipulerade omröstningen om kärnkraft och sedan har fortsatt i samma stil. Det betongparti som i fråga efter fråga stått längst från de gröna idéerna, som tillsammans med Moderaterna har varit det mest flyktingfientliga, som under sina bästa stunder mäklat fred på dagen och sålt vapen på natten. Hur reducerades Miljöpartiet, för att använda grundaren Per Gahrtons ord från 2010, till en utkantsvariant i en socialdemokratisk gråskala? Hur hamnade partiet i säng med S, och hur blev det så illa att de tvingas ligga kvar i sängen för att inte ertappas med rumpan bar?
För att hitta svar behöver vi gå tillbaka till 2000-talets början. Det var då regeringsmakt började ses som det viktigaste medlet för att få igenom grön politik. Att partiet 2002 krävde regeringsmedverkan och samtidigt flörtade med de borgerliga partierna när S inte gav med sig, gjorde att S betalade dem riktigt bra i sakfrågorna för att få dem som stödparti utanför regeringen. Vi pratar flyktingamnesti, friår och biltullar i Stockholm med flera framgångar under mandatperioden. Framgångar som partiet inte varit i närheten av i regeringsställning.
Men partiet ville in i regeringen, och efter att ha misslyckats både 2006 och 2010 var de så desperata att de lovade bort sig till S utan att försäkra sig om något slags grön politik. Regeringsmedverkan hade gått från medel till mål. Och är det något i MPs historia som bör klassas som ett flummigt och amatörmässigt kaosexperiment så är det just detta. Nu sitter partiet med formell makt, men utan möjlighet att vare sig driva eller väcka opinion för grön politik.
Strömberg driver tesen, vilket flera blå och röda recensenter hängt på, att MP från början var ett parti utan ideologi. Det är förstås fel, den gröna ideologin är en realitet. Däremot tappade partiet successivt kontakten med ideologin när fokus blev att sälja in sig hos en grupp istället för att sälja in de gröna idéerna.
När stängande av kärnkraftverk ersattes med tävlan om att bli Sveriges tredje största parti. När EU-utträde byttes ut mot ett par gröna Converse. När maktkritik byttes ut mot regeringsmakt. När medborgarlön byttes ut mot en egeninspelad dockhussåpa. När tillväxtkritik byttes ut mot hippa lanseringar av lokalavdelningar i New York och London. När betygsmotstånd byttes mot världens största (inställda) föräldramöte. När militär avrustning byttes mot trendiga artister och bloggare. När öppna gränser byttes mot den senaste Iphonen. Ja, för varje grön idé som byttes mot en trendkänslig aktivitet blev medlemskåren mindre förankrad i den gröna ideologin.
För att verkligen kunna utöva makt måste en vara beredd att förlora den. Enligt Strömberg såg sossarna redan i valrörelsen miljöpartisterna som ”så maktkåta att de skulle gå med på vad som helst”. I dag, efter att MP låtit sig köras över i fråga efter fråga, vet S att de hade rätt. Inget pris är för högt för MP när det gäller att sitta kvar i regeringen. S kan driva igenom vad de vill, MP kommer kanske att gnälla lite, men inte lämna. Att vara ”regeringsdugligt” har nämligen blivit viktigare för partiets identitet än alla gröna idéer i världen.
