Se till elevernas behov – inte till skolplikten
Medieanalyserna av OECDs skolrapport frossar i populistiska evergreens om ”bättre disciplin” för att minska frånvaron. Men det kan räcka långt att göra skolan möjlig för fler att gå i, skriver Malin Bergendal.
Skärp er, tänk långsiktigt, stirra er inte blinda på siffror och mätningar, ta ansvar och sluta skylla ifrån er. Så kan man sammanfatta budskapet till svenska skolpolitiker och skolmyndigheter i OECDs rapport om den svenska skolan den 5 maj. Kloka råd på det hela taget, och regeringens skolkommission ska utreda hur de ska bli verklighet, i dialog med bland annat skolpersonal, elever och föräldrar.
Mer på detaljnivå finns det saker att fundera över. Till exempel att rapporten dels pekar på hög frånvaro som ett problem, dels berömmer den svenska skolan för att den arbetar så mycket med inkludering. Jo, det är en bra princip att de allra flesta barn ska kunna gå i skolan tillsammans och att skolan ska klara av även barn som inte funkar som alla andra. Men på de flesta håll praktiseras en lågbudgetvariant som bara innebär att de sitter i samma klassrum som andra elever – alltför ofta utan stöd. Verklig inkludering innebär något mer och annat.
För en del barn är det inte heller en bra idé att gå i en klass med ett tvåsiffrigt antal elever. Inte alls. Ändå trycker myndigheterna på för att all placering i mindre grupp ska vara tillfällig och eleven ska tillbaka till ”sin klass” så fort det går, till varje pris. Även om eleven aldrig har upplevt den stora klassen som ”sin klass”. Även om eleven har fått vänner och ett socialt sammanhang för första gången i en liten grupp eller en resursskola. Som om gemenskapen med andra elever med liknande behov vore av mindre värde än gemenskapen – eller till och med utanförskapet – i en stor klass.
Sedan flera år kommer påpekanden om brister i särskilt stöd i den ena rapporten och revisionen efter den andra. Helt i linje med OECDs iakttagelser utmynnar det i att myndigheter bollar problemet mellan sig och ingenting händer. Och resultatet är en alltför stor grupp elever som tvingas till en skola där deras utveckling, självkänsla och livsvilja skadas. Så småningom vägrar vissa av barn helt att gå dit, och ibland kan föräldrarna inte längre med att tvinga dem.
Hur stor del av frånvaron det här handlar om är svårt att säga. Men flera av föräldrarna finns i nätverket Barn i behov och skriver där om sin situation. Fler och fler av dem berättar att skolan har tagit kontakt med socialtjänsten, som ofta konstaterar att föräldrarna med hänsyn till barnens bästa inte kan göra på annat sätt. Varpå rektorn kallar till möte med föräldrarna, barnet får gå tillbaka till skolan och alltihop upprepas igen. Det kanske säger sig självt, men ändå: det är inte bara barnen i de här familjerna som lever på gränsen till sammanbrott. Priset för att ta sitt ansvar som förälder när det går på tvärs mot skolplikten är ofta mycket högt.
Medieanalyser av OECDs rapport frossar i populistiska evergreens som ”bättre disciplin” för att komma tillrätta med att så många elever går i skolan så lite. Men förhoppningsvis läser beslutsfattarna rapporten med öppna ögon och tar orden om ansvar och långsiktighet på allvar. Då bör de inse att det kan räcka långt att göra skolan möjlig för fler att gå i. Och dessutom byta ut skolplikten mot den finska modellen där föräldrarna har ansvar för barnens utbildning snarare än deras närvaro i klassrummet.
