Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala
– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.
Dominga Caals dotter är undernärd och kan varken gå eller prata fastän hon är 3 år. Dominga representerar byn när hon säger att hon kräver att regeringen tar sitt ansvar.
I Amelia Choc Cuzs knä sitter hennes lille son Oscar på 1,5 år. Han gråter stilla. Fötterna är täckta av variga bölder och han har plågats av febervågor och ont i magen i över 10 månader.
Vi befinner oss i den lilla byn Río Frío i Polochic-dalen, sju timmar norr om Guatemala city. I dalgången som sträcker ut sig härifrån och fram till bergkedjan Las Minas i horisonten är allt som syns sockerrör- och oljepalmodlingar.
Förr var det annorlunda. Då odlades framför allt kaffe här och befolkningen i Río Frío arbetade på plantagen. I dag ägs marken kring byn av företaget Chabil utzay och odlingarna består nu enbart av de kraftigt kemikaliebesprutade grödorna sockerrör och oljepalm. Det är grödor som odlas i monokulturer. Det innebär att samma gröda odlas på en stor yta med mycket kemikalier.
– Denna typ av jordbruk utarmar jordarna snabbt och hotar den biologiska mångfalden i området. Jordbruksmetoderna kräver fossila bränslen och gödningsmedlen innehåller olja. I jämförelse med ett småskaligt och diversifierat jordbruk tar det heller inte upp lika mycket koldioxid, förklarar Julio Gonzalez, ekolog från Colectivo Madre Selva, en nationell organisation som jobbar för ekologiskt jordbruk och biodiversitet.
– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz.
Frihandelsavtal
Det är frihandelsavtalen som Guatemala ingått med USA (Cafta-DR år 2006) och EU (Ada år 2011), som har öppnat upp för att kraftigt expandera det industriella jordbruket. Sockerrör och afrikansk oljepalm är de grödor som växt mest i produktion, men även kaffe-, banan-, textil- och gruvindustrin har vuxit.
Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv finns fördelar med att fokusera på några få exportvaror, exportera dessa och sedan importera det mesta andra som landet behöver. Ett problem för ett land som Guatemala, och många andra låginkomstländer, är att de exportvaror som landet har marknadsfördelar i att exportera för med sig dåliga konsekvenser – klimatet, den lokala miljön, småbrukare och urfolk och fattiga i Guatemala får ta den största smällen.
– Handelsavtalen har fördjupat en modell där export av monokulturvaror, mineraler och billig arbetskraft prioriteras. De har lett till större rikedom hos några få på bekostnad av miljön och de mest utsatta i samhället. De har hindrat centralamerikanska länder att utveckla sin egen produktionsmodell, baserad på matsuveränitet och solidarisk ekonomi, säger Georgina Muñoz Pavon, som är del av det centralamerikanska nätverket för uppföljning av handelsavtals inverkan i Centralamerika och medskribent till en rapport som utvärderat avtalens inverkan på regionen.
Glenda de Leon arbetar för Asecsa, en av urfolksnätverket Waqib’ Kejs basorganisationer, och hon menar att klimathotet måste mötas med lokala lösningar.
Bild av konsekvenserna
Människorna i Río Frío har känt av avtalen ända in på skinnet. 2011, samma år som Guatemala ingick i handelsavtalet med EU, avhystes 800 familjer våldsamt i Polochicdalen av företaget Chabil Utzaj. Företaget hade köpt markerna där befolkningen, framför allt urfolk, levt i generationer, för att nu odla sockerrör och afrikansk oljepalm. Invånarnas hem sattes i brand av företagets säkerhetsvakter utan att de fick möjlighet att tömma sina hus på tillhörigheter. Stora maskiner kördes in och förstörde familjernas odlingar av majs, bönor, örter och andra matgrödor. Deras mat och inkomstkälla jämnades bokstavligt talat med marken. Befolkningen protesterade och motsatte sig avhysningarna. I sammandrabbningarna med säkerhetsvakter, polis och militär dog tre personer och flera skadades.
De våldsamma händelserna har senare dömts ut av Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. Tack vare att folket organiserade sig och lyckades uppmärksamma händelserna har regeringen lovat de drabbade familjerna nya marker på en ny plats där det ska finnas tillgång till rent vatten, utbildning och sjukvård.
Men när jag träffar invånarna i Río Frío i maj 2015, fyra år efter avhysningarna, har de fortfarande ingenstans att ta vägen, ingenstans att odla och skola och sjukvård är undermåliga. Undernäringen i regionen hör till den allvarligaste i landet och barnen är extra utsatta.
Invånarna har samlats i en halvöppen byggnad med tak av palmblad. Huset fungerar som byns mötespunkt, dess konstruktion ger välbehövlig skugga och tillåter en bris att svalka folket där de sitter samlade i hettan.
– För oss är det en kamp bara att kunna äta tre gånger om dagen. Vattnet är chuca – smutsigt – och maten räcker inte till. Regeringen ger ut matpaket, men de tar slut snabbt så vi odlar lite majs där vi kommer åt, förklarar Dominga Caal, en tiobarnsmor vars yngsta dotter lider av undernäring.
En annan mamma, Juliana Kim Choy’s, berättar om sin dotter Ana Maria, 1,5 år, som nyligen behandlats för akut undernäring på sjukhuset.
– Tack och lov mår hon bättre nu, men grundproblemet kvarstår ju. Det enda vi vill är att regeringen ska uppfylla sina skyldigheter och ge oss våra nya marker så som de lovat.
Det har nu, mars 2016, passerat ytterligare nio månader sedan jag träffade Juliana, Domingo och resten av invånarna i Río Frío och de kämpar fortfarande för sina marker. Den 5 februari i år lämnade de tillsammans med småbrukarorganisationen Comité Unidad Campesina in ett krav till regeringen på att de 578 familjer som lovats nya marker ska få tillgång till dessa inom 30 arbetsdagar och att regeringen skulle utveckla en hållbar landsbygdsutvecklingsplan för området.
”Vi vill odla vår egen majs och de ska inte kunna stoppa oss” säger Santiago Tux, småbrukare i byn Río Frío.
Försämrande avtal
Enligt det centralamerikanska nätverket för uppföljning av handelsavtals inverkan i Centralamerika har frihandelsavtalen hittills inte påverkat Guatemalas tillväxt i någon större utsträckning. Istället har de försämrat landets handelsbalans då Guatemala nu importerar mer än de exporterar och därmed har ökat sitt beroende av internationella marknader, vilka kännetecknats av ökande och osäkra priser.
Odlandet av traditionella grödor har minskat såväl som andelen av befolkningen som odlar sin egen mat. Många försöker istället få jobb på plantagen eller i fabriker. Nästan alltid är det tillfälliga säsongsjobb, dåligt betalda och med dåliga arbetsförhållanden. Inte heller dessa jobb räcker till och extra svårt är det för kvinnor och ungdomar att få jobb.
Ett av argumenten som USA använde för handelsavtalet med Centralamerika var att det skulle skapa fler jobb och minska migrationen till USA. Istället har det motsatta skett. Migrationen har ökat dramatiskt. Mellan oktober 2013 och september 2014 greps 17 000 ensamkommande guatemalanska barn vid USAs södra gräns. Vilket kan tolkas som en signal om hur försörjningssituationen i landet förvärrats.
Hållbar enligt urfolken
Redan när frihandelsavtalen med USA och EU började diskuteras förutsåg folkrörelserna i Guatemala att dessa skulle sätta käppar i hjulet för en omställning mot ett hållbart samhälle baserat på matsuveränitet och buen vivir – utvecklingsmodeller som istället för ekonomisk tillväxt sätter miljö och människor i centrum. Min följeslagare i Polochidalen, Glenda de Leon från Asecsa, en av urfolksnätverket Waqib’ Kejs basorganisationer, menar att klimathotet måste mötas med lokala lösningar.
– En hållbar omställning måste ske med våra traditionella kunskaper som bas. På så vis skapas arbete och tillgång till bra och hälsosam mat, säger hon.
Vi skumpar fram i en fyrhjulsdriven bil på en gropig väg till La Tinta och fader Dario Caal, en man med grått hår och energisk och vänlig framtoning. Han kallas för den gröna prästen. Han har allierat sig med organisationer som jobbar för hållbar förändring, som Asecsa, och stöttar byar som är i konflikt med företag och regering sedan deras mark- och kollektiva rättigheter ignorerats, så som i Río Frío.
Enligt en rapport från den internationella organisationen Grain och den internationella småbrukarrörelsen La Vía Campesina skulle det troligen gå att minska växthusgaserna med hälften inom några decennier bara genom att transformera matproduktionssystemet. Det skulle kräva en växling från det storskaliga industriella jordbruket inriktat på export till att komma överens om att föra en global politik för ett hållbart jordbruk där integrerat och ekologiskt jordbruk och lokal produktion står i centrum.
– Men när beslutsfattarna inte kan komma överens och vidta tillräckliga åtgärder, så får man själv visa vägen, resonerar fader Dario Caal.
Kyrkan har köpt upp mark runt pastorsexpeditionen och skapat en agroekologisk demonstrationsträdgård i vilken de försökt skapa så stor biodiversitet som möjligt och odlar träd och växter som traditionellt sett haft betydelse för urbefolkningen. De låter organisationer hålla kurser om agroekologi i kyrkans kursgård, de arrangerar fröbyten av traditionella fröer och all mat som serveras är lokalproducerad och traditionellt tillagad. Som katolsk präst, där kyrkan är stark, når han fram till många på den guatemalanska landsbygden.
– Genom det vi gör visar vi folk att det finns alternativ till det nuvarande systemet och inspirerar fler att ta efter, förklarar fader Dario Caal.
Företaget Chabil Utzaj avhyste våldsamt 800 familjer när företaget köpte markerna där människorna bodde.
Kriminalisering av fröer
Ett av de krav USA och EU hade i frihandelsavtalen med Guatemala var att landet skulle godkänna Internationella konventionen för växtförädlingsprodukter, UPOV-91. Denna konvention binder landet att ta fram lagar som möjliggör patentering av fröer, vilket öppnar upp för odling av genmodifierade grödor. I Guatemala konkretiserades det i dekret 19-2014, i folkmun även kallad Monsanto-lagen, som klubbades igenom i juni 2014. Stora protester drog genast igång.
– Vi är övertygade om att dekret 19-2014 skulle föra med sig mycket problem och skada biodiversiteten i Guatemala. Det finns erfarenheter från många andra länder där GMO-plantor korsbefruktas med lokala plantor genom naturlig pollinering, säger Carlos Muralles, agronom och koordinatör för Ceiba, också en del av organisationen Waqib’ Kej.
Monsanto och Syngenta
Carlos Muralles har bland annat jobbat med att utveckla ett förslag på en alternativ frölag. Nu befinner vi oss på organisationens kontor i Chimaltenango, någon timmes bussfärd från huvudstaden. Organisationen har jobbat med att utreda och informera om GMO-problematiken sedan början av 2000-talet. Han tror att det gedigna informationsarbetet under lång tid var en bidragande faktor till att folk visste vad som stod på spel när Monsantolagen väl röstats igenom år 2014, och det medförde att folk gick man ur huse för att protestera.
– Lagen riskerar att bidra till kriminalisering av småbrukare som väljer mer hållbara och säkra alternativ. Om bönder som väljer att odla med inhemska fröer av misstag får korsbefruktade GMO-plantor, riskerar de att anklagas för att odla dessa utan tillstånd. De kan då bli ställda inför domstol av fröproducenterna, multinationella företag som Monsanto och Syngenta, förklarar Muralles.
Straffen kan bli så hårda som upp till fyra års fängelse och bonden kan tvingas att betala skadestånd på runt 10 000 kronor. En effekt av lagen befaras därför bli att många småbrukare blir rädda att fortsätta odla ekologiskt med traditionella fröer och inte ser något annat val än att använda GMO-fröerna. Det är också något som kommer att gå ut över klimatet, menar Muralles.
– De flesta genmodifierade fröer är sådana som används i monokulturer. Så Monsanto-lagen kommer även leda till ännu fler monokulturer och industriellt jordbruk. Det innebär ännu mer avskogning, förlust av organiskt material i jordarna, och förlust av bio-
diversitet. Allt detta är naturliga koldioxidsänkor, som förstörs. Dessutom kommer genmodifierade grödor alltid med ett tekniskt paket av kemikalier och gödningsmedel, material skapade med mycket olja. Det bidrar också till klimatförändringarna.
Regeringen har lovat de drabbade familjerna nya marker på en ny plats där det ska finnas tillgång till rent vatten, utbildning och sjukvård, men de väntar fortfarande.
Delseger och nederlag
De stora demonstrationerna mot den så kallade Monsantolagen bar till slut frukt. Beslutet att godkänna dekretet gällande GMO-frön ifrågasattes inte bara moraliskt utan även juridiskt. Den 4 september 2014 ogiltigförklarades lagen av konstitutionsdomstolen sedan sociala rörelser överklagat giltigheten i den.
Konstitutionsdomstolens motivering till ogiltigförklaringen var att man inte hade konsulterat urbefolkningen angående lagförändringen, vilket urfolken har lagstadgad rätt till. De menade även att lagen utgjorde ett hot mot majsen – som i Guatemala betecknats som nationellt kulturarv. Faktum är att det finns över 300 sorters majs som har sitt ursprung i regionen. Domen var en viktig seger för de sociala rörelserna och hade inte varit möjlig utan folkets organisering.
Men lyckan blev kortvarig. Efter ett par månader stod det klart att regeringen inte avsåg att lämna frågan. Eftersom Guatemala genom frihandelsavtalen skrivit under UPOV-91 kan regeringen, även om de skulle vilja, praktiskt taget inte följa folkets krav att bojkotta ett regelverk för genmodifierade grödor. Bara två dagar efter att dekret 19-2014 ogiltigförklarats påbörjades, utan civilsamhällets vetskap, en ny process för ett ”regelverk för fröer” som avsåg att ersätta dekretet.
Fortsätter kampen
Lourdes Gomez Willis, som är en del av ett nätverk av urfolksjurister, har specialiserat sig på frågan och menar att både hälsa och miljö faller utanför.
– Bland de juridiska argumenten regeringen använder sig av för att motivera införandet av ”regelverket för fröer” är att det är till för att skydda miljön och biodiversiteten. Men tittar man närmare ser man att det inte är målet med politiken. Vad de i själva verket gör är att institutionalisera de transnationella företagens bioteknologi för att de ska kunna utveckla mekanismer för att introducera genmodifierade grödor i våra samhällen, konstaterar Lourdes.
Tillbaka i Río Frío i Polochic-
dalen där barn och vuxna redan i dag insjuknar av undernäring och kemikalier från sockerörsodlingarna. Här är folket rädda för hur införandet av Monsantolagen skulle kunna göra deras liv ännu svårare. Det är mycket troligt att de skulle vara bland de första att leva mitt bland fält av genmodifierade grödor om regelverket börjar gälla och fortfarande inte ha någon annanstans att ta vägen.
– Den där majsen kommer ta våra liv. För oss är den som en sjukdom och vi vill inte ha den här, säger Santiago Tux, en medelålders småbrukare i byn.
Trots motgångarna med det nya regelverket är han fast bestämd att fortsätta kampen, för rätten till mark och fria fröer.
– Nu har regeringen hittat andra vägar, via andra institutioner, för att införa GMO-fröerna. Men vi kan inte tillåta att det händer. Vi kommer fortsätta blockera vägarna för att de inte ska ta vår majs ifrån oss. Vi vill odla vår egen majs och de ska inte kunna stoppa oss, säger han.
Text och foto: Anna Nylander
