Kan hampan rädda världen?
Hampa är en växt som har funnits med mänskligheten genom hela historien – tills en amerikansk lag nästan stoppade användningen i Europa och Nordamerika. I veckans Under ytan skriver Mari Elfving om vilken roll hampan skulle kunna spela för en hållbar framtid i dag.
Två amerikanska jordbrukare sår industrihampa i Kentucky. Fram till helt nyligen var det förbjudet att odla hampa i USA och regelverket är fortfarande snårigt. Foto: Pablo Alcala/The Lexington Herald-Leader/AP Photo/TT.
Om man googlar ordet ”hampa” får man veta att växten cannabis sativa kan lösa många av civilisationens problem. Med hjälp av den kan vi sluta med fossila bränslen, göra nedbrytbar plast, ersätta den smutsiga bomullsindustrin, behandla cancer, epilepsi och migrän, bygga hus och mycket mer. Så varför ser vi inte mer hampalösningar i världen?
Det beror på att växten i många länder klassas som narkotika och är helt förbjuden, eller i varje fall rigoröst kontrollerad – som här i Sverige, där så kallad industrihampa har blivit tillåten. I hela västvärlden är hampan tabu i politiken eftersom ledande beslutsfattare inte har kunskap eller intresse för att kunna avgöra om den är en nyttoväxt eller en samhällsfara.
Informationen i medier är ofta partisk – antingen för entusiastisk eller för dömande för att verka trovärdig. Den smutsiga stämpeln som all hampa (cannabis sativa) fick i 1930-talets USA är svår att tvätta bort. På förhållandevis kort tid har den suddat ut nästan all ackumulerad kunskap om nyttoväxten hampa i berörda länder, vilket är de flesta av de ”västerniserade”, oljeberoende, överkonsumerande och politiskt stabila.
Hampans historia
Kunskapen består främst i tusentals års erfarenhet av att odla och använda växten. Hampa var en viktig naturresurs som kunde användas till rep, textilier, papper, föda och läkemedel. Från början kom den från Kina, troligen via Sidenvägen in mot Europa. Man har funnit gravar med skor och kläder av hampa från Tang-dynastin (år 618–907) i Xinjiang, då handeln gick regelbundet mellan Kina, Mellanöstern och Europa.
I den kinesiska litteraturen nämns medicinsk hampa 2000 före Kristus och arkeologiska fynd visar att hampa odlats och brukats som livsmedel och fiber i 5 000–6 000 år. I Europa har hampfrön hittats i gravar från cirka 500 före Kristus. På Island har återfunnits hamprep från tidig medeltid. Men det var via romarriket som hampan kom in i Europa, och det var runt Venedig som den först odlades storskaligt för att producera tågvirke och kanvas till skeppen, så småningom även för tyger till kläder.
I Norge och Sverige har man funnit frö och textil av hampa från tidig medeltid och vikingatiden. I Västerbotten bevarades textiltraditionen med hampa ända in på 1900-talet, vilket hänger ihop med att självhushållningen levde kvar där längre.
Hampan har gått hand i hand med människan under civilisationens utveckling och utbredning. Utan den hade världen sett helt annorlunda ut. Nu skulle vi behöva den som hållbart material, för att minska oljeberoendet och binda koldioxid från atmosfären. Men nu ser vi den knappt i samhället. Vad var det som hände?
Hårda restriktioner i USA
I början av 1900-talet fanns det problem med missbruk av opiater, kokain och alkohol i USA. Efter Geneve-konventionen 1925 bestämde ”Advisory Committee on Traffic in Opium and Other Dangerous Drugs of the League of Nations” att man skulle dokumentera produktion, användning och trafik av opium och indisk hampa för att få beslutsunderlag för eventuella lagändringar.
Att den så kallade marijuanan halkade med i diskussionen verkar ha haft mer att göra med rasism och åtråvärda marknadsandelar i syntetfiber- och pappersindustrin än med ett stort missbruksproblem.
Under hela 30-talet demoniserades marijuana av Federal Bureau of Narcotics i propagandafilmer och falska vittnesmål. Få av dem som klubbade de amerikanska marijuana-
lagarna visste egentligen något om marijuana. Inga vetenskapliga studier fanns, men år 1937 klubbades i alla fall Marihuana Tax Act, som föreskrev hårda restriktioner och mycket höga skatter för odling av hampa. Det begränsade markant användande, distribution och produktion – odling blev nästan omöjligt.
Utredning lades ner
En utredning planerades om halten av psykoaktiva ämnen i olika typer av hampa, för att man skulle kunna avgöra vilka sorter som skulle omfattas av den nya lagen, men det blev aldrig av. Alltså krossades marknaden för inhemskt odlad hampa i USA helt efter 1937. Istället importerades hampafibrer från Kina för tillverkning av kanvas och rep till marinen och kläder till soldater.
Under andra världskriget gick det inte längre att importera hampa från Kina. Därför lyftes lagen tillfälligt från den vanliga hampan i USA år 1942. 300 000 hektar hampa skulle plötsligt odlas och förädlas i 71 nya anläggningar, för att försvaret skulle ha ett säkert lager. ”Hemp for Victory” hette kampanjen, som pågick tills kriget tog slut.
Sedan började man åter motarbeta hampan på alla politiska plan, fram till för endast några få år sedan. Effekterna av propagandan och Marihuana Tax Act 1937 i USA spred sig sakta runt i världen och accepterades som en sanning. Syntetiska fibrer, bomull och trä-
fiberbaserad papperscellulosa tog marknadsandelar globalt och i Amerika, och hampan föll bort.
”Om man tittar på vår västerländska livsstil i nuläget blir det tydligare hur hampa skulle kunna bidra till hållbarhet. Vi väntar oss till vardags att kunna köpa nya kläder varje månad …”
I slutet på 60-talet sattes det sista hampfröet i Sverige innan odlingen förbjöds. På Gotland låg det sista aktiva beredningsverket för hampa, ovanför Kopparsvik vid Visby hamn, som stängdes 1970. I Kina hade man däremot aldrig anledning att sluta producera hampa, och därför ligger de absolut bäst till vad gäller produktion och teknisk utveckling inom hampindustrin i dag.
Industrihampans väg tillbaka
Under 60- och 70-talet ifrågasatte en del fria tänkare i USA beslutsprocessen som ledde fram till de hårda restriktionerna mot hampan. Man insåg vilken förlust detta var för den amerikanska nationen. Miljörörelsen kom också igång och hampans historia dammades av. Man konstaterade att som industriråvara kunde hampa återigen vara användbar och att hampsorter med låg halt av det psykoaktiva ämnet tetrahydrocannabinol passade bra.
I mitten på 90-talet började man odla fiberhampa i Europa igen. 2003 blev det tillåtet också i Sverige, efter att Ulf Hammarsten odlat någon hektar hampa på sin gård i Halland år 2001, i enlighet med lagen i övriga EU-länder. Åren efter fram till 2007 odlades mer och mer hampa i Sverige. 850 hektar hampa odlades år 2007. Men då hampan förlorade sitt extra stöd som energigröda tappade utvecklingen farten. Odlingsarealerna blev mindre och några viktiga projektidéer rann ut i sanden.
I många andra länder i Europa och i Nordamerika har en blomstrande hampaindustri vuxit fram med byggprodukter, textilier, livsmedel, kosttillskott, kosmetika och bioplast med mera. Hampa erkänns som den nyttoväxt den är. Företag tror på hampan och är villiga att investera.
I USA har odling av industrihampa inte varit tillåten – innan diskussionen om industrihampa hamnade på bordet hade flera stater avkriminaliserat marijuana. Så sent som 2015 fastnade importerat utsäde för industrihampa i amerikanska tullen. Men trots det har hampaprodukter importerats från hela världen till USA under ett par decennier. I Sverige har det varit svårt att nå fram inom både politiken och näringslivet, vilket resulterat i att den svenska hampaindustrin riskerar att dö ut igen.
Bidra till hållbar utveckling
Men den viktiga frågan då. Skulle hampa kunna rädda världen? Det låter som en grov överdrift, men det borde ändå vara logiskt att satsa på en förnybar naturresurs med multipla användningsområden. Hampaindustrin har i princip stått stilla sedan 1935. Utvecklingen hindrades just före det stora steg som skulle ha tagit hampan med in i den moderna industriprocessen. In i den tekniska utveckling som nu präglas av energiintensiva, kemikaliekrävande och petroleumbaserade processer och material.
Om man tittar på vår västerländska livsstil i nuläget blir det tydligare hur hampa skulle kunna bidra till hållbarhet. Vi väntar oss till vardags att kunna köpa nya kläder varje månad, gå ut och äta när vi så önskar, träna på SATS, ta en kaffe i engångsmugg på vägen till jobbet, köpa mango och färska sockerärtor året runt och åka på skidresor. Skorna vi köper, vinterjackan, telefonen, datorn och möblerna ses som utbytbara inom ett par år.
Det nyckelfärdiga huset som byggs av färdiga moduler ses inte som något permanent inslag i omgivningen, man har inte tänkt på hur det kommer att vara om 50 år. Det ska bara vara billigt – annars har man ju inte råd att leva som vi gör.
Vi använder onödigt mycket plast till förpackningar och annat. Och när man tänker på hur mycket resurser som går åt och vad som blir oåterkalleligen förstört vid tillverkningen av till exempel en mobil eller ett paket kakor med palmolja, då blir det tydligt att något är skevt.
Kräva kvalitet
Det är värt att jämföra vår livsstil med hur det var till exempel för 90 år sedan. Ett par skor kostade kanske en hel månadslön. De förväntades hålla i många år, de vårdades och lagades och skulle kanske ärvas. De var en investering. På 50-talet ägde en välklädd vuxen kvinna cirka 25 klädesplagg. De byttes sällan ut, utan modifierades för att passa om man blev större eller mindre runt midjan.
När jag funderar i dessa banor inser jag att anonyma massproducerade saker är värda mindre. Vi förväntar oss mindre av dem. Men ändå är det alla dessa små saker som ackumulerat blir livets goda. Eller? Är vi beredda att sätta kvalitet före kvantitet? Är vi beredda kräva att det vi köper håller en viss kvalitet vad gäller miljöbelastning, livslängd och etik? Det är nog den viktiga frågan, inte om hampa kan rädda mänskligheten. Vi behöver revidera vår livsstil, göra en hållbarhetsanalys och sedan en handlingsplan. Hampan kan spela en roll för en hållbar framtid för oss och Moder Jord. Men det är upp till mänskligheten att välja framtidens material och metoder.
