Var är den gröna politiken?
Gör Miljöpartiet rimliga kompromisser eller säljer de ut grön politik? Birger Schlaug svarar Per Gahrton i en debatt om den gröna politikens förutsättningar.
Miljöpartiet prövar nu en alternativ stil, skriver Per Gahrton, med anledning av att man medverkar till politik som går på tvärs mot vad man egentligen vill. Jo, så kan man ju se på saken. Och jag har inget emot att man kompromissar i olika sakfrågor – det är en del av det parlamentariska hantverket.
Det jag har något emot är att man legitimerar en rad beslut av långsiktig strategisk art som direkt motverkar den samhällsutveckling man vill ha. Det är ingen liten sak att som statsråd försvara värdlandsavtalet med Nato, reducera miljöskatterna i förhållande till BNP på ett sätt som inte ens borgarna kunde tänka sig och plötsligt satsa miljarder på nya Jas-plan. En piruett är att Per själv hamnade i fängelse för att han vägrade göra repövning med anledning av sossarnas satsning på Jas-Gripen en gång i tiden.
Jag delar inte Pers bild av att språkrören, i den alternativa stilen, kallar kompromisser vid sitt rätta namn. Tvärtom. Åsa Romson har i riksdagen meddelat att hon varit glad för uppgörelsen om värdlandsavtalet som ska kunna ge Nato rätt att bygga infrastruktur i Sverige – begreppet Natohögkvarter förs in i svensk lagstiftning. Och Gustav Fridolin meddelade stolt i senaste partiledardebatten i SVTs Agenda att MP minsann gjort upp om mer pengar till fler Jas-plan. Och inte har motsatsen till grön skatteväxling presenterats som kompromiss …
Både Per och jag vill MP väl. Men Per är, som han skriver i sina memoarer, partigängaren. Medan jag är, vilket han också konstaterar, snarare trogen idéer än organisationer. Jag menar att Per underskattar betydelsen av att inte driva opinion för grön politik. Kritik av arbetslinje, tillväxtfundamentalism, vulgärkonsumtion och upprustning ser jag inte skymten av – och än mindre hör jag språkrör tala om de alternativ som grön ideologi erbjuder. Om detta är borta – och flyktingfrågan skjuten i sank – vad finns då kvar av det som är den gröna särarten? Inte mycket. Synd. Jag älskar den gröna särarten. Det var den jag var språkrör för.
Läs också Per Gahrtons slutreplik.
Läs också tidigare inlägg:
Per Gahrtons artikel Grön idealism räcker inte alltid
Birger Schlaugs svar till Per Gahrton
Per Gahrtons replik till Birger Schlaug