Bakom den ryska propagandans kulisser

”Rysk propaganda är bra för oss. De är för svaga för att vara verkliga alternativ och belyser i stället det vi misslyckats med. Under kalla kriget sa de att USA var rasister – så USA lyfte fram medborgarrättsrörelsen”, säger Peter Pomerantsev. Foto: Jan-Åke Eriksson.

Den brittisk-ryske tv-producenten Peter Pomerantsevs debutbok ligger sedan något år överst i bokhögarna hos inflytelserika Rysslandsanalytiker och han bjuds in till både debattkvällar och beslutsfattares slutna salonger för att svara på frågan: Vad ska vi göra med Ryssland?

Nu kommer Peter Pomerantsevs bok på svenska och han sitter i Stockholm och ger trots ont i magen (”för mycket paracetamol, borde jag dricka citron istället?”) löpande band-intervjuer till en rad redaktioner.

Hans popularitet beror inte bara på att tajmingen var perfekt (”tur för mig, otur för Ukraina”) utan också på att han är en utmärkt berättare. Ingenting är sant och allting är möjligt är en hejdlös berg-och-dalbanefärd genom ett bländande vackert och groteskt motbjudande Ryssland i en balansakt mellan samhällsanalys och satir.

– Ryska nyheter tar historier direkt från Game of Thrones: ukrainska fascister i vargskinn korsfäster barn på Kievs gator. Det är bra tv!

– Så vi måste göra bra tv också, om hur bra demokrati är.

Blixtkarriär

Under ett antal år från 2001 gjorde Pomerantsev reality-tv i Moskva, program i gränslandet mellan tragiska dokumentärer och kittlande underhållning. Han är uppväxt i England i en rysk emigrantfamilj och gjorde blixtkarriär i den oljedopade ryska elitens finrum under en hysterisk era av närmande till väst — på ytan.

– Jag var naiv som många västerlänningar. Det har varit en resa från fascination och förtjusning till något mycket mörkt och en stor oro.

I boken möter den unge ”Piiiiter”, som han kallades av sina hipster-kollegor i de svällande tv-kvarteren Ostankino (”Kremlpropagandans murbräcka”), den fattiga Donetskflickan som blev Moskvaälskarinna, en desillusionerad utvecklingskonsult som nu knäcker extra i actionfilmer och så gangsterbossen i struken träningsoverall – numera regissör.

Ibland blir det karikatyrer, men djupt mänskliga erfarenheter blottläggs i texten: de före detta Sovjetmedborgarnas vilsenhet, den längtansfyllda hatkärleken till ett styvmoderligt väst.

Rysslandsintresserade känner säkert igen bilden av ett pengarusigt, vansinnigt, hedoniskt Moskva. Men här tränger sig strax ett nytt, mindre känt vansinne på: en produktion av verkligheter där det hippa och kreativa får leka fram cynisk propaganda, hot – och hat. Det innehåll makten behöver fylla invånarnas sinnen med för att döva ilskan över låg levnadsstandard, villa bort medvetenheten om kleptokratin och avfärda de massiva gatuprotesterna 2011–2012.

– De behövde byta samtalsämne.

Putin som enda alternativ

Detta är Pomerantsevs budskap: Ryssland massproducerar illusioner och provokationer, där gränsen mellan underhållning, åsikter och nyheter suddas ut i en kakafoni: om att liberaler låter sig bli våldtagna av bögar och sina kvinnor förnedras av muslimer medan ryssar mördas i Ukraina. Den hårdföre president Vladimir Putin, som statsmannamässigt bombar i Syrien, blir det enda alternativet — även om alla vet att han valfuskar och stjäl ur statskassan.

– Ta presentatörerna i tv. Tidigare var de snygga, framgångsrika. Nu är de motbjudande, som hämtade ur ryska folksagor. Det är medvetet.

– Budskapet är att det är okej att vara ett fulhuvud, det är okej att slå sin fru och skylla på andra. Det är okej numera.

Projicerade verkligheter

KGB-juntan i Rysslands ledning har på 15 år drivit desinformationen så långt att det mesta som uppfattas som opposition och fri press sväljs av statsmakterna och kan styras efter behag. Marionettmästaren bakom detta kusligt briljanta upplägg heter Vladislav Surkov, ett slags Max Martin möter Joseph Goebbels och länge vice stabschef hos Putin. Denne före dette punkare med smak för gangsta-rap och modern konst ses som spindoktorernas spindoktor och tycks byta ”arbeten, härskare och ideologier” som strumpor.

Här spårar Pomerantsev värderingarna i det till synes nihilistiska: Surkov beskriver i sina böcker indirekt sig själv som Guds ”privilegierade följeslagare: för smart för att bry sig om någon annan, för nära sin gud för att behöva någon moral. Han ser världen som ett rum där man kan projicera olika verkligheter.”

”Vi har stärkt regimerna”

Hur hanterar detta förtrycksmaskineri internet? Genom att ”trycka ut så mycket information att oppositionen inte vet vem som är vem och blir oförmögen att organisera sig.” ”Kina och Turkiet gör samma sak” säger Pomerantsev, som flyttat tillbaka till London och jobbar som analytiker av just propaganda och ideologier världen över.

Den diaboliska Kreml-maskinen är skicklig på att identifiera västs problem – som nu med migrationsdebatten – men det kan vändas till en fördel.

– Det kan bli en nyttig röntgen som visar oss våra tillkortakommanden. Vi måste i vilket fall ta itu med dem.

Tillbaka till frågan: Vad gör vi åt Rysslands aggression i närområdet, förtryck av den egna befolkningen och öppna stöd till populism och extremism i Europa?

Naturligtvis menar Pomerantsev att frågan är felställd, vilket flera artiklar om honom och hans bok missar, för vilka är ”vi”?

– Vi har stärkt de här regimerna, över hela världen. Vi tar emot pengar från korruption och förtryck. (Ukrainas expresident Viktor) Janukovytj anses auktoritär men ingen pratar om att hans miljarder stulna dollar tvättades i London och Luxemburg! Vi möjliggör detta och det är motbjudande men också geopolitiskt dumt.

Journalistisk kris

Pomerantsev vill mana till besinning och aktion på samma gång.

– Det är svårt. Om vi blir rädda spelar vi i Putins händer. Mycket av deras lögner fungerar för att vi har en journalistisk kris särskilt i östra Europa. Vi måste starta om public service-medier i Europa.

Ryska propagandamedier är inte särskilt inflytelserika globalt, men i områden med marginaliserad rysktalande befolkning kan de vara farliga, menar Pomerantsev.

– Svara inte på dem, skit i dem. Svaret är bättre medietransparens om ägandet, säger Pomerantsev och nämner några hetsande nätplatser i Slovenien som ryska intressen kontrollerade via brevlådeföretag i Holland och Brittiska jungfruöarna.

Han vill se ett massivt paket, med både morot och piska, för att straffa despoter och medlöpare och stödja hårt pressade demokratikämpar. Som skräckexempel på västs Rysslandspolitik lyfter han fram den brittiska passiviteten efter det radioaktiva mordet på avhopparen Alexander Litvinenko i London 2006.

– (Änkan) Marina hade en lista på väldigt bra riktade sanktioner: mot giftfabriken, åklagare och tunga tjänstemän med kopplingar till pengatvätt. Men Storbritannien har inte gjort någonting alls, vi sålde ut oss för lite pengar.

Ikea- och Volvoannonser

Förutom tuffa sanktioner vill Peter Pomerantsev se ”en moralisk kampanj mot västerländska företag som annonserar på tv-kanaler som attackerar homosexuella” och nämner Ikea och Volvo som exempel.

Viktigast är dock att inte vara reaktiv utan lika smart som Surkov-gänget: Föreslå den rysktalande publiken andra verkligheter.

– Vi behöver motpropaganda, optimistisk tv! Bekämpa självhatet, integrera dem i europeiskt tänkande. Jag skulle inte bry mig om nyheter, jag skulle göra program om småföretagare, ”Kolla, de klarade det! Titta, folk semestrar i England!”, ”Ni kan delta i världen!”

Vladimir Putin och hans krets är ”bortom rika”, säger Pomerantsev. Foto: Jan-Åke Eriksson.

Om Peter Pomerantsev:

Brittisk journalist, tv-producent och författare.

Född 1977 i Kiev, Sovjetunionen, men 1978 flyttade hans familj därifrån och Peter växte upp i London.

2001 flyttade han till Ryssland och arbetade i nio år för tv-kanalen TNT. I november 2010 återvände han till London.

Hans debutbok kom på engelska i november 2014: Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia.

Nu kommer hans bok på svenska: Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront).

Dela artikeln