En livsmodell där alla får plats
Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.
Det började med att Geel blev pilgrimsort. Enligt legenden lär den iriska prinsessan Dymphna ha funnit en tillflykt i Geel på 600-talet, på flykt undan sin galne far som ville gifta sig med dottern. Fadern spårade upp Dymphna och dödade henne. Från och med 1200-talet dyrkades hon som botare av psykiska sjukdomar med helande krafter. Kyrkan runt Dymphnas gravplats blev härbärge för psykiskt sjuka. När utrymmet inte räckte till, ställde de närmast boende familjerna upp med husrum. Från hela landet och även från Frankrike, Nederländerna och Tyskland kom sjuka till Geel. Den humana och öppna behandlingen har fungerat sedan dess. Sedan 1850 betalar den belgiska staten en summa till värdfamiljerna för gästerna, som de inhysta kallas.
På medeltiden ansågs ju psykiskt sjuka annars vara besatta av djävulen, de hölls separerade i fattighus för att skydda befolkningen. Det förekom att de torterades och brändes på bål. Vidskepelsen övervanns först under upplysningstiden, då intresset för människan växte – medicinskt, pedagogiskt och karitativt (med avseende på vård och omsorg). Sjukhus byggdes, speciella ”byar” bildades – som de i Tyskland välkända Bodelschwingh-stiftelserna (1867) med förgreningar över norra Tyskland. Det handlade om institutioner, inte om familjer, även om befolkningen var vänligt inställd mot de sjuka eller mentalt funktionshindrade. Det minns författaren Elisabet Hermodsson från sina besök i mammans hembygd i södra Tyskland, i Wilhelmsdorf, en liten stad med omfattande vårdhem.
Detta var före Tredje riket, som måste ha drabbat även Geel i det tyskockuperade Belgien. Kanske var de sjuka och handikappade som levde i familjer bättre skyddade mot nazisternas massutrotning än de som levde på institutioner?
Fem år av våld och mord kunde inte bryta den 700-åriga kontinuiteten. Geel-metoden fortsatte efter kriget och praktiseras även i andra länder. ”Är Geel-metoden något för Sverige?” frågar Vi-tidningen läkaren Anders Milton, regeringens nationella psykiatrisamordnare, på slutet. Geels långa erfarenhet av att rekrytera familjer och traditionen att ta emot psykiskt sjuka kan bli svår att överföra, svarar läkaren.
”Kattmannen” – ett tag jamade han som en katt – promenerar genom min lilla stad. Alltid ser han glatt omkring sig, han bor i ett gruppboende. En äldre kvinna möter jag som också drar genom staden, avvisande i blicken, lätt framåtböjd, ofta med en cigarrett i mungipan. Viktor, som jag har känt sedan han gick i skolan, som fick diagnosen schizofreni, har flyttat ifrån sin gamla mamma och bor på landet hos en fosterfamilj med barn och många djur – han trivs i deras sällskap. Men målet är att han ska hitta ett gruppboende. Det ger självständighet, men frågan är om det ger den sociala tryggheten som varje människa behöver?