Palestinas folk behöver vår hjälp
Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.
Livet under ockupation är otryggt – även för barnen som leker på stranden i Gaza city. Foto: Hatim Moussa/AP/TT
Ockupation, blockad och apartheid. Ovisshet, rädsla och maktlöshet, men också kamp och motstånd. Den israeliska ockupationen påverkar alla delar av palestiniernas liv. Att inte veta om man ska kunna ta sig till jobbet, sjukhuset eller hälsa på sina vänner. Rädsla för att fängslas på väg till skolan eller för att bomberna ska börja falla från stridsflygplanen som regelbundet cirkulerar över Gaza. Maktlöshet. Att se sina barns drömmar slås i spillror och frustration över omvärldens tystnad. Friheten för det palestinska folket känns i dag långt borta.
68 år sedan Al Nakba
Det har nu gått 68 år sedan den stora katastrofen, Al Nakba, då staten Israel bildades och fler än 750 000 palestinier fördrevs från sina hem och över 400 byar jämnades med marken. Den började 1948 men har aldrig tagit slut. En majoritet av palestinierna lever fortfarande som flyktingar i eller utanför Palestina och väntar på att få återvända som de utlovats, bland annat genom FN-resolution 194. Det har nu gått 49 år sedan Israel ockuperade Gaza, Västbanken, Östra Jerusalem och Golanhöjderna efter 1967 års krig. Sedan dess har palestinierna på ockuperad mark levt under israeliska militärlagar.
Den stora frågan är inte hur detta kunde ske, utan varför det har fått pågå under alla dessa år. Hur Israel tillåts bryta mot FN-resolutioner, konventioner och mänskliga rättigheter, utan att behöva stå till svars för sina brott. Hur kan det palestinska folket nekas sina rättigheter, medan Israel bjuds in till förmånliga samarbeten med länder och institutioner som EU?
Ingen fred utan rättvisa
Palestina–Israel-konflikten beskrivs ofta som komplex och trots att det är en av de frågor som det rapporteras mest om, saknas oftast sammanhang och djupare analyser. Självklart finns det saker som är svåra att lösa. Men en sak är enkel; ockupationen måste upphöra och palestiniernas rättigheter måste tillgodoses. Ingen fred utan rättvisa.
För att ockupationen skall kunna upprätthållas har Israel skapat system av förtryck och använder metoder för att kontrollera det palestinska folket på Västbanken, Gaza och i Östra Jerusalem. Metoder som också är de största hindren för fred, då de innebär att mer och mer av palestiniernas mark tas över av Israel. Västbanken, Gaza och Palestinas tänkta huvudstad Östra Jerusalem utgör 22 procent av det historiska Palestina. Vägspärrar, bosättningar, murar, militärområden och vägar där palestinier inte tillåts köra har förvandlat dessa 22 procent till en schweizerost, där palestinierna i dag lever på mindre än 12 procent av sin mark. Förhindrade att ta sig mellan byar och städer.
Över hela Västbanken slingrar den sig fram genom städer och odlingsmarker. Skiljer människor från varandra, sina marker, sjukhus och skolor. Muren, som egentligen är flera murar i olika skepnader är på vissa ställen en sex till åtta meter hög betongmur och på andra ställen ett stängsel med vakttorn och patrullvägar där de israeliska soldaterna åker med sina stridsvagnar. Det är på få ställen som muren går längs den så kallade gröna linjen, det som enligt det internationella samfundet skall utgöra den erkända gränsen till Israel. Det är därför som den internationella domstolen i Haag för tio år sedan förklarade muren olaglig enligt internationell rätt. Vart man än vänder blicken på Västbanken syns en israelisk bosättning. Precis som muren har bosättningarna byggts i strid med internationell rätt på stulen palestinsk mark. I dag bor ca 600 000 bosättare illegalt på palestinsk mark.
Våldet finns alltid där
Muren och bosättningarna, tillsammans med militärområden, har förutom att påverka människors liv också haft en stor påverkan på det palestinska landskapet och miljön. Genom att kontrollera och exploatera de palestinska naturresurserna har Israel skapat en ohållbar situation på Västbanken och i Gaza. Israel har också från början exploaterat vattenresurserna, och orättvisan när det gäller vattenfördelningen är slående. I Jordandalen som tillhör Västbanken torkar de palestinska grödorna av bristen på vatten, medan det prunkar av grönska i de illegala bosättningarna. Palestinierna tvingas köpa sitt eget vatten – dyrt – från israeliska företag.
Att växa upp under ockupation är att aldrig vara trygg. För alla barn i Palestina är våldet ständigt närvarande. De lever med rädslan att utsättas för våld eller att se sina föräldrar eller syskon förnedras eller misshandlas. Varje år döms 500–700 barn mellan 12 och 17 år i israeliska militärdomstolar efter att ha arresterats, förhörts och fängslats av den israeliska armén. Sedan år 2000 har ungefär 8 000 palestinska barn fängslats. De flesta hämtas mitt i natten när soldaterna kommer till deras hem, tungt beväpnade. Andra grips på gatan eller i någon vägspärr. Rädda barnen, Unicef och andra organisationer rapporterar kontinuerligt om dessa övergrepp, men även här slipper Israel undan utan konsekvenser.
Bojkott, desinvestering, sanktioner
Genom åren har vi sett fredsförhandlingar misslyckas, och omvärldens makthavares oförmåga att tvinga fram en lösning. Trots att Israel är en av världens starkaste militärmakter och palestinierna ett statslöst folk utan någon armé, framstår det ofta som att de är två likvärdiga parter som borde sätta sig ner och lösa den här konflikten. Utan omvärldens press på ockupationsmakten kommer en rättvis lösning aldrig bli verklighet.
Omvärlden var med och startade den här konflikten, och har ett ansvar att lösa den. När politikerna inte gör vad de borde, ligger hoppet hos det civila samhället. Vi måste stödja det palestinska motståndet och det finns ett mycket konkret sätt vi kan göra det på.
2005 slöt över 270 palestinska organisationer upp bakom kravet på omvärlden att bojkotta, desinvestera och införa sanktioner mot Israel så länge ockupationen och folkrättsbrotten pågår. Det kallas BDS-uppropet och stöds i dag av en växande internationell rörelse. Palestinier har med BDS-uppropet samlats i en enad ickevåldsrörelse precis som omvärlden efterfrågat, och det är vår skyldighet att stödja det. Historien har visat att BDS kan leda till resultat, med Sydafrika under apartheid som ett exempel. Vi har redan sett flera exempel på att det gör skillnad i kampen mot ockupationen och den israeliska regeringen har kallat BDS-rörelsen ett strategiskt hot. Senaste BDS-framgången skedde förra veckan när säkerhetsföretaget G4S som har haft verksamhet i Israel och på ockuperad mark förklarade att de tänker avsluta samarbetet med Israel. Detta efter en lång och intensiv kampanj mot företaget.
Solidaritet med det palestinska motståndet genom BDS är ljuset i mörkret. En liten insats här i Sverige blir viktig och betydelsefull när samma sak görs över hela världen.
