Grön idealism räcker inte alltid
I Under ytan resonerar Per Gahrton om Miljöpartiets regeringsmedverkan. Han ger 10 råd till gröna partier som är på väg att sätta sig i en regering.

”One heart one tree” heter den här ljusinstallationen på Eiffeltornet som ingår i COP21 i Paris.
Foto: Laurent Cipriani/AP/TT
Den stora klimatkonferensen i Paris har inletts. Stefan Löfven är där, men i första hand är det miljöminister Åsa Romson som företräder Sverige. Ett MP-avhopp ur regeringen förra veckan skulle alltså menligt ha kunnat påverka klimatkonferensen. Just nu är Åsa Romson mest känd för att ha visat känslor när hon presenterade Sveriges nya restriktiva flyktingpolitik. Istället för att hymla visade Åsa Romson offentligt att härtill var hon ”nödd och tvungen”. Det fanns inget val, meddelade det andra MP-språkröret, Gustav Fridolin, trots att han betecknade den nya politiken som ”skit”.
Gröna ideal med vissa krav
För gröna, röda och kritiker i miljö- och solidaritetsrörelsen är MP-agerandet ett svek mot gröna ideal. Sådana synsätt kan hämta visst stöd i MPs partiprogram där det heter:
”Miljöpartiet de gröna har en vision om en värld utan gränser, där alla människor kan flytta, och ingen tvingas fly. Vi tror inte på länders rätt att välja sina invånare, vi tror på människors rätt att välja var de vill bo. Vi ska möta människor med möjligheter, inte murar. Alla ska kunna leva, arbeta och förverkliga sina drömmar där de önskar. Fri rörlighet borde vara en mänsklig rättighet.”
Men det heter också i samma avsnitt av partiprogrammet: ”Ett öppet regelverk ställer samtidigt krav på nationella regleringar och internationella samarbeten för att motverka diskriminering, dåliga arbetsvillkor och oseriösa arbetsgivare.”
Gränsöverskridande samarbete
Grön idealism räcker inte alltid – det behövs också insikt om att en humanitär flykting- och invandringspolitik kräver nationella regleringar och internationellt samarbete. Därför är det naturligt att gröna partier inför den akuta flykting- och terrorismkrisen vill ha gränsöverskridande samarbete för att ta emot alla flyktingar och förhindra terror, i första hand utan våld.
Tyvärr är de gröna ganska ensamma om denna grundsyn. EU-länderna kan inte samarbeta kring flyktingarna, så några få länder, främst Sverige, har fått ta ett oproportionerligt ansvar. Terrordåden i Europa har inte utlöst en massiv insats för att bygga upp fungerande rättsstater i de länder som många terrorister har sitt ursprung i.
Samtidigt kan Europas, och särskilt Sveriges, akuta flykting- och terrorkris inte hanteras enbart genom skapande av en rättvisare värld. Varje ansvarig regering måste också ingripa här och nu, något som den rödgröna regeringen gjort. Det har medfört åtgärder som stämmer dåligt med gröna ideal.
Liknande dilemman
Dylika dilemman har fler gröna partier tvingats tackla. Från 1990 till 2015 har europeiska gröna partier medverkat i regeringar i 21 länder. Utanför Europa har det också förekommit grön regeringsmedverkan, bland annat i Burkina Faso, Senegal, Guinea-Bissau, Mauritius, Vanuatu och Mongoliet.
Oftast har gröna partier bildat regering med vänsterpartier, till exempel i Tyskland, Frankrike, Italien, Ukraina och Sverige. Men de har även medverkat i centervänsterregeringar, till exempel i Belgien, Danmark och Luxemburg, i centerhögerregeringar (Lettland), i breda regeringar med både höger och vänsterpartier (Finland) och i rena högerregeringar (Tjeckien och Irland).
I några fall har gröna partier hoppat av regeringssamarbetet. De franska gröna hoppade av våren 2014 för att president Hollande utnämnde en ny premiärminister som de gröna ansåg var antiromsk; dessutom ansågs presidenten själv vara miljöpolitisk analfabet. Väljarnas dom blev hård, i EU-valet 2014 halverades väljarandelen från drygt 16 till knappt 9 procent.
1999 hade de belgiska gröna partierna Agalev och Ecolo stora framgångar och blev medlemmar i en centervänsterkoalition. Men en Agalevminister tvingades avgå efter en vape naffär med Nepal och Ecoloministrarna avgick två veckor före ett val sedan regeringen tillåtit nattflygningar över Bryssel. I valet 2003 halverades partiernas väljarandel, Agalev åkte ur parlamentet och Ecolo hankade sig kvar med minsta möjliga marginal. Det tog tio år för de belgiska gröna att återhämta sig.
Ingen grön revolution
I september 2011 anslöt sig Socialistisk Folkeparti till en vänstercenterregering. Interna bråk tvingade partiledaren Willy Sövndal att avgå. 2013 förlorade SF två tredjedelar av sitt stöd i lokalvalen, vilket fördjupade den interna krisen och när regeringen i januari beslöt sälja ett statligt energibolag lämnade SF regeringen strax efteråt. Valet 2015 blev en katastrof för SF och ett nytt grönaktigt parti, Alternativet, blev betydligt större.
Tjeckiska och irländska gröna har under 2000-talet medverkat i högerregeringar; dessutom framtvingade de irländska gröna ett nyval. I både fallen utbröt interna strider och partierna förlorade samtliga sina parlamentsplatser. De finska gröna har däremot två gånger lämnat regeringar i förtid utan repressalier från väljarna. Båda gångerna har det handlat om att regeringsmajoriteten beslutat bygga fler kärnreaktorer.
Vad har då de gröna åstadkommit i regeringsställning? Överlag handlar det om punktmarkeringar. Miljöreformer, hbtq-rättigheter, striktare regler för vapenhandel, aktivare klimatpolitik, åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism. I Tyskland drev Die Grünen på när beslutet om kärnkraftsavveckling genomdrevs. Men någon stor grön revolution har inte skett, vilket knappast är konstigt med tanke på att de flesta gröna regeringspartier har haft väljarstöd på 5–15 procent och alltid varit minoritetspartner (med undantag för en kort period då Lettland hade en grön statsminister).
Råd till gröna i koalition
Med utgångspunkt i gröna partiers erfarenheter och den forskning som finns i ämnet uppställde jag i min senaste bok Green Parties, Green future (Plutopress 2015) ett antal rekommendationer till gröna partier som funderar på att ingå i en koalitionsregering:
1. Gå med i en regering i första hand efter valseger. Ett marginellt bakslag kan godtas, men inte mer.
2. Gå inte med i en koalition där alla andra partier står till höger, gå bara med i grönast möjliga centervänster, centerhöger eller rödgröna regering.
3. Välj i första hand en koalition där de gröna rösterna behövs för att skapa parlamentarisk majoritet. Om inte – se till att regeringsprogrammet är tillräckligt grönt.
4. Se till att regeringsarbetet sker på ett grönt sätt, till exempel beträffande transporter, uppvärmning, etcetera.
5. Gå inte in med bara en grön minister, det behövs en kritisk massa för att kunna upprätthålla grönt tryck i regeringsarbetet.
6. Ta miljöministerposten, ingen skulle begripa om ett grönt parti avstår från den; dessutom handlar det om ekologismens kärnfrågor.
7. Kräv en ministerpost inom det ekonomiska området.
8. Tillämpa en dubbelstrategi, som består av såväl kompromisser som utåtriktade manifestationer av grönt tänkande. Kompromisser ska kallas kompromisser och inte framställas som grön politik.
9. Behåll grundbultarna i den gröna gräsrotsstrukturen, som rotation, könsbalans, språkrör och förbud mot mångsyssleri. En urskiljbar alternativ profil är för många en attraktiv grön symbol.
10. Sist, men inte minst: Stanna i regeringen under hela mandatperioden! Ett parti som hoppar av regeringen före valperiodens utgång riskerar att betraktas om oansvarigt om inte orsaken är kristallklar för alla.
MPs betyg hittills
Hur har då MP under sitt första regeringsår motsvarat dessa rekommendationer?
1. OK. Valet 2014 var en mycket marginell förlust.
2. OK. S-MP-regeringen är en rödgrön koalition.
3. Nja. MP-rösterna räcker ju inte för att ge regeringen riksdagsmajoritet, men samtidigt behövde S större stöd än sitt eget magra valresultat. Det rödgröna regeringsprogrammet är rimligt grönt.
4. Njä, inte särskilt mycket efter vad som är utåt känt.
5,6 och 7. Helt OK.
8. OK! Mer än normalt har MP, särskilt i samband med flyktingpolitiken, tydliggjort att regeringslinjen är en kompromiss med inslag som MP inte gillar. I förlängningen måste MP snart av S tillåtas redovisa framgångar inom sina kärnområden, inte minst miljö- och klimatpolitiken för att regeringssamarbetet skall kunna förbli förtroendefullt.
9. OK.
10. Hittills OK. Men krav på MP-avhopp har ställts internt, namn samlas in för en medlemsomröstning.
Ömsesidiga eftergifter
Det är aldrig lätt för ett radikalt, samhällsförändrande parti att regera tillsammans med partier som mest är intresserade av att administrera den befintliga samhällsmodellen. Ska då gröna partier avstå från regerande tills de själva kan bilda regering?
Nej, jag menar att gröna partier måste ta chansen att regera, även om de också blir medansvariga för en del icke-gröna regeringsbeslut. Naturligtvis finns smärtgränser. Nya kärnreaktorer, avskaffande av asylrätten eller medlemskap i Nato kan Miljöpartiet aldrig godta. I övrigt måste det mesta vara förhandlingsbart. Men eftergifterna måste ske ömsesidigt. Så ensidigt som det varit under flykting- och terrorkriserna kan det inte förbli. Utan tydliga S-eftergifter på MPs kärnområde, miljö- och klimatpolitiken måste MP skaffa en annan partner efter valet 2018.
Läs också Birger Schlaugs svar till Per Gahrton.