Makt är att få opinionen med sig
Birger Schlaug reagerar på Per Gahrtons försvar av Miljöpartiet och deras regeringspolitik på Under ytan. Är det makt att administrera sådant som man anser leder åt fel håll? I politiken måste man våga driva det man tror på och man måste våga förlora, skriver han.
Regeringen borde fundera över var de befinner sig på det sluttande planet, menar Birger Schlaug. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Egna barn. Andras ungar. Så låter ett gammalt talesätt. Det passar bra in på Per Gahrtons analys (Syre nr 34) av Miljöpartiets agerande som regeringsparti. Agerandet får med beröm godkänt. Hade det varit ett annat parti som agerat som MP är jag övertygad om att det hade fått underkänt. Med råge.
”En maktlös pratkvarn”
Per Gahrton är den som tog initiativ till bildandet av Miljöpartiet. Han hade lämnat Folkpartiet, där han både varit ordförande i ungdomsförbundet och riksdagsledamot. Han skissade på ett nytt parti i boken Det behövs ett framtidsparti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa. Han skrev om ”allt ruttet och förljuget” som strömmar fram ”ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats”. Ja, jisses. Det var ord och inga visor. Jag njöt i fulla drag.
Förmildrande omständigheter
Nu låter det emellertid annorlunda. Det som var ruttet och förljuget och strömmade fram ur det becksvarta hål som hos politiker sitter på själens plats är nu reducerat till förmildrande omständigheter. Per skriver i Syre: ”Det är aldrig lätt för ett radikalt, samhällsförändrande parti att regera tillsammans med partier som mest är intresserade av att administrera den befintliga samhällsmodellen.”
Det är sant. Det är inte lätt. Frågan är bara hur långt man ska kompromissa. Och om vad man ska kompromissa. Det pinsamma efter tiden med MP i regeringen är att de beslut man tagit i strategiskt avgörande frågor leder i motsatt riktning än den man säger sig vilja gå. Framgångar – och de finns – har man mest fått i sådant som nästa regering lätt kan dra tillbaka. Anslag till biologisk mångfald är exempel på detta.
Mot det ska ställas strategiska vägval där MP legitimerat sådant som man aldrig någonsin skulle försvara i opposition. När en socialdemokratisk tidigare riksdagspolitiker antyder att hen är nöjd med att MP ”agerat som nyttiga idioter utifrån vad de väl egentligen anser” så ligger det en del i det. Tyvärr. Jag ska inte strö salt i sår genom att tala om ”allt ruttet och förljuget” och om ”becksvarta hål” men väl om sluttande plan och de små stegens tyranni.
Går på tvärs
När vi ser tillbaka på Miljöpartiets första period som regeringsparti lär vi konstatera att man varit med att driva igenom en rad strategiska och långsiktiga beslut som går på tvärs mot vad man säger sig vilja uppnå – och som dessutom kommer ta lång tid att rätta till och i vissa fall vara hart när omöjliga att riva upp. Detta är, som jag ser det, allt annat än värt betyget med beröm godkänt.
• Miljöskatternas andel av BNP har blivit mindre än under den borgerliga regeringen.
• Skattepolitiken har inneburit motsatsen till grön skatteväxling.
• Begreppet Nato håller just nu på att skrivas in i svensk lagstiftning.
• Värdlandsavtalets sista bitar beslutas – Nato ska kunna bygga infrastruktur i Sverige.
• Nya beställningar av Jas-plan och ökande militärbudget.
• Miljarder plöjs i åratal framåt ner i Förbifart Stockholm
• Staten har tagit ut mer pengar från SJ än borgarna ens vågat tänka sig.
• Biståndsbudgeten minskas i realiteten till 0,7 procent av BNI.
• Staten är på väg att låta Vattenfall sälja kolgruvor till bolag som avser ta ut varenda kolbit.
• Hushållens skulder har fått växa till ohanterliga nivåer – allt för att hålla igång tillväxten.
• Statliga pengar lånas till Brasilien så att de har råd att köpa Jas-plan.
• Frågor om sänkt arbetstid, friår och förbud mot pälsdjursfarmer har lagts på is.
Vad är det att ha makt?
Frågan är om det verkligen är ”att ha makt”, att administrera allt detta som går stick i stäv med vad partiet vill genomföra. Frågan är hur det kan ge betyget med beröm godkänt. Totalt sett ser det ut som om Sverige är mindre grönt efter MPs regeringsinnehav än före. Då måste man väl ändå fundera över var gränsen för kompromisser går. Fundera över var på det sluttande planet man sitter. Fundera över var gränsen går för att man legitimerar en utveckling man inte vill se.
Är det makt att administrera sådant som man anser leder åt fel håll? Är det rimlig makt-
utövning? Man bör nog på allvar fundera över det där som Per Gahrton skrev i sin bok om politikersjälar. Gör man det inte nu – som grönt statsråd och som grön riksdagsledamot – kommer man garanterat att göra det när man avgått. Och jag är inte säker på att man då kommer att må speciellt bra. När man inser att man faktiskt administrerat sådant som fört Sverige i en ideologiskt sett grå riktning, motsatsen till grönt.
”Låt MP ta plats”
I samma nummer av Syre som Per Gahrton medverkar i skriver Maria Wetterstrand att det är hög tid för Löfven att ”backa tillbaka ett steg och låta MP ta plats i regeringspolitiken”. Det räcker inte med att Åsa Romson får prata klimat i Paris, skriver Maria, MP borde få lägga fram förslag om sänkt arbetstid, friår, grön investeringsbank, lag om fler vårdnadshavare …
Jag delar Marias uppfattning. Det är enda sättet för partiet att kravla sig ur ett underkänt betyg. Men jag vet ju också att Löfven inte är den som tillåter MP att driva grön politik på det sättet. Det socialdemokratiska parti som MP bildar regering med är det sämsta möjliga ur grön synvinkel. Det hade varit lättare med Göran Persson – som förstod idén med grön skatteväxling och numera talar om sänkt arbetstid – och med Mona Sahlin som åtminstone förstod vad MP talade om.
Det är ingen hemlighet att Löfven anser att samarbetet med MP är ett nödvändigt ont – enda fördelen, sett ur den löfvenska socialdemokratins perspektiv, är att den gröna partiledningen investerat så mycket i att sitta i regering att viljan till kompromisser är nästan gränslös. Vilket väl framkommit den senaste tiden.
Gröna tankar suddas ut
Per Gahrton varnar för avhopp från regeringen. Erfarenheterna från gröna partier som hoppat av regeringar är inte de bästa. Man har straffats av väljarna och drabbats av interna strider. Undantaget är de finska gröna. Som lämnat regeringar två gånger. Utan att synligt straffas. Det är värt att ta till sig. Istället för att blockera tanken. Det är inte rimligt att, som Per skriver i Syre, ”det mesta måste vara förhandlingsbart”. Bortsett från nya kärnreaktorer, avskaffande av asylrätten och medlemskap i Nato. Herregud, så det kan bli. Vi är redan snubblande nära reellt avskaffad asylrätt, vi är snubblande nära Nato när MP medverkar till att skriva in dess närvaro i svensk lagstiftning.
Makt är att få opinionen med sig för att, med den som stöd, kunna driva igenom den politik som förhoppningsvis leder till den samhällsutveckling man vill ha. I politiken måste man våga driva det man tror på. I politiken måste man våga förlora. Även sitt regeringsinnehav. I själva verket har hela den gröna tankesfären, hela den gröna världsbilden, suddats ut från den politiska debatten. Någon kritik eller analys av jakten på materiell och ekonomisk tillväxt existerar inte. Är man som regeringsparti inte delansvarig för vad det är som debatteras? Och vad händer med ett parti som tystnat i det som är dess existensberättigande?
Utan att vilja kränka någon vill jag påpeka att det ändå kan vara nyttigt att läsa det Per Gahrton skrev i sin bok Vad vill de gröna (1988): ”När politikerna blir intresserade av uppdragens förmåner blir de mindre benägna att ta risker för att uppnå sakresultat”.
Läs också tidigare inlägg:
Per Gahrtons artikel Grön idealism räcker inte alltid
