”Nationen är en kollektiv fantasi”
George Orwell var anhängare av frihetlig socialism och kritiserade hårt auktoritära regimer och ideologier i sina böcker och sin journalistik. Romanen Djurfarmen är en satir över auktoritär kommunism och 1984 en varning för fascismen, som han var med om att aktivt bekämpa i det spanska inbördeskriget. Med hjälp av en stor dos fantasi har Syre lyckats intervjua honom, 65 år efter hans död.
Fotot på George Orwells presslegitimation.
1984 har passerat, med marginal, vad säger du om utvecklingen sedan du skrev boken?
– När jag skrev den utgick jag ifrån tidens tendenser, från den fascism och auktoritära kommunism som hade ödelagt Europa under andra världskriget. Det jag, och många med mig, var oroliga för var den totalitära staten. Den som förtrycker sina medborgare med hot, våld och trakasserier. Till viss del fick jag ju rätt, men nu har fascinerande nog en annan form av kontroll vuxit fram.
Hur menar du?
– I 1984 behärskar man inte bara folk med makt, utan med hjälp av nyspråk, genom att byta betydelse på ord. Jag ser till min förvåning att människor frivilligt underordnar sig såna tanke-
figurer i dag. Stora grupper är fullständigt okritiska inför idéer som är uppenbart falska. Man vill tro på lögner.
– Tydligast är det när det gäller migration och integration. Någon påstår att julfirandet ska förbjudas, vilket är helt orimligt, naturligtvis, men uppgiften sprids som en sanning bland människor som är rädda för att främmande kulturer ska ta över. Och det är praktiskt för den verkliga makten. När människor gladeligen förtrycker sig själva behövs inga tankepoliser.
Rädsla, säger du?
– Diktaturen i Oceanien i 1984 livnär sig också på rädsla, men det är en annan form av rädsla, en som handlar om den direkta rädslan för repressalier från myndigheterna. Nutidens rädsla är en annan. Folk är inte rädda för makten, den är alldeles för tandlös och osynlig, de är rädda för världen, för tillvaron, för det annorlunda. Vilket är väldigt praktiskt för den verkliga makten, för dem som tjänar på det hela.
Många ser ju islam som drivkraften bakom det mesta eländet i världen?
– Det är en väldigt grund, ohistorisk syn. I forna Jugoslavien fanns det visserligen muslimer, men de var ju snarare offer för våldet än förövare. De som utförde massakrerna i Rwanda var till största delen kristna. Enligt vissa gjorde både katolska och protestantiska kyrkor våldet möjligt genom att sanktionera det.
– Att islam är problematiskt i dag handlar snarare om att det är i den muslimska delen av världen som man just nu bekämpar moderniteten. Det är en viktig ingrediens i fascismen, den motsätter sig utveckling, den är till sin natur nostalgisk.
Känner du till det svenska fascistpartiet Sverigedemokraterna? De lutar sig till och med mot en inbillad historia.
– Ja, och det är inte unikt. Nationen är som sådan en skapad gemenskap, en kollektiv fantasi, vilket är ett enormt problem för nationalismen. Människor får inte lyfta blicken för långt, avslöja bluffen.
– Det är nog därför som nyfascismen är så känsloladdad. Det är en svår balansgång att få människor att inte ifrågasätta de uppenbara lögnerna, då får man lov att vädja till människans lägsta drifter och känslor.
Proleterna, de arbetande människorna i 1984, det arbetande folket som du romantiserar, de som ägnar sig åt den lilla världen, jobbar, lagar sin mat och varken förtrycker eller förtrycks. Nu är de med och bär upp fascismen, inte bara i Sverige.
– Det där är dubbelt. Fascismen bygger på starka ledare, men de kan inte få makt utan att ha massorna med sig, åtminstone tillräckligt stora delar av dem. Jag tror egentligen inte att det är så stor skillnad på då och nu. Oavsett var de antidemokratiska stämningarna kommer ifrån måste de bekämpas. Om och om igen. Den som tror att kampen kan vinnas en gång för alla är naiv.
Omöjliga intervjuer i Syre
Birger Schlaug intervjuar Elin Wägner
Malin Bergendal intervjuar Emma Goldman
Jerker Jansson intervjuar Mary Wollstonecraft
Jerker Jansson intervjuar George Orwell
Malin Bergendal intervjuar Tage Danielsson
