MP prövar en ny regeringsstil
I december skrev Per Gahrton i Syre om erfarenheterna av gröna partiers regeringsmedverkan och varför det vore förödande för MP att hoppa av regeringen. Birger Schlaug undrar i sitt svar till Per Gahrton om det är makt att administrera sådant som en anser leder åt fel håll. Här kommer Per Gahrtons replik.
Sällan har ett regeringsparti så tydligt markerat att det inte gillar en del av de regeringsåtgärder det självt politiskt tagit ansvar för, som Miljöpartiet – från Åsa Romsons kritik av jordbruksministerns vargpolitik strax efter inträdet i regeringen till den senaste tidens markeringar mot vissa inslag i den nya strama flyktingpolitiken.
Enligt traditionellt synsätt måste ett litet parti i en koalitionsregering svälja förtreten över påtvingade eftergifter och låtsas som om hela regeringspolitiken är helt i enlighet med den egna ideologin. Eftersom jag 1976–1979 var riksdagsledamot för ett litet koalitionsparti fick jag uppleva rätt mycket hymlande av det slaget.
Det var bland annat därför jag, som Birger Schlaug påminner om, klagade över ”det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats” och började drömma om ett parti som var alternativt inte bara till innehållet utan också till formen. Därför skapade vi i MP en alternativ partiorganisation, alternativa krav på förtroendevalda, med rotation med mera – och därför prövar MPs regeringslag nu en alternativ stil där kompromisser kallas vid sitt rätta namn.
Bland annat därför överbjuder nu MP-fiender i alla läger varandra i att skåpa ut MP som inkapabelt att regera, ofta med hånfulla tillmälen mot Åsa Romson för att hon envisas med att påvisa att hon har kvar en själ där klassiska maktpolitiker bara har ett becksvart hål. Den sortens kritiker tycker att MP-ministrarna borde sparkas om de inte själva har vett att avgå. Birger Schlaug tycks dela den ståndpunkten. Inte med ett ord visar han vad som ur grön synvinkel skulle bli bättre med förtida MP-utträde ur regeringen.
När detta skrivs hyllas resultaten vid klimatkonferensen i Paris av större delen av miljörörelsen, däribland Naturskyddsföreningen. Åsa Romson har förstås inte ensam förtjänsten av det, men det lär vara svårt att förneka att hon bidragit på ett sätt som varit omöjligt om hon hoppat av regeringen på grund av den strama flyktingpolitiken. Kärnkraften är reellt under avveckling i Sverige, trots en ökänt kärnkraftsvänlig statsminister. Visserligen beror detta inte på ett regeringsbeslut om avveckling, men MPs närvaro i regeringen är knappast betydelselös.
Birger påstår dock att ”det pinsamma efter tiden med MP i regeringen är att de beslut man tagit i strategiskt avgörande frågor leder i motsatt riktning än den man säger sig vilja gå.” Ja, i några avseenden är det tyvärr korrekt, till exempel angående försvaret och Nato. Men liksom när det gäller flyktingpolitiken handlar det ju om en ny verklighet som varje seriöst parti måste ta hänsyn till. När MPs fredsprogram fastslogs kunde ingen ana att Ryssland skulle få en ledning som skulle samspela med Västs värsta hökar för att skapa en förnyad militär upptrappningskarusell. Utan MP i regeringen blir Nato-anslutningen sannolikt oundviklig.
Till detta kunde läggas dussintals större och mindre gröna framgångar i budgetarbetet som inte utgör gröna revolutioner men skulle varit mindre gröna i en blåröd regeringspolitik. Samtidigt är ett regeringsår av planerade fyra alldeles för kort tid för slutomdöme. Därför har jag naturligtvis inte gett MP-regerandet ”med beröm godkänt”.
Tvärtom har jag, bland annat i DN, precis som Maria Wetterstrand gör i den Syre-artikel Birger hyllar, öppet sagt att efter alla MP-eftergifter är det nu ”pay-back”-tid. Löfven måste nu öppna för en grön offensiv om inte till och med jag skall glida över till ståndpunkten att regerandet kostar mer än det smakar.
Läs också tidigare inlägg:
Per Gahrtons artikel Grön idealism räcker inte alltid
Birger Schlaugs svar till Per Gahrton