Ideologisk strid i det gröna hjärtat
Ingen bestämmer var man föds, men det är en mänsklig rättighet att bestämma var man vill leva. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat de orden när jag i höstas åkte Västsverige runt för att sprida det gröna budskapet inför valet.
Frågan om den fria rörligheten är starkt kopplad till liberalismen, men den är även central i den gröna rörelsen. Men precis som det inom liberalismen finns en konflikt mellan den fria rörligheten och äganderätten, så är inte heller den gröna rörelsen befriad från intressen som står emot varandra.
Jag tror på fri rörlighet. Faktum är att jag tror på den så mycket att den, tillsammans med miljöfrågan, utgör en så solid grund för mitt politiska engagemang så att jag hittills inte kunnat identifiera en enda fråga jag prioriterat högre. Din rätt att som fri individ kunna röra dig som du vill är en av dina mest fundamentala rättigheter, och ska inte kunna kränkas av någon. Landsgränser stänger människor ute och ställer oss emot varandra, och bygger på tanken om ett “vi” och ett “dom”.
På sin kongress i juni beslutade Miljöpartiet att verka för en statlig utredning om basinkomst, eller medborgarlön om man så vill. En inkomst som varken är baserad på behov eller förtjänst kan inte liknas vid någon annan form av socialt skydd. Den är helt och hållet villkorslös. Resultatet blir en utopisk tanke med en ideologisk vänstervridning och en rejäl dos eskapism, som vid första anblicken kan verka välvillig. Begreppet ”medborgarlön” syftar till en grupp människor: medborgarna. Dessa medborgare är oftast begränsade till ett område som definieras av landsgränser. Om vi vill ha en basinkomst som ska fördelas till medborgarna i en stat, samtidigt som vi vill ha en värld där den fria rörligheten står i centrum, hur ska vi kunna besluta vilka som har rätten till denna inkomst?
En inkomst utan förtjänst leder till att mottagare måste handplockas, och om vi skulle införa medborgarlön så skulle vi göra denna till en rättighet. När denna i sin tur blir en rättighet så blir det så trots vetskapen om att alla inte kommer att kunna inkluderas. Man skapar således rättigheter som man i sin tur exkluderar vissa människor ifrån. Skulle man mot förmodan på ett bra sätt lyckas definiera vilka som skulle ha rätten till basinkomsten så slutar ändå inte problemen. Hela tanken om basinkomst bygger på att individen är knuten till staten och inte alls är fri, som den gröna rörelsen hävdar att individen bör vara.
Tanken om basinkomst vilar på att det finns gränser, samma gränser som den gröna rörelsen säger sig vilja riva. Skulle en eventuell statlig utredning yrka på ett ja till medborgarlön så kan Miljöpartiet kyssa sin gränslösa utopi adjö. Att driva fri rörlighet tillsammans med basinkomst är ingenting annat än en grön kollisionskurs, där slutdestinationen blir en explosion av välvilliga tankar som en efter en tar död på varandra.
Här får Elina Jansson svar av Lukas Yassin och David Ling.
