Man kan bli smått euforisk, även om det låter lite knasigt, av att läsa samhällskritisk litteratur. Ens verklighetsuppfattning bekräftas, ens observationer stämmer, någon har sett samma saker som en själv och man kan lugnt konstatera att man varken har överdrivit eller tagit miste. På vetenskapligt språk heter det ”intersubjektivitet”.
Under mer än 200 år har den alliansfria utrikes- och säkerhetspolitiken medverkat till att hålla Sverige utanför krig. Detta under drastiskt skiftande förhållanden i omvärlden. Den långa fredsperioden är unik för vårt land och något vi kan vara stolta över.
Nyligen röstade Centerpartiet för att säga ja till ett svenskt Natomedlemskap på sin stämma i Falun. Beslutet är kulmen på en lång utveckling inom den svenska säkerhetspolitiska debatten.
Svenskarna är ett av världens mest överbelånade folk. Finansinspektionen gick i somras ut och sa att de var oroade för utvecklingen. De låga räntorna och avsaknaden av amorteringskrav ses av många som skälet till problemet.
Min farmor föddes 1906. På den tiden var de allra flesta rasister, homofober och hade en helt annan syn på jämställdhet mellan könen. Kvinnor fick inte ens rösta (fast när farmor nådde rösträttsålder hade det ändrats). Fram till fyra år innan farmor föddes hade föräldrar en plikt att slå sina barn om de misskötte sig.
”Vårt statsskick innebär dock fortfarande att landets högsta offentliga ämbete, det som statschef, går i arv inom en utvald familj. Monarkin går inte att förena med demokrati, jämlikhet och medborgerliga rättigheter. Vi menar att rätten att representera Sverige inte ska kunna ärvas. Den kan enbart ges genom demokratiska processer.”
Utrikespolitiska Institutets Mellanösternexpert Per Jönsson gick nyligen ut i en debattartikel och förespråkade att västmakterna skulle samarbeta med Bashar al-Assad-regimen för att bekämpa Islamiska staten.
För nu 48 år sedan, 1967, kom Elise, det riktiga livet. En mycket uppmärksammad bok av Claire Etcherelli om arbetet på en bilfabrik i Paris, rasism och politisk aktivism i Frankrike vid den tiden. I en efterskrift intervjuas Etcherelli av Simone de Beauvoir och får då frågor om bland annat vad som behöver ske för att samhället skall bli bättre och för att människor skall få ett värdigare liv.
