Penningsystemet är inte funktionellt
”De flesta vet att det är förbjudet för alla utom Riksbanken att trycka sedlar och mynt, och det är lätt att ta för givet att detsamma gäller för de pengar vi har på våra bankkonton. För visst vore det väl märkligt om det var så att pengar på konton i själva verket uppstår ur skuldrelationen mellan en bank och en låntagare, och att pengar lånas in i existens till priset av ränta för att försvinna i samma stund som ”lånet” betalas tillbaka?” skriver Susanne Ekelin från Positiva Pengar.
De flesta vet att det är förbjudet för alla utom Riksbanken att trycka sedlar och mynt, och det är lätt att ta för givet att detsamma gäller för de pengar vi har på våra bankkonton. För visst vore det väl märkligt om det var så att pengar på konton i själva verket uppstår ur skuldrelationen mellan en bank och en låntagare, och att pengar lånas in i existens till priset av ränta för att försvinna i samma stund som ”lånet” betalas tillbaka?
Det betraktades länge som en konspirationsteori men bekräftas sedan en tid tillbaka av ett flertal tillförlitliga källor: när en bank ger ett lån så skapas nya pengar. Storbritanniens centralbank har till och med gjort sig besväret att ge ut en särskild skrift för att förklara ”pengaskapande i den moderna ekonomin”.
Även vår egen Riksbank har gjort liknande ansträngningar för att beskriva hur en bank när den ger ett lån bokför lånet som både en skuld och en tillgång, vilket ”expanderar balansräkningen” och tillför nya pengar – ny köpkraft. I Den Svenska Finansmarknaden skriver Riksbanken under rubriken Att skapa pengar att ”i Sverige ökar penningmängden främst på grund av affärsbankernas utlåning”. Frågan är alltså inte längre huruvida banker skapar pengar eller inte, utan om det alls spelar någon roll hur och av vem våra betalningsmedel skapas. Varför bry sig?
Jag tror att digitala pengar som de i dag är utformade har ett antal negativa egenskaper som vi kan komma till rätta med om vi låter Riksbanken skapa digitala kontanter, så kallade ”suveräna pengar”och tar ifrån bankerna möjligheten att skapa pengar i samband med utlåning. En sådan egenskap hos digitala pengar är att de skapas i samband med skuldsättning.
När du går in på en bank och ansöker om ett lån kommer banktjänstemannen att fråga vad du ska använda pengarna till samt kontrollera din kreditvärdighet. Genom att bevilja lånet visar banken att den har förtroende för din återbetalningförmåga och för en avgift i form av ränta ger banken dig ett löfte om pengar (så kallad kredit). Det löftet använder du troligen sedan för att betala med, för det är sällan vi tvingar banken att infria sitt löfte genom att ta ut kontanter. Banklöftet kommer då att börja cirkulera i samhället som betalningsmedel. Alla pengar vi har på våra konton, och det är ungefär 97 procent av penningmängden, är sådana löften om pengar som banken inte har i dagsläget men räknar med att ha i framtiden när den får in ränta och avbetalningar.
Eftersom digitala pengar inte är annat än bokföringsposter i bankens balansräkning så försvinner pengarna när lånet återbetalas. För att inte penningmängden ska minska måste nya lån tas i motsvarande takt som lån betalas av. Någon måste vara skuldsatt för att det ska finnas pengar. Det betyder att vi inte alla samtidigt kan betala av våra skulder utan att penningmängden minskar, och en krympande penningmängd riskerar att leda till deflation.
Om digitala pengar skapades fria från skuld, på samma sätt som sedlar och mynt, så skulle vi kunna betala av våra skulder utan att penningmängden krymper och hushållens skulder kunna minska från dagens rekordnivåer på 170 procent av disponibel inkomst.
Men i dag är skuldsättning en förutsättning för att det ska finnas pengar överhuvudtaget. Riksbanken tvingas att desperat experimentera med minusränta och kvantitativa lättnader för att försöka förmå bankerna att låna ut än mer till en redan överskuldsatt befolkning.
En annan egenskap som kännetecknar dagens penningsystem är att beslut om vad nya pengar ska användas till fattas utifrån bankernas vinstintresse, inte utifrån vad som är i samhällets intresse eller samhällsekonomiskt effektivt. I dag beslutar affärsbankerna både hur mycket pengar som skapas och vad de nya pengarna ska användas till.
En bank kommer alltid att föredra att skapa nya pengar till verksamheter där risken är låg att den som är skuldsatt inte betalar ränta och avbetalningar. Bostadslån är perfekta för det ändamålet, eftersom de flesta gör vad som helst för att inte tvingas från hus och hem. Dessutom har banken bostaden som säkerhet ifall den skuldsatta skulle ställa in sina betalningar. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det tämligen dumt att skapa stora mängder nya pengar för bostadslån, eftersom köp av befintliga bostäder inte skapar något nytt värde utan enbart pressar upp bostadspriserna och gör det dyrare att bo.
Nya pengar borde istället riktas till samhällsnyttig verksamhet och finansiera projekt som banker inte beviljar kredit eftersom de inte anses kunna ge kortsiktig avkastning, som upprustning av järnvägsnät, elnät för vindkraft, anläggningar för solenergi och andra värdeskapande aktiviteter. Det skuldbaserade penningsystemet är ett hinder för våra möjligheter att investera i långsiktig utveckling.
Men beslut om att öka eller minska penningmängden bör inte fattas av politiker utan av en oberoende Riksbank med ansvar för att upprätthålla ett fast penningvärde, så att inte regeringen kan skapa pengar för att finansiera utgifter och locka väljare genom exempelvis skattesänkningar. Riksbanken borde justera mängden pengar utifrån samhällets behov av betalningsmedel.
Är inflationen hög finns det troligen för mycket pengar i omlopp, och Riksbanken skulle minska penningmängden. Är det låg inflation kan mer pengar behöva tillföras. I dag kan inte Riksbanken styra penningmängden direkt, utan måste bedriva en penningpolitik som lockar bankerna att öka sin utlåning. Och det gör bankerna enbart om de bedömer att utlåningen är lukrativ för dem. Till skillnad från Riksbanken har affärsbankerna inget åtagande att säkerställa finansiell stabilitet och lagom inflation. Bankerna har enorm makt över samhällets utveckling, men inget samhällsansvar.
Hur nyskapade pengar ska användas är däremot ett politiskt beslut som inte bör fattas vare sig av affärsbanker eller av Riksbanken, utan på demokratisk väg av våra folkvalda. Nyskapade skuldfria pengar skulle tillföras statskassan och användas på samma sätt som skattemedel. Regeringen kan välja att föra ut de nya pengarna i samhället genom att öka de offentliga utgifterna (vård, skola, omsorg, infrastruktur), sänka skatterna, eller att dela ut dem direkt till invånarna i landet. Om nyskapade pengar distribueras genom offentliga utgifter, exempelvis som löner till statsanställda eller leverantörer, då når pengarna den verkliga ekonomin först istället för att fastna i spekulation i den icke producerande finansiella ekonomin, såsom bolånemarknaden.
Penningsystemet är även ett betalsystem, och utan ett välfungerande system för att genomföra betalningar skulle i princip all ekonomisk aktivitet i samhället stanna av. Digitala pengar och ett gemensamt betalsystem borde därför vara en tjänst som samhället tillhandahåller, för att underlätta utbytet av varor och tjänster.
Ett penningsystem kan betraktas som ett naturligt monopol, där vi har mer att förlora än att vinna på att överlämna ansvaret för tjänstens tillhandahållande åt privata aktörer. Varför ska vi hyra våra pengar av privata företag när staten kan tillhandahålla dem till låg eller ingen kostnad? Därför har vi via regeringsformen 9 kap. 14 § gett staten via Riksbanken ensamrätt att ge ut lagliga betalningsmedel, det vill säga sedlar och mynt istället för att låta privata aktörer erbjuda olika valutor på en konkurrensutsatt marknad. Via riksdagen har vi gett Riksbanken ansvaret för att säkra prisstabiliteten, kronans värde och en ”lagom” inflation.
Men i dag är sedlar och mynt bara ungefär tre procent av penningmängden – resten är kontopengar, skapade av bankerna. De elektroniska pengar som Riksbanken skapar, centralbanksreserver, används enbart för betalningar banker emellan och kommer aldrig ut i den reala ekonomin. Staten har överlåtit produktionen av pengar till privata företag, en privatisering som skett helt utan någon offentlig debatt. Eftersom Riksbanken inte tillhandahåller digitala pengar kontrollerar affärsbankerna betalsystemet och 97 procent av penningmängden. Riksbanken har ansvaret, men den finansiella stabiliteten beror till stor del på beslut som affärsbankerna fattar. Trevligt för bankerna, som vet att samhället och skattebetalarna måste rädda dem från konkurs om de missköter sig, för om en storbank faller riskerar vi att inte längre ha några pengar.
Suveräna pengar skapade av staten och fria från skuld och ett förbud för banker att låna ut mer pengar än de har att tillgå skulle sätta stopp för systemviktiga banker som är ”too big to fail”. Det märkliga arrangemanget med insättningsgaranti, där staten går in som garant för privat företagsverksamhet skulle inte längre behövas. Dagens penningsystem är inte funktionellt, och banksektorn är inte längre den stödfunktion för den reella ekonomin som den är tänkt att vara. Någonting måste göras, och jag tror att suveräna pengar är ett viktigt steg för att demokratisera pengar och banker så att de gör nytta i samhället.
Första delen av Under ytans serie om pengar och banker hittar du här.
