Pengar – hur farliga är de egentligen?
Bankerna tar en risk när de lånar ut pengar, en risk som inte bara omfattar dem själva utan oss alla. I veckans Under ytan skriver Ulf Bodach Söderström att vi behöver diskutera finanssektorns sårbarhet. Samtidigt förklarar han varför påståendet att bankerna skapar pengar ”ur ingenting” är fel fokus för diskussionen.
Torsdagen den 20 november förra året debatterade det brittiska underhuset hur pengar skapas under rubriken Money creation and society. Det var den konservativa parlamentsledamoten Steve Baker som hade bett om debatten och hans skäl var att han anser att brittiska statens monopol på att ge ut sedlar och mynt undergrävs av det faktum att det skapas pengar i det privata banksystemet.
Baker menar att detta i sin tur skapar risker, risker som skattebetalarna och inte bankerna får ta. Och därmed undermineras förtroendet för marknadsekonomin. Baker förordar därför en penningreform som ändrar villkoren för hur pengar skapas.
Det som är intressant med den här debatten är inte dess politiska tyngd. Steve Baker är ingen makthavare i sitt parti, enbart ett par stycken andra ledamöter dök upp. Media rapporterade knappt. Som politisk händelse var debatten inte ens en krusning på vattenytan.
Nej, det intressanta här ligger i själva ämnet, i svaret på två frågor: För det första, hur pengar egentligen bör skapas. För det andra, ifall just själva processen för hur pengar skapas utgör nyckeln till varför vi får konjunktursvängningar och varför finanskrisen från 2008 och framåt uppkom.
Finanskrisen gjorde det uppenbart att pengar är farliga saker, och att de är lika farliga för banker som för någon annan. Det första som händer i en ekonomisk kris, oavsett orsak, är att människor och företag får svårt att betala sina lån. Och bankerna drabbas hårt av detta. De äger nämligen inte de pengar de lånar ut, de har själva i sin tur lånat dem. Så effekten av att de står där med skulder utan några pengar att betala med är att de riskerar att gå omkull.
Det var detta som hände i Sverige vid krisen 1992 då först Götabanken och sedan Nordbanken i praktiken gjorde konkurs och övertogs av svenska staten, och det var detta som hände 2008 när bankjätten Lehman Brothers i USA gjorde konkurs och två andra amerikanska storbanker, Bear Stearns och Merill Lynch hamnade på konkursens rand och såldes till reapris.
Och det var detta som Steve Baker menade när han sa att skattebetalarna får ta riskerna med bankernas verksamhet. För det som i praktiken ofta händer vid bankkriser är att staten går in med lån, garantier eller helt enkelt tar över verksamheten för att banker inte ska gå omkull. Det är givetvis oroande att banksektorn inte kan stå på egna ben, men det är i grunden mer av ett moraliskt problem än en stor risk för skattebetalarna. För Sveriges del finns två aktuella erfarenheter av detta.
Med bankakuten under krisen 1992 gick staten in med sammanlagt 65 miljarder för att rädda resterna av de krisande banker man tog över, men man kunde också få tillbaks sina pengar via utdelningar och försäljningar av de övertagna bankerna när krisen var över.
Lite annorlunda står det till efter krisen 2008 eftersom den inte drabbade Sverige lika hårt och enbart den lilla banken Carnegie togs över av riksgälden. På den affären gjorde staten en vinst på cirka 300 miljoner när banken såldes efter krisen.
Men staten gick också in med en rad åtgärder för att stödja bankerna via lån och kapitaltillskott samt genom inrättandet av en stabilitetsfond för framtida bruk (information finns på Riksgäldens hemsida på sökorden ”garantiprogram”, ”kapitalstillskottsprogram” och ”garantifond”).
När det gäller de förstnämnda insatserna har staten gjort vinst på cirka 20 miljarder på dem. Det som ansetts kontroversiellt är i stället dels att stabilitetsfonden fick behålla 35 miljarder som staten garanterat, och som många anser att bankerna bör stå för, dels att bankerna nu gör stora vinster som till en del (cirka 20 procent) kan härledas till att deras kreditvärdighet blir bättre av att alla vet att staten kommer att rädda dem vid en ny kris.
Att bankernas totala vinster nu ligger över 100 miljarder per år samtidigt som många direktörer fått uppseendeväckande löneförhöjningar ses av många som ganska provocerande.
Nå, hur är det då med skapandet av pengar? Ifall det nu är så att bankerna faktiskt, som Baker säger, skapar pengar, kan de då inte själva skapa nya när de gamla försvinner? Vad tusan har vi alla dessa åtgärder för att hjälpa banker till?
Det korta svaret är: Nej, de kan inte utan vidare skapa nya pengar åt sig själva.
Det är i och för sig faktiskt så att bankerna skapar pengar. Men de skapar inte pengarna åt sig själva, de skapar dem åt sina kunder. De äger alltså inte själva de pengar de hanterar, de lånar dem. Och de pengar man lånar måste man betala tillbaks.
För den som vill ha en tekniskt utförligt beskrivning av hur pengar skapas hänvisar jag till Bank of Englands Quarterly Bulletin för första kvartalet 2014. Det är ett dokument som är lika sällsynt som den debatt Steve Baker initierade, helt enkelt för att ekonomer sällan bryr sig om själva processen när pengar skapas, de är mer intresserade av vad som händer med pengarna, och skulderna, när de väl existerar.
De flesta rapporter från centralbanker handlar därför om saker som penningmängd, räntor, bankernas sårbarhet och liknande. Pengaskapandet ses inte som ett problem, det är skuldsättning, låg aktivitet i ekonomin och uteblivna investeringar som ses som problem. Och det med goda skäl eftersom saker som arbetslöshet, personliga konkurser och uteblivna skatteintäkter påverkar människors liv väldigt direkt.
Men det är helt sant att pengar skapas i bankerna. När någon tar ett lån så innebär det att pengar skapas mot en säkerhet. Någon tar exempelvis ett lån på sin villa. De pengar som då har skapats är egentligen villan, förvandlad till en skuld. Men det har inte tryckts några nya sedlar och mynt. Det som har hänt är att banken åtagit sig att betala låntagarens inköp, mot att låntagaren blir skyldig banken pengar och betalar ränta för det. De nya pengarna är på sätt och vis inte pengar, utan en garanti från banken att betala en viss summa pengar till vem det nu är som låntagaren vill betala denna summa till. Låntagaren får inte en stor bunt med sedlar, han får siffror på sitt konto.
När sedan låntagaren använder sina lånade pengar till att köpa något, exempelvis en bil, så övergår bankens löfte att betala ut pengar till bilhandlaren. Det är då plötsligt bilhandlaren som äger skulden från banken, alltså de nya pengarna. Inte heller bilhandlaren får några sedlar, om han inte ber om dem. Men banken måste betala pengar till honom ifall han begär ut dem från sitt konto. Och den ursprungliga låntagaren är i sin tur skyldig banken pengar.
Det som har hänt är att pengar har skapats. För nu har bilhandlaren ”pengar” på sitt konto, ”pengar” som förut inte fanns. Och låntagaren har i sin tur en skuld till banken. Och mitt i detta sitter banken med ett ansvar för att bilhandlaren verkligen ska kunna ta ut pengar, och samtidigt en förhoppning om att låntagaren i motsvarande mån ska betala tillbaks pengar till banken.
Det är så de cirka 80 miljarder i sedlar och mynt som riksbanken tillverkat blir till 2 500 miljarder i användbara pengar i det finansiella systemet. 80 miljarder är pengar som vi tänker oss dem, 2 420 miljarder är pengar som ”skapats” ur lån mot säkerheter.
Men när bankerna har lovat för mycket så kan det gå åt pipan. Exempelvis när den lovar en bilhandlare att det finns pengar till en bil och det visar sig att köparen av bilen, låntagaren, inte kan betala.
Det är i det läget det visar sig att banken egentligen inte kan ”skapa pengar” på riktigt, utan bara i sin bokföring mäta skulder mot varandra. Men skulden till bilhandlaren i detta fall är högst verklig, han har ju på fullt allvar levererat en bil. Och låntagaren har betalat via banken. Alltså står banken där med brallorna nere, det är banken som måste hosta upp pengar till bilhandlaren.
Bank of England lyfter fram det som den huvudsakliga begränsande faktorn: ”But that does not mean that any given individual bank can freely lend and create money without limit. That is because banks have to be able to lend profitably in a competitive market, and ensure that they adequately manage the risks associated with making loans.”
Det är detta som nästan all debatt om bankkrisen handlar om: risk.
Det handlar om hur sårbara bankerna är. Det är också den frågan som de svenska myndigheterna ägnar sig åt. För den som vill läsa om resonemanget efter finanskrisen rekommenderar jag exempelvis Riksbankens rapport 2010:2 Finansiell stabilitet. Där konstateras att:
”Stabiliteten bygger på att det finns ett förtroende för det finansiella systemet. Det kan räcka med att problem uppstår i ett institut för att skapa misstankar som sprider sig till liknande verksamheter. Om förtroendet försvinner kan bankerna få svårt att bedriva sin verksamhet och då är systemet i fara.”
Med andra ord: Kris kan leda till kollaps ifall bankerna inte är robusta nog.
Så det är detta vi ser av debatten: Man diskuterar den grekiska banksektorns situation, man diskuterar de svenska hushållens skuldsättning, man diskuterar den räntenivå som riksbanken sätter för de pengar som lånas ut från riksbanken till banksektorn och så vidare.
För Sveriges del kan man exempelvis hitta en bra, men lång, sammanfattning i utredningen Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65), en utredning om hur nya EU-regler för banksektorn ska implementeras efter finanskrisen. Där står det inget om hur pengar skapas, men mycket om hur farliga de är. Man konstaterar att:
”Den globala finanskrisen år 2008 visade på klara brister i de regler och den tillsyn som skulle upprätthålla den finansiella stabiliteten. Det visade sig att bankerna hade för lite kapital och att det kapital som fanns inte heller var av tillräckligt bra kvalitet samt att bankerna hade otillräckliga likviditetsbuffertar.”
Och här någonstans ser vi kärnan i debatten om pengar och deras skapande. Det finns aktörer, som Steve Baker och den svenska organisationen Positiva Pengar, som menar att lösningen på hela problemet är en penningreform som lägger penningskapandet helt hos riksbanken. De menar att det finansiella huset är felbyggt från början. Och det finns andra som menar att lösningen är att sätta hämsko på hur mycket bankerna kan låna ut eller på deras vinster genom nya regler för hur mycket banker får låna ut, införandet av en bankskatt eller nya regler för hur mycket de som lånar måste amortera på sina lån.
Oavsett vad man anser om den frågan så är banker och pengar en central del i ekonomin, och är det något vi behöver efter denna den andra bankkrisen på tjugo år så är det en debatt om hur vi får en banksektor som inte trillar på näsan regelbundet. För pengar är farliga saker och den saken måste diskuteras.
