Konservativa har stött mänskliga rättigheter
Göran Dahl tycks förneka att konservatismen liksom socialismen eller liberalismen innehåller flera olika strömningar. Han vill ställa elaka till höger och snälla till vänster; vips så är världen förklarad!
Dahl tycks hävda att konservativa politiker aldrig har kämpat för mänskliga rättigheter. Hur fel har han inte! Här finns inte plats för att beskriva konservatismen historia. Det får bli några axplock med fokus på enstaka händelser och personer:
1790 publicerades Edmund Burkes bok Reflections on the revolution in France, en skarp vidräkning med den franska revolutionen och dess rättslöshet. Burke vände sig mot det sätt som den franska revolutionen genomfördes på. Han förordade stegvisa förändringar, där man tog vara på det goda i det gamla samhället liksom det goda i reformivrarnas ambitioner. En sann reformist med andra ord.
Reflections publicerades alltså före skräckväldets tid. Ändå förutsade Burke både skräckväldet och militärkuppen; rättslöshet är aldrig en god grund för reformer.
Viljan att försvara mänskliga rättigheter har funnits hos den kulturkonservativa rörelsen ända sedan franska revolutionen.
Därmed inte sagt att allt i Burkes bok är väl genomtänkt – han var ett barn av sin tid med många åsikter som förefaller oss stolliga i dag.
En politiker som inspirerats av Burke var den socialkonservative engelske premiärministern (mitten på 1800-talet) Benjamin Disraeli, som bland annat införde nya arbetarskyddslagar och utvidgade rösträtten.
Förre högerledaren Jarl Hjalmarsson var en av 50-talets framträdande profiler och hade kulturkonservativa idéer. Han avslutade sin karriär som ordförande för Röda Korset och häktesbesökare.
Giganten när det gäller de kulturkonservativa värdena i modern tid i Sverige var Alf Wennerfors. Tyvärr har hans kamp för mänskliga rättigheter uppmärksammats alldeles för lite. Långt innan hbtq-rörelsen fått sin acceptans arbetade han för allas rätt till sin sexualitet. Han var Moderaternas representant i utrikesutskottet och kritiserade där SIDAs villkorslösa stöd till diktaturer som Uganda. Fredrik Reinfeldt slutligen har, som jag påpekat, tagit tydlig ställning för mänskliga rättigheter.
Vägrar man att se de olika nyanserna hos de politiska motståndarna blir debatten ett ointressant käftande.
Här kan du läsa tidigare inlägg i debatten:
http://arkiv.tidningensyre.se/konservativ-ideologi-har-humana-rotter/
http://arkiv.tidningensyre.se/ingen-frihet-och-jamlikhet-fran-hoger/