En lek med stereotyper
Här svarar Syres kulturskribent Nike Markelius på Johanna Wickström replik på Markelius text om Makode Lindes utställning i ett tidigare nummer av Syre.
Som kulturskribent strävar jag efter att förmedla mina tankar inför olika kulturella yttringar i vår samtid. Jag gick till Makode Lindes utställning på Kulturhuset och reflekterade över det jag upplevde där. Jag fokuserade på att skriva om konsten i första hand.
För mig är det tydligt att Linde leker med stereotyper för att skaka om och han lyckas mycket väl i sitt uppsåt; att väcka starka känslor. Men att kalla honom ”rasförrädare” och jämföra honom med Breivik som kritiker i debatten gjort tycker jag är kränkande och definitivt att gå för långt.
Jag förstår inte varför en grupp svarta skulle ha större tolkningsföreträde än en annan grupp svarta? Jag har varit ödmjuk inför den här specifika konstnärens uttryckliga önskan att ta tillbaka och avdramatisera n-ordet i sin kritiska samtidskonst. Det tycker jag han har all rätt att göra, precis som andra grupper eller enskilda har rätt att uttrycka sig fritt, i konst eller på annat sätt.
Som jag ser det är utställningens uttryck, känslan den förmedlar, helt klart antirasistisk. Den osäkerhet som han väcker hos betraktaren genom sina verk skapar en mängd viktiga frågor i oss. Oavsett vilken hudfärg vi har. Det blir en intressant process.
Det är märkligt att ifrågasätta att vita personer reflekterar över den här konsten, bara för att de är vita. Det blir en konstig uppdelning efter hudfärg tycker jag. Däremot håller jag med om att många arbetsplatser kunde ha en bredare representation. Inte bara inom kultur. Men hela debatten om kulturell appropriering behöver nyanseras. Det blir problematiskt när vita privilegierade personer i vår del av världen sitter och har synpunkter på vad som är politiskt korrekt att appropriera eller inte.
Här kan ni läsa Johannas replik som Nike Markelius svarar på och här kan ni läsa ansvariga utgivaren Lennart Fernströms svar.