Ge tolknings-företräde till rätt röst
Johanna Wickström ger en replik på Nike Markelius recension av Makode Lindes utställning på Kulturhuset i Stockholm.
Makode Linde har väckt en intensiv debatt. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Hej, jag vill börja med att att tacka för att ni gör en bra tidning med fantastiska reportage. Önskar att jag bara skrev med positiv feedback men senaste numret av tidningen gjorde mig tyvärr väldigt upprörd.
I tidningen fanns en recension av utställningen N****kungens återkomst. Utställningen har, som ni också skrev, väckt en mycket stark debatt om dels titeln men också innehållet i utställningen.
Det som ni inte skrev var att motståndarna till utställningen i första hand utgörs av afrikan-svenskar och rasifierade personer. Det är uppenbart att utställningen i första hand provocerar de personer som är objekt för de rasistiska uttryckssätt (blackface) som Makode i sin utställning använder sig av.
Utställningen provocerar inte i samma utsträckning den vita blicken. För den vita blicken kanske utställningen som Nike skriver kan ge en känsla av att ”verken andas en lust att kasta av sig alla politiskt korrekta kostymer. Att istället ikläda sig den skriande smärtan av att vara sedd genom vita människors ögon” (Syre, 5 februari).
Men vad vet Nike Markelius som vit om detta? Lika lite som jag som vit vet. Jag kan inte gå in på utställningen och känna hur det känns att se den som offer för afrofobi, det kan bara en svart person. Makodes utställning blir alltid sedd och utvärderad genom vitas ögon i media. Jag hade trott att om en tidning som Syre gav sig på att recensera en så pass kontroversiell utställning som denna, skulle de dels censurerat n-ordet i titeln och framför allt bett en svart person (med tolkningsföreträde) att recensera den. Det blir i detta fall uppenbart att Syre är skriven för en vit person, som inte som många svarta mår dåligt varje gång de hör eller läser n-ordet.
Bilder av svarta personer i medier, reklam men framför allt inom kulturen, behövs! Svarta svenska barn och ungdomar (och vuxna) behöver liksom alla andra förebilder att identifiera sig med i det offentliga rummet. De behöver se svarta personer gestaltade i film och konst. Men i en majoritet av de fall då det är svarta kroppar i centrum i till exempel film och konst så handlar det om svarta personer som offer för rasism, slaveri, etc. Det måste vara upp till den svarta blicken att utvärdera denna typ av konst. När vita får denna makt är det enda som händer att vita får ytterligare argument att skriva ut n-ordet i en tidning och publicera blackfacebilder.
”En hög chokladbollar på en hylla ropar: ”jag är inte n****!”, ”Sluta kränka mig!” och ”inga n***** serveras” (ni censurerade inte) och det blir tydligt vad som kanske är mest angeläget att fokusera på i kampen för alla människors lika värde”.
Igen! Vem är Nike som vit att bestämma vad som är mest angeläget i den antirasistiska kampen utifrån en utställning när vi vägrar lyssna på alla de röster som säger att samma utställning är en del i förtrycket av dem? En del av den strukturella rasismen.
”Men vilka är alla andra att avgöra vem som har tolkningsföreträde – om inte konstnären själv?!” frågar sig Nike.
Det är inte bara en konstnär bakom det faktum att det är just denna utställning som hänger i Kulturhuset. Hur många svarta svenska konstnärer får möjligheten att ställa ut på Kulturhuset? Vilka svarta svenska konstnärer får den möjligheten? Och hur gör man detta urval, utgår man ifrån den vita besökaren eller den rasifierade besökaren?
Och vi som sitter utanför som målgrupp måste på samma sätt fråga med vilka ögon vi väljer att utvärdera denna konst. Där finns definitivt ett tolkningsföreträde och det är inte endast konstnärens.
Det vore fantastiskt om Syre i större utsträckning handlade om antirasism än om antiextremism och antifascism. Men då bör man ge tolkningsföreträdet till rätt röst.
Läs Nikes Markelius svar på Johannas replik här och ansvariga utgivaren Lennart Fernströms svar på Johannas kritik här.
