Harald Enoksson på tankesmedjan Velum menar i Syre den 14 augusti att kollektivavtal är osolidariska. Jag kan absolut hålla med om att ett problem med kollektivavtalen är hundrasidiga avtal som icke-jurister kan ha svårt att förstå. Ett ännu större problem med kollektivavtalen är att de är passiviserande.
Facket har lyckats framställa sig som ”den goda sidan” i en episk kamp mot det ondskefulla storkapitalet. Men när det gäller lönebildning så är ”den svenska modellen”, det vill säga att fack och storföretag gör upp i slutna rum och tvingar på oss hundra-sidiga avtal som ingen icke-jurist kan begripa, inte en synonym till allt det solidariska som gjort oss stolta över Sverige.
Jag är på sjangdobelt kalas och samtalar med en ny bekant. Här finns skillnader. Han är från den kommersiella sektorn, jag från den intellektuella. Hans liberalism sträcker sig stundtals åt andra håll än min frihetliga ådra. Men vi förenas i samtalslust och nyfikenhet.
Om ett par veckor ska Magdalena Andersson presentera regeringens budget, och hon har redan börjat dela ut pengar till olika intressegrupper.
I mina artiklar om konservatismen har jag påpekat att det finns två huvudriktningar inom rörelsen: 1) nyliberala och 2) kulturkonservativa. Jag har exemplifierat detta med idéer och personer både från nutid och historisk tid.
Magnus Brohults svar tarvar några korta kommentarer:
1) Han pådyvlar mig att ställa en ”snäll vänster” mot en ”elak höger” som en förklaringsmodell. Detta är helt fel – det handlar om historiska fakta, inte om värderingar. Ett exempel får räcka här: det var vänsterkrafter (liberaler och socialister) som drev igenom den fria och allmänna rösträtten. Högern var emot. Och det hjälper inte att svenska högerpartister/moderater har velat ta äran åt sig för denna demokratiska revolution.
När jag går på gatorna i København nu i sommar är det svårt att på ytan skönja förändringen av regeringsmakten som skett sen jag var här sist för några år sedan. Då hade Danmark just fått en röd regering med fyra kvinnliga partiledare i toppen. Människorna jag snackade med kände framtidstro – kanske skulle de lyckas bryta trenden med det växande rasistpartiet Dansk Folkeparti (Danmarks motsvarighet till SD) – det såg hoppfullt ut.
Göran Dahl tycks förneka att konservatismen liksom socialismen eller liberalismen innehåller flera olika strömningar. Han vill ställa elaka till höger och snälla till vänster; vips så är världen förklarad!
