Ibland drabbas jag av hoppfullhet. Ganska ofta faktiskt. Det är nog ett personlighetsdrag. Vissa lutar åt att mest se de negativa nyheterna, för andra är det de positiva nyheterna som slår igenom. Och vi behöver varandra för att få balans. Just nu är det analyserna inför klimatmötet i Paris som delar oss i dessa två läger. Och i fredags fick vi alla vatten på våra kvarnar, kan man säga.
Sverige behöver mer kompetens i fråga om källkritik på nätet, tycker den svenska regeringen, och överväger därför medlemskap i Natos center för strategisk kommunikation.
Politikerna har format samhället efter den arbetslinje de tror på. Allt vi gör från barnsben till ålderdomens sista år är att drillas in i ett system som innebär misstänksamhet mellan stat och medborgare. Vi ser det inte minst i det politikerförakt som göder missnöjespartier. Att enbart förespråka medborgarlön i ett sådant samhällsklimat är att tala till döva öron.
Jag har inte röstat på decennier. Jag vägrar att legitimera en skendemokrati. Med en maktfullkomlig elit. Oavsett färg och retorik. Decemberöverenskommelsen bekräftade den redan vunna insikten: politikerna struntar blankt i folkviljan.
Fredagen den 23 oktober presenterade regeringen och de borgerliga partierna sin nya överenskommelse om migrationspolitiken. Överenskommelsen innebär ett stort hot mot flyktingars rättigheter, framför allt i form av tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare försörjningskrav för anhöriginvandring.
Jag hade tänkt skriva om kärlek. Om relationer och erotik och en studie jag läst. Men så kom morden i Trollhättan. Slutet på Decemberöverenskommelsen. Liksom partiernas respons på flyktingkrisen. Mitt FB-flöde fylldes av artiklar och kommentarer från vänster, från höger och från en och annan sverigedemokrat. Jag ser till att följa dem alla för jag vill veta hur de tänker. Själv kunde jag inte sluta tänka på vem som ska styra Sverige och hur de ska styra.
Höör, Malmö, Danderyd, Kävlinge, Oskarshamn, Munkedal, Kungsbacka, Arlöv, var blir det i morgon? Sverigedemokraterna lägger ut adresserna på internet och vill inte ha några frågor om varför. Samhällsinformation, säger de, samtidigt som de har en kampanj för att skrämma bort flyktingar.
Inget inlägg i debatten om medborgarlön har varit så nedslående som Mr Medborgarlön, Lasse Ekstrands, senaste: Det är kört. Han frågar sig hur prekariatet, en heterogen och splittrad grupp som knappt känner till sin kollektiva existens, ska kunna enas och kräva nödvändiga politiska reformer – inte minst medborgarlön.
