Vi måste själva göra verklighet av principerna
Ett tag kändes det som att det höll på att gå en propp i huvudet av flyktingdebatten. Att mänskor engagerade sig så sedan bilden av den döde pojken i vattenbrynet hade publicerats var ju enastående. Det samlades in och det delades ut, det skrevs artiklar och det planerades insamlingsgalor. Att flyktingkvoterna skulle dras ner var det inte längre tal om. Men jag undrade hur lösningarna på boende- och arbetsmarknaden skulle se ut? För att vara känslomässigt (och tillfälligt) involverad är ju en sak. Att komma med konkreta, realpolitiska förslag en annan.
Men så började även de texterna trilla in. Patrik Kronqvist undrade i Expressen vilka incitament som behövs för att byggare ska bygga och föreslog nätförmedlingar där folk kunde hyra ut bostäder i andra hand med flerspråkiga kontrakt. Östsvenska Handelskammaren visade att 85 procent av deras företagare var missnöjda med hur politikerna skötte integrationen och ville att S och M enades, talade så vanligt folk förstod hur de tänkte och sedan levererade resultat.
Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi, varnade i samma veva för att låta flyktingmottagandet bli en strategi för att få krympande kommuner att växa. Människor med svåra upplevelser ska inte ha ansvar att vända en trend som kommunerna själva inte klarat av. Risken är utanförskap och koncentrerad fattigdom.
Fast proppvarningen i huvet avtog ändå inte. Särskilt inte när integrations- och boendechef Eva Nordfjell blev avskedad eftersom hon låtit en asylsökande praktisera i köket i ett av boendena i Orsa. Liksom när en vän påpekade att den nuvarande regeringen nog var för svag för att utveckla och driva strukturella reformer, och medan dessa lät vänta på sig ökade människors vanmakt – vilket ledde till ökat stöd för SD.
En DN-krönika av Bengt Ohlsson fick polletten att trilla ner. Under sommaren hade hans frustration över ett lokalradioprogram ökat och till slut fick han nog. De sarkastiska besserwisserkommentarer som den äldre kvinnliga programledaren strött över den yngres mediala nymodigheter hade övergått från beundran till irritation. Så när den yngre entusiastiskt berättade om Snapchat och den äldre, återigen ointresserad och avfärdande, frågade vad det var, fräste Ohlsson mot radioapparaten: ”Men googla det då, ditt lata helvete!” – och insåg att den gnälliga kvinnan var han själv.
Hans ord fick mig att förstå att min irritation handlade om insikten om var förändringen måste ske. Och av vem. För det är ju en sak att skriva en och annan krönika eller statusuppdatering. Det är en helt annan att ge sig in i det politiska vardagsarbetet. Att nöta, träta, lobba och samverka. I åratal. Bara för att i bästa fall få till stånd en minimal regelförändring. För den slags förändring som behövs åstadkoms inte bakom ett tangentbord. Eller bakom en anarkistisk kritik av parlamentarismen. De frihetliga, och till viss del liberala, principerna bakom decentralisering, avbyråkratisering och ökad medborgarmakt blir just bara principer så länge inte någon ser till att göra verklighet av dem. Och vem ska denna någon vara – om inte jag?