Vem tillhör kulturen?
Kulturell appropriering är ett sociologiskt koncept som lyfts på senare tid och som problematiserar att en viss kultur lånar element från en annan kultur och gör dem till sina egna.
Det har beskrivits som en form av vardagsrasism som syftar till när den priviligierade delen av världen använder attribut från marginaliserade kulturer. Som till exempel den i väst allt vanligare och populära frisyren med dreadlocks, som ursprungligen kommer från rastakulturen. Ordet dread kommer från dreadful och syftar ursprungligen på gamla tiders miserabla syn på svarta slavar. Förespråkarna av teorin om KA menar att det är en kulturell stöld från en historiskt förtryckt minoritet.
Den indiska bindin är populär även i väst. Foto: Duncharris
Även det populära användandet av bindis, som människor i vår del av världen bär som smycke, många utan att ha en aning om vad de betyder, har kritiserats. Vissa indier eller Indienfödda tycker att det är anstötligt när oinvigda personer använder kastsystemets symboler som prydnad.
Och i USA förekommer det att personer som inte tillhör nordamerikansk urbefolkning bär krigshättor med fjädrar som en modeaccessoar. Som musikern och producenten Pharrell Williams, som på omslaget till en känd modetidning bär en fjäderprydd huvudbonad som tillhör ursprungsbefolkningen First Nations i Kanada. Han kritiserades hårt och anklagades för att exotifiera och göra egen profit på den förtryckta minoritetens bekostnad.
John Salda i Kanada i traditionell huvudbonad. 1907. Foto: Byron Harmon/Public domain
Ett annat välkänt uttryck för detta är den gamla amerikanska teatertraditionen med ”blackface”, då vita skådespelare eller fotomodeller målar sina ansikten svarta och därmed skapar karikatyrer som vidmakthåller rasistiska stereotyper. I och med starka antirasistiska rörelser och ifrågasättande av gamla förlegade synsätt på kulturella och ytliga skillnader mellan människor, ökar också insikterna om vårt språkbruk och allt fler inser att vissa uttryck och ord inte är okej att använda längre.
Men hur förhåller vi oss om en mörkhyad person vill använda det laddade n-ordet i sin konst? Just detta har lett till en het diskussion mellan konstnären Makode Linde och Kulturhusets chef Benny Fredriksson i Stockholm. Linde ville kalla sin utställning ”Negerkungens återkomst” men Fredriksson fruktade att det skulle uppfattas som legitimering av ett rasistiskt uttryck. Linde blir alltså censurerad på ett sätt som han själv upplever som en kränkning av hans konstnärliga frihet och integritet (DN 1/12).
Hur långt ska vi gå i förädlingen av språket för att orden vi använder inte ska kränka våra medmänniskor? I det här fallet leder rädslan för en kränkning till en annan kränkning – risken att bli betraktad som rasistisk ställs mot risken att inskränka yttrande friheten. Hur hade diskussionen förts om konstnären varit ljushyad? Förmodligen ramaskri. Har då inte Linde större rätt att använda ordet än en ljushyad person? Just för att han är mörkhyad? Nja, egentligen är det tveksamt och underligt att han väljer ett ord som kan kränka andra i kommunikationen med utställningsbesökarna, men likväl måste han få ha sin konst i fred och få välja att kalla den vad han vill.
Positionerna förflyttas i och med globaliseringen och det faktum att många samhällen på jorden allt mer befolkas av människor från många olika kulturer. Vi ser stora folkvandringar i dag och allt pekar på att klimatförändringar på sikt kommer att leda till stora förflyttningar av människor över jorden, så de flesta länder är och förblir alltmer mångkulturella. Teorin om kulturell appropriering kan skapa en olycklig uppdelning människor emellan när den stämplar en viss hudfärg eller befolkning med en viss kultur och slår fast att det skulle skada dem att människor med en annan hudfärg ur en annan befolkning approprierar element från deras kultur.
Generaliseringen är tveksam och svåröverskådlig – en kan tycka att det är okej att appropriera det ena men inte det andra – men tolkningsföreträdet måste ändå tillhöra folket som har skapat smycket eller frisyren. Oavsett var de befinner sig. I grund och botten handlar det om vilken auktoritet som anser sig ha rätt att precisera olika kulturyttringar och deras platser i världen. Varje människa, varje samhälle och varje nation förfogar över skönheten och de utsmyckningar, kännetecken, epitet eller attityder vi kan definiera oss själva med. Vi äger alla våra liv och kan i bästa fall välja hur vi möter våra dagar som världsmedborgare.
Om vi lånar ett smycke från en annan plats än den vi föddes på och gör det till vårt eget därför att vi kan identifiera oss med vad det uttrycker – är vi tjuvar då? Eller har vi bara gjort världen lite större och vackrare? Har vi automatiskt omdefinierat alla de individer som fötts i den del av världen där smycket skapades? Eller har vi gjort dem till systrar och bröder?
Vi ska naturligtvis vara ödmjuka inför grupper som historiskt behandlats förfärligt av den privilegierade världen, och skiljelinjen bör gå vid satir och karikering, men jag tror att vi samtidigt måste akta oss för att öka den rasistiska bördan genom att peka ut och dela upp människor efter etnicitet.
