Varför vill vänstern stoppa fri forskning?
Det har ståhejats kring min forskning de sista veckorna. Vilket inte är ovanligt. Fenomen som rör sex och pengar brukar röra upp. Det ovanliga är att upprördheten gäller forskning som ännu inte ens är utförd. Och att vanliga principer om forskningens frihet och uppdrag sätts på undantag.
Vänsterfeminister har protesterat mot att just jag, en känd kritiker av sexköpslagen, ska undersöka vilken effekt olika länders prostitutions- och människohandelspolicy har. Detta, menade en ledarskribent i ETC, var åt helvete. En EU-parlamentsledamot från vänsterpartiet höll med. ”Prostitutionslobbyister” ska inte forska om svensk policy. Det går ju att räkna ut vilken slutsats de kommer att dra. Sexköpslagen får inte ifrågasättas.
Tankegångarna kändes igen från justitiekansler Anna Skarheds uttalande häromsistens. Hon var inte nöjd med en forskningsmässigt genomförd statlig prostitutionskartläggning eftersom den ”förminskade” den svenska modellen på ett sätt som inte var ”godtagbart”.
Hur ska man förstå protesterna? Samhällsvetenskapens uppgift är ju att kritiskt granska politik. Och i en demokrati ska forskningen stå fri från staten. Myndighetspersoner kan man nog förstå, de har till uppgift att försvara sina institutioner, men varför vill även vänsterfeminister sätta p för forskningsfriheten?
Jag tror att vi ska blicka bortom själva sakfrågan, den som gäller sex och kommers, och istället spana mot principiella horisonter – de frihetliga kontra de auktoritära.
Den frihetliga hållningens ifrågasättande av truismer gör det lättare att skilja mellan att stödja arbetares rättigheter och att stödja ett visst arbetes existensberättigande, även i den här laddade frågan. Jämför med vilken arbetsrättslig kamp som helst. Det är inte själva branschen som till exempel fackförbund försvarar, eller ”lobbar” för. Precis samma gäller sexbranschen. Kriminaliseringskritik är inte samma sak som prostitutionsförsvar.
Kanske förstår frihetliga också att uppskatta de sprickor och vakanser som fortfarande existerar i dagens hyperstarka stater, de som pseudonymen Hakim Bey kallat ”tillfälliga autonoma zoner” – T.A.Z. – och skrivit om i den kultförklarade boken med samma namn. Sexarbete flyger fortfarande under radarn, vilket är precis vad en del vill eller behöver, men är ett slags anarkistiskt mikrokosmos som inte uppskattas av statsvänliga moralentreprenörer.
Men framför allt är skillnaden att medan de auktoritära systrarna tycker att staten ska styra upp livet och tror på statliga sanktioner som kundkriminalisering, kvoteringslagstiftning eller surrogatförbud, blir en frihetlig feminist misstänksam så snart staten ropas på. Visst, numera finns frihetliga resonemang som visar att staten inte bara är av ondo. Det totala avfärdandet uppstod när staten ännu var i sin linda. Men en anarkistisk sinnad feminist vet att staten består av andra som vill bestämma – och vilka dessa andra än är, så är det inte de som själva är marginaliserade och har mest att förlora. Bättre är att ge mänskor mer makt över sina liv. Och låta forskningen vara fri.
