Varför är det så ont om vänsterintellektuella?
Jag är på sjangdobelt kalas och samtalar med en ny bekant. Här finns skillnader. Han är från den kommersiella sektorn, jag från den intellektuella. Hans liberalism sträcker sig stundtals åt andra håll än min frihetliga ådra. Men vi förenas i samtalslust och nyfikenhet.
Snart hamnar vi i gemensam kritik av framträdande vänsterprofiler. Liksom uppskattning av ett fåtal andra. När vi går igenom dem en efter en märker jag att min vanliga förklaringsmodell – att det handlar om skillnaden mellan auktoritära och frihetliga vänstertänkare – inte räcker till. Det kan inte förklara varför yttrandefriheten väger så lätt inför SD:s reklam i tunnelbanan. Eller varför aktörer i Ship to Gaza ropar i medierna att de ”försmäktar” i en fängelsecell när de blivit förutsägbart arresterade. Inte heller förklarar det varför de genuint intressanta vänsterintellektuella är så förtvivlat få i svensk debatt.
Jag drar mig till minnes lundahistorikern Jens Ljunggren bok Inget land för intellektuella som jag fann på Övertorneå biblioteks utrensning härom sommaren. Han undersöker vad som hände med synen på den intellektuelle i Sverige under 68-revolten och de svenska vänsterintellektuella ideal som skapades under de kommande decennierna. I en jämförelse med Frankrike och Tyskland och driver han flera tankeväckande teser.
En av dem är att under 60- och 70-talet var den svenska vänsterintellektuella mobiliseringen ett uttryck för en politisk ”emotionaliseringsprocess”. Åsynen av det då nya, och till synes helt perfekta, välfärdssamhället skapade för många en upplevelse av betydelselöshet och brist på mål.
För att bearbeta tomheten skapades istället känslomässigt fångande samhällsdramer som fick individen att känna att hon gick upp i något stort. Här fanns inte plats för varken tvekan eller kompromiss – eller nyanserade resonemang. Opinionsbildare skulle inte heller stanna i rollen som samhällskritiker, utan framträda som profetiska gestalter. Det var vad folket behövde.
En annan tes är att 68-revolten resulterade i att intellektuella fick låg status. I en politisk kultur som betonade samarbete, konsensus och jämlikhet uppskattades inte kritisk intellektualitet.
Ljunggren spekulerar att detta kan ha bidragit till att akademiker än i dag sällan representeras i politisk debatt. Särskilt om de är humanister. Istället är det journalister, jurister och statsvetare som tillåts lägga sig i politiska spörsmål.
Ljunggrens teser ger historiska dimensioner till den nutida vänsterns dramatiska utspel, men också förklaringar till bristen på stringenta, kunskapsbaserade och inspirerande vänsteranalyser. Att vara riddare och rebell är viktigare än att vara obekväm intellektuell. Och jag tänker att i kombination med en allmän akademisk ängslighet inför offentlig debatt, lämnas walk-over till de liberala intellektuella.
Det är synd. För oavsett samhällssektorer och ideologiska falanger är vi många som längtar efter mer. Mer motstånd. Andra tankar. Nya perspektiv. Och det helst med välfärdssamhället intakt, och gärna på sjangdobla kalas.