Arkiv för tidningensyre.se

Tidningen Syre
redaktionen@tidningensyre.se

Ansvarig utgivare:
Lennart Fernström

Vad i helvete är det som händer?

Under ytan, Birger Schlaug - 4 år sedan

Miljöpartiet genomgick en kris inför valet 2002, då de nästan hamnade under riksdagsgränsen, vilket de löste genom att gå ifrån sin grundläggande ideologi, skriver Birger Schlaug.

Våren 2002 hade varit varmare än normalt. En åskfront drog över Sundsvall och spelarna i GIF Sundsvall förberedde sig att åka ner till Stockholm för att möta Djurgården. Ett antal miljöpartister hade redan kvällen innan smyckat Tonhallen med budskapet Tid att leva. På morgonen den 9 maj var hallen redo att motta de 594 deltagare som anmält sig till Miljöpartiet de Grönas tjugofemte kongress. De var skärrade. Opinionssiffrorna pekade neråt. Temo 2,7 procent. Skop 3,3 procent. En del skyllde på terrordådet i New York, andra på budgetsamarbetet med sossarna, men flest på språkrören.

Det manliga språkröret Matz Hammarström hade tröttnat redan efter ett år, uppdraget kostade för mycket för familjen. Pendla till Lund var ingen höjdare. Lotta Nilsson Hedström, som varit språkrör ett år längre än Matz, hade tappat sugen. Kände bristande stöd i tjänstemannakåren. Båda språkrören meddelade att de ville avgå. De trodde inte längre på språkrörsmodellen. Opinionssiffrorna tärde.

Partiet var i kris. Kampanj drevs för att Åsa Domeij skulle ta över. Hon var älskad i partiet, nästan en myt. Det var hon som, tillsammans med mig och Eva Goës, var frontfigurer när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen. Det var 1988. Problemet var att partiet åkte ur riksdagen i valet därpå. Och nu var man snubblande nära igen. Fyra månader till valet. Desperation. Några vilsna själar bad mig ställa upp som återvunnet rör en tredje gång. Partisekreteraren vädjade till Per Gahrton. Han funderade på saken. Ett fattigdomsbevis, ansåg en del.

Men inte bara det var fattigdomsbevis. Partistyrelsen hade meddelat kongressen: avveckla modellen med två jämställda språkrör. Inför partiledare istället. Nu. Språkrörsidén fungerar dåligt. ”Det är synd men ärbart att erkänna att så är fallet”, skrev partistyrelsen. Valberedningen föreslog Claes Roxbergh som ny partiledare. Claes var kommunalråd i Göteborg. Entusiasmerande var han inte, snarast lätt grötmyndig. Radikal var han inte heller, snarare en maktpolitiker. Blekgrön menade många. Om ens det, lade andra till. Men vad fan ska vi göra? frågade de vilsna.

Ska man förstå vad som hänt med Miljöpartiet så är det i Sundsvall den 9 maj 2002 man skall börja. Resan från att ha varit ett radikalt systemkritiskt grönt parti till att bli ett harmlöst parti bland alla andra tog riktig fart just där och just då. En del är glada för det. Andra är besvikna och ställer frågan: Vad i helvete var det som hände? Många som äntrade kongresshallen var oroade, besvikna och frustrerade. Sifo pekade neråt, ledningen verkade förvirrad och sossarna, som man samarbetade med, var stöddiga. När man kom till kongressen fick man en smärre chock. Dagens Eko hade just meddelat: ”Vid miljöpartiets kongress i Sundsvall kom det överraskande beskedet att Peter Eriksson, som i dag är kommunalråd i Kalix, kandiderar till posten som partiledare …”

Ekot berättar att Claes Roxbergh kvällen innan kongressen skulle påbörjas ”kommit överens med Peter Eriksson” om att dra sig tillbaka. En del delegater drog en suck av lättnad. Andra var upprörda: får man göra så här, var är demokratin? Det skulle bli lättare att avveckla språkrörsmodellen om välkände Peter var den som skulle bli partiledare, viskades det i korridorerna. Och Peter var villig att ställa upp även om kongressen skulle jävlas. Det vill sägas om den av nostalgiska, eller rent av ideologiska, skäl vägrade avveckla språkrörsmodellen.

Kongressen jävlades. Och Peter valdes till manligt språkrör. Vid sin sida fick han Maria Wetterstrand. Vem är det, frågade man i medierna. En blivande stjärna, svarade de som kände henne.

Deltagande demokrati är ett begrepp som Miljöpartiet kramat ömt. Medlemsdemokrati var en grundbult när partiet bildades. Men aldrig har väl ett partis lokalavdelningar blivit så överkörda som när Roxbergh och Eriksson bestämmer sig för att göra upp i ett slutet rum. Kvällen innan kongressen öppnar. Sovjetiskt, frustade en i det gamla gardet.

Ändå drogs en suck av lättnad genom partiet. Kanske skulle man nu undvika nesan att än en gång ramla ur riksdagen. Peter kände man sig säker med. Han skulle inte göra bort sig. Han hade varit tongivande i arbete med partiprogram som innehöll gröna krav på sänkt arbetstid, medborgarlön och gedigen kritik av jakten på ekonomisk tillväxt. Han hade slagits för pacifism på MP:s kongresser. Värnande sin inlärda norrländska så sörlänning han var.

Och Maria var ju Maria. Hon var visserligen ung, men hade varit språkrör i Grön Ungdom och suttit ordförande med den äran på partiets stökiga kongresser. Dessutom kunde hon debattera samtidigt som hon äckligt snabbt löste Rubiks kub.

Det man inte visste var att Peter inte längre var den självklare ideolog som slogs för gröna idéer och deltagande demokrati. Som kommunalråd i Kalix hade han lett en koalition av allt från vänstern till moderaterna för att slå bort sossarna från den makt dessa innehaft sedan tidernas begynnelse. För sådant krävs hårda nypor. Och kanske mer intresse för makten i sig än för politikens innehåll.

Att Maria skulle få – eller kanske redan hade – fäbless för det nyliberala tankegodset var det ingen som då visste. Med förvåning upptäckte man så småningom att hon var omhuldad omslagsdam på den nyliberala tidskriften Neo. Och gillade vinster i välfärden, vad än MPs kongresser beslöt. Men vad spelar det för roll? Partiet var beroende av språkrören. Maria blev en fixstjärna på den politiska himlen. Många i partiet tycktes vilja bli styrda. Man ville ha en partiledning värd namnet. Ledare. På tyska heter det nåt annat, muttrade några.

Peter och Maria stoppade den nedåtgående trenden. Peter tonade snabbt ner kontroversiella frågor, tog avstånd från medborgarlön, tvivlade på arbetskritik och krävde plats i en regering. Om inte sittande statsminister Göran Persson erbjöd detta skulle MP rikta misstroendeförklaring mot honom. Frågan om att ingå i regering hade plötsligt blivit viktigare än politikens innehåll. Partiet tog sina första stapplande steg från att vara ett idéparti till att bli ett maktparti.

Tio dagar före valet låg partiet fortfarande under fyra procent i Sifo. Då tog Maria till räddningsplankan i teve: lovade att en röst på MP var en röst mot en borgerlig regering och en garant för att Göran Persson skulle få sitta kvar som statsminister. Syster fyra procent lyssnade. Partiet klarade spärren med några tiondelar.

Per Gahrton, partiets grundare, meddelade lakoniskt: ”Inte förrän Maria klargjorde att en grön röst var en röst på Göran Persson som statsminister ökade vi tillräckligt för att klara spärren”. Trots löftet satte sig språkrören direkt efter valet i regeringsförhandlingar med FP, C och KD. Göran Persson blir fly förbannad. Han skriver i sin bok Min väg, mina val: ”På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in miljöpartiet i riksdagen.”

Centern hoppade av regeringsförhandlingarna. Och Persson vägrade släppa in Miljöpartiet i sin regering. Jag vet varför. Redan efter valet 1998 hade Persson meddelat vad som krävdes för att han skulle acceptera bildandet av en rödgrön regering. MP måste avveckla tillväxtkritiken, byta fot i försvarsfrågan och släppa kravet på utträde ur EU. Peter och Maria lär ha fått samma budskap. Det dröjde nämligen inte länge förrän de anpassade sig till Perssons krav …

Den första augusti 2004 skrev Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, på DN Debatt: ”Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer.” Ett budskap som stred totalt mot partiprogram, kongressbeslut och partiets ideologiska bas. Men Persson hade fått signalen. Språkrören kunde köra över sitt parti. Till och med i den heligaste frågan för MP: kritik mot jakten på ekonomisk tillväxt. Sådant krävs om man skall ingå i en regering.

En månad senare gjorde språkrören upp med S om försvarspolitiken, i enlighet med Perssons krav. MP ställde sig bland annat bakom att militära EU-insatser skulle kunna ske utan FN-mandat. En närmast ohygglig kovändning. Omöjlig för ett grönt idéparti. Nödvändigt för det maktparti som nu utvecklades. En detalj i sammanhanget är att partistyrelsens försvarspolitiskt ansvarige Per Gahrton aldrig blev inbjuden till det riksdagsgruppsmöte där frågan skulle avgöras. Per avgick som försvarspolitisk talesperson i protest. Ytterligare en signal till Persson.

Det tredje kravet för att bli regeringsdugligt i sossarnas ögon var att MP skulle ändra uppfattning i EU-frågan. Maria Wetterstrand tog på sig den uppgiften. På DN-debatt krävde hon att partiet skulle släppa utträdeskravet. En medlemsomröstning genomfördes. Den blev snarast en förtroendeomröstning om Marias ställning. Partiet behövde Maria, hon hade högre förtroendesiffror än något språkrör någonsin haft. Utpressning, mumlade kritiker. Äntligen, sa andra. Partiet har mognat, meddelades på ledarsidor. Vi vet vad som är stadiet efter mognad, sa kritiska miljöpartister.

Åren gick, samarbetet tog fastare form, sossarnas krav på MP var med råge uppfyllda inför valrörelsen 2010. Det var då frukterna skulle skördas. En rödgrön regering skulle bildas. Några gröna frågor hade inte drivits i valrörelsen. Men det blev ingen skörd. Borgarna vann. Peter och Maria avgick. Nu skördar Gustav och Åsa frukterna av det som Peter och Maria drev igenom. De har fått makt. Att administrera Förbifart Stockholm, ökande försvarsanslag, fler Jas-plan och en fortsatt arbetslinje. I den första budgeten man presenterade efter regeringsbildningen var miljöskatternas andel av BNP lägre än på mer än 20 år.

Ur ett maktpartis perspektiv är det makt att vara statsråd. Miljöpartiet har sex stycken. I det ljuset är det en framgång. Men en del frågar sig: vad i helvete är det som händer?

Fler artiklar

Omställningen måste vara etisk

Stefan Villkatt
journalist, lärare samt miljö-, djurrätts- och fredsaktivist
04 april 2016

Omställningen kommer att kräva kunskap om hur vi kan leva självförsörjande på ett etiskt riktigt sätt, skriver Stefan Villkatt på veckans Under ytan. Han undrar om det ens kan kallas självförsörjning att leva på andras kroppar eller kroppsfunktioner.

Läs hela artikeln

Aktiv dödshjälp bör legaliseras

Gustaf von Heijne
medlem i föreningen Rätten till en värdig död
04 april 2016

I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.

Läs hela artikeln

Basinkomst är ingen kvinnofälla

Andreas Meijer
04 april 2016

”Systemkollaps! Bidragsskapande! Lathetsfrämjande! Kvinnofälla!” Argumenten mot basinkomst (BI) är många och har hörts från många håll. Här bemöter jag några av de argument som brukar föras fram. Det skriver Andreas Meijer i sitt debattinlägg.

Läs hela artikeln

Sånger om dem som är på flykt

Jenny Eriksson - 3 år sedan

Nadin al Khalidi skriver och berättar historier utifrån bilder och egna minnen från krig och flykt. Hon ser det inte som att texterna är politiska men med sitt band Tarabband påverkar hon unga människor i både Sverige och arabiska länder.

Läs hela artikeln

Mare Kandre som punkare

Nike Markelius - 3 år sedan

Det finns skilda åsikter om vad punken stod för och vilka förändringar i samhället den åstadkom som musik/folkrörelse, men faktum är att det för många var en frihetsrörelse som ytterst ville ingjuta mod i och ge utrymme åt var och ens rätt att fritt välja sina vägar i livet.

Läs hela artikeln

Låga vattennivåer visar på djupare problem

Klas Lundström - 3 år sedan

Rekordlåga vattennivåer plågar södra Sverige, vilket äventyrar dricksvattentillgången. Sveriges dricksvatten håller hög kvalitet, men senast förra veckan slog myndigheter larm om farliga ämnen i brunnar i Sörmland.

Läs hela artikeln

Lång väg kvar till skövlingsfri palmolja

Madeleine Johnsson - 3 år sedan

Svenska och internationella storföretag kan fortfarande kopplas till palmoljeindustrins skövling av den indonesiska regnskogen. En ny rapport från Greenpeace visar att flera svenska företag inte gör tillräckligt för att satsa på palmolja som producerats på ett hållbart sätt.

Läs hela artikeln

Från grön politik till gröna Converse

Lennart Fernström
Ansvarig utgivare på Syre
31 mars 2016

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

Läs hela artikeln

Islam – en del av vår värld

Jerker Jansson
författare och socialantropolog gästkrönikör i Syre
31 mars 2016

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Läs hela artikeln

Japan och Skottland lyfter ovillkorat grundbidrag

Benita Eklund - 3 år sedan

Idén om en ovillkorad basinkomst, som funnits i politiken sedan 60-talet, har fått ett uppsving på senare år. I Japan tror man nu att ett generellt stöd till unga kan vara ett sätt att möta en avsevärd minskning av konsumtionen, enligt Sankei daily.

Läs hela artikeln

Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Jacob Hederos - 3 år sedan

Medvetenheten om köttets pris är i dag stor men konsumtionsnivån ligger nästintill still. Hur är det möjligt? Svaret är oftast att ”det är gott” och att ”det är billigt”. Information om konsekvenserna, behovet av omställning och de alternativ som finns verkar inte räcka. Det kanske inte är så konstigt. ”Bara för att vi vet att det är dumt att köra bil som vi gör så slutar vi inte med det,” svarar forskarna som Syre varit i kontakt med.

Läs hela artikeln

En livsmodell där alla får plats

Sanni Gerstenberg
grön samhällsdebattör och gästkrönikör för Syre 
30 mars 2016

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

Läs hela artikeln

Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala

Anna Nylander - 3 år sedan

– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.

Läs hela artikeln

Bakom den ryska propagandans kulisser

Andreas Hedfors - 3 år sedan

Med kulturell hjärntvätt och militära utspel försöker ryska ledare dölja sitt vanstyre och korruption. Tyvärr går västvärlden med i dansen. Andreas Hedfors har träffat den hyllade författaren Peter Pomerantsev.

Läs hela artikeln

Det radioaktiva sopberget

Lena Carlberg - 3 år sedan

Under 2017 ska beslutsunderlaget för ett framtida kärnavfallsförvar och en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle finnas hos regeringen. Detta trots att den valda förvaringsmetodens brister har påtalats under hela processen. Miljörörelsen ser sig själv som den enda motmakten och tycker att myndigheterna ”jamsar med” industrin snarare än tar sitt ansvar.

Läs hela artikeln

Palestinas folk behöver vår hjälp

Anna Wester
ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och redaktör för tidningen Palestina Nu
29 mars 2016

Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.

Läs hela artikeln
Visa fler artiklar