Ung politisk scenkonst
Det finns en lång tradition i Sverige av politisk och utmanande teater som förvaltats av många fria grupper, som till exempel Fria Pro och Nationalteatern på 1970-talet och på 1980-talet med grupper som teater Galeasen i Stockholm som blev banbrytande med starka sceniska uttryck, punkiga uppsättningar som ville förändra världen genom att chockera och skaka om makten.
Nu ser vi ett samhälle som blivit bättre på vissa sätt och sämre på andra. Och jag undrar på vilket sätt de unga teaterskaparna arbetar i dag? Hur de förvaltar det arvet och vad de vill berätta och ställa på scenerna 2015?
När jag pratar med en av de unga, Sofia Wigand, som gått teater Tribunalens unika utbildning för politisk scenkonst i Stockholm, berättar hon för mig att många har förankrade normkritiska rörelser i ryggen när de skapar ny teater för samtiden. Om teatern, liksom en hel del andra konstnärliga uttryck, befunnit sig i en icke-rörelsebubbla i många år, börjar det röra på sig igen nu. Den unga teatern är tydligt normkritisk, ofta feministisk och anti-rasistisk. Politiska rörelser samverkar med scenkonsten.
Det ligger i tiden som något befriande att allt fler normer kritiseras offentligt och för många öppnar sig livet i och med en allt större acceptans av människors olikheter och rätt att få vara sig själva. Samtidigt är det problematiskt att normkritiska rörelser i dag är väldigt akademiska och använder sig av svåra begrepp som intersektionalitet eller devising – för dem som inte omfattar begreppsvärlden kan rörelsen uppfattas som exkluderande.
Och fortfarande råder en envis vithetsnorm på de flesta teatrar. Samt att det till största del är mäns texter som spelas. Det gäller både på de fria och institutions- teatrarna. Fortfarande är inte alla representerade. Det handlar om hur vi ser på historier och vilka kroppar som kan spegla allt. Den skeva maktbalansen skrivs allt mer in i pjäserna och ställs på tiljorna för att på så sätt försöka omvandla sina egna förutsättningar.
Vad skulle det komma för nya historier om vi bestämde oss för att i tio år inte sätta upp något som handlar om en vit cis-man? För att balansera upp lite. Män har fått lov att representera alla väldigt länge. Och den vita manliga sfären är ofta den uttalade fienden som den politiska scenkonsten pekar ut i dag. Det kanske krävs ett hårt diskussionsklimat för att komma framåt. Och det krävs ett större politiskt arbete runt omkring scenerna för att förändra normer och synen vi har på varandra.
Några som verkligen är föregångare i det arbetet och skapar scenkonst med nya perspektiv är PotatoPotato, ett ungt scenkonstkollektiv med egen scen i Malmö. Linda Forsell, som är en av fem konstnärliga ledare, säger att de använder teatern som verktyg för att förändra världen. De genomskådar patriarkala strukturer, ger upp individen och går in i en kollektiv existens där de ställer kvinnliga historier på scen med lekfullhet och icke-konflikt- baserad associativ dramaturgi. Kanske är det den nya punken?!
Så mitt intryck är att den unga politiska teatern inte på samma sätt som förr riktar spjutspetsen mot makten, utan är mer självreflekterande som del av en samhällssjäl som förhoppningsvis börjar inse allas lika värde på riktigt. Inte bara som något en säger för att det låter bra men sen ändå fortsätter förtrycka och skapa avgrunder mellan människor. Kanske det är nu det händer. När en ung generation kräver att få vara sig själva och att samhällsblicken inte ska göra skillnad på folk och folk.