Nike tipsar om tre oförglömliga filmer
Nike Markelius tipsar om tre oförglömliga filmer som står ut ur mängden just nu. Filmerna Heart of a dog, Mustang och Granny’s dancing on the table går att se på bio just nu.
Den yngsta systern Lale gör uppror när hon ser att hennes äldre systrar blir bortgifta en efter en.
Levande om flickors frigörelse
Film: Mustang
Regi: Deniz Gamze Ergüven
Många mäns drift att kontrollera och frihetsberöva kvinnor är ett tungt ok den mänskliga historien bär och samtidigt ett av de allvarligaste brott mot mänskliga rättigheter som begåtts, över världen, genom århundradena. Var kommer den ens ifrån; uppfattningen att kvinnor är mäns ägodelar?
Filmen Mustang av Deniz Gamze Ergüven utspelar sig i en turkisk by vid Svarta havet. Här bor fem föräldralösa systrar med sin stränga mormor och vidriga morbror, och historien om deras vuxenblivande och frigörelse ger mig direkt associationer till Federico García Lorcas pjäs Bernardas hus från 1939.
Filmen Mustang handlar om fem föräldralösa systrars vuxenblivande.
Unga kvinnor och flickor som först vilt frustande och sorglöst tjattrande springer längs stränderna och leker med pojkar likt galopperande vildhästar i en yster flock. Den ungdomliga kraften och glädjen över att finnas till, livet ligger öppet framför dem och de pirriga första förälskelserna syresätter springet i benen, och gör läpparna bultande röda och varma. Skönheten och kraften bakom den rättmätiga viljan att, som pojkarna, få kasta sig in i den virvlande dansen och att själv få välja vem som ska få ens kärlek, är filmen Mustangs inledning och fundament.
Men snart slår gallergrindarna igen bakom flickorna. Snart straffas de hårt för sina naturliga impulser och de konservativa vårdnadshavarna sätter dem i en hustrufabrik som ska beröva dem deras frihet, egna vilja och genuina livslust. De får skitfärgade klänningar och disciplinerade lektioner i matlagning, städning och sömnad. Telefoner och datorer ställs undan – allt som kan förleda dem.
Men det finns en rebell bland dem, den yngsta systern Lale, som med öppna granskande och kritiska ögon iakttar det som pågår och är den som går till handling när hon ser sina äldre systrar en efter en bli bortgifta för att försvinna in i fångenskap hos män de inte älskar. Hon försöker förhindra katastrofen, men inte ens när en av systrarna tar sitt liv, för att komma undan morbroderns sexuella övergrepp och hotet att bli bortgift, inser de vuxna sitt misstag, utan planerar ändå nästa bröllop på tur. Men de två kvarvarande flickorna lyckas vända situationen och låter plågoandarna smaka sin egen medicin innan upplösningens olidligt spännande scener får oss att fullständigt tappa andan.
Mustang är verkligen en unik och levande film som lyckas förmedla så mycket oförställd glädje, sprudlande lekfullhet och intelligens, mitt i den svåra situationen, att det som finns kvar i hjärtat ändå är mod och hopp.
Blanca Engström spelar flickan Eini i Hanna Skölds senaste film.
En familj som lever i tystnad
Film: Granny’s dancing on the table
Manus, regi, dockanimation: Hanna Sköld
I tystnaden kan barndomens sår gömmas undan. Men de fortsätter att pulsera som infekterade varbölder under ytan. För att inte tankarna om ett bättre liv ska få fäste blir det viktigt att alla är så tysta som möjligt. Om fadern bestämt att världen är en farlig plats och männen dövar sin rädsla genom att slå, blir det patriarkala förtrycket, den totala isolationen ändå halmstrået som håller ihop dagarna hjälpligt för de utlämnade barnen.
Hanna Sköld gestaltar en familjs öde i ett ensligt beläget torp mitt i den milsvida nordiska råkalla skogen, med en sällsynt skoningslös och kristallklar skärpa. Sköld använder olika filmiska berättartekniker och låter karaktärerna gestaltas både av fantastiskt uttrycksfulla leranimationer, och av två skådespelare; strålande Blanca Engström vars hela ansikte och ögon glöder bakom tystnaden och Lennart Jähkel som skickligt gör en fader som sitter fast i sin fruktan.
Här pågår under flera generationer ett drama så förlamat av tystnad och svält att de kalla rummen står stilla av outgrundlig smärta och oförmåga att se sakernas tillstånd.
Ser gör dock flickan Eini. Hon berättar sin historia som tar sin början när hennes farmor fick lämna sitt barn eftersom hon var ogift och reste ut i den stora världen. Hon skickar brev hem till torpet, som ger de kvarvarande familjemedlemmarna smärtsamma påminnelser om vad de går miste om.
Einis pappa växer upp med sin sköra moster och hennes man som slår. När han själv blivit vuxen, blir Eini till, men hennes mamma fördrivs från hemmet, för att hon inte är tillräckligt tyst. Einis pappa blir farlig. Vi får följa med in i huset och se klaustrofobin skrika ur flickans ögon, se det som gömts undan, det som egentligen inte tål dagsljus. Faderns ensamhet är hans fängelse och våldet mot den han egentligen älskar, hans eget barn, är till slut det enda som återstår av mänsklig kontakt.
Det här är en film som kastar ett viktigt ljus över mekanismerna bakom mäns hat och våld i nära relationer. Och som visar att en ung själ kan följa ljuset i sitt eget öga, våga höra blodet brusa, trotsa överheten och bryta destruktiva mönster.
Visas på Folkets Bio i Båstad, Göteborg, Lund, Malmö, Rättvik, Stockholm, Umeå, Västerås, Örebro samt på Google Play, Telia.se, TriArt.se och iTunes.
Kärleken till en hund och livet
Film: Heart of a dog
Manus, regi, spoken word: Laurie Anderson
Laurie Andersons drömska och suggestivt mycket vackra film Heart of a dog kretsar kring hennes hund Lolabelle. Bilderna och berättelserna om hunden och hennes perspektiv på tillvaron blandas på ett ljuvligt och drabbande sätt med reflektioner om livets olika förutsättningar och dödens gåta. Blicken på himlen efter 9/11 är den samma som hundens blick på himlen efter attacker av rovfåglar. Luften är farlig.
Den romantiska bilden av den tama hunden är full av ömhet och tillit. En trogen följeslagare och vän med stora blanka ögon, som aldrig förebrår sin människa.
Mer konstnärliga bilder av hunden kan vara valpen som sytts in i en kvinnas kropp för att födas likt en baby och få hennes eviga kärlek, eller den blinda hunden som spelar piano, ger välgörenhetskonserter och målar tavlor, för att sedan efter dödsprocessen tillbringa 49 vilda dagar i bardo innan själen uppgår i en annan livsform.
Performanceartisten, konstnären och kompositören Laurie Anderson besökte i februari Göteborg Film Festival med filmen ”Heart of a dog”. Foto: Thomas Johansson / TT.
Anderson behärskar många konstarter och blandar sitt subjektiva filmande med teckningar och musik. Hon arbetar med intressanta frågeställningar om hur den subjektivt berättade historien behöver andras närliggande historier för att bli fullständig. Hon skildrar den egna moderns död som problematisk eftersom illusionen och längtan efter lycka krossas – samtidigt finns en stor tacksamhet mot livet självt över att få lov att vara med en stund på jorden.
Filmen är full av existentiella frågor som kastas ut likt vattendroppar på en glasruta. Svaren finner du i ditt hjärta och i den mäktiga känslan av att vara en liten själ bland andra i en biosalong, i en stad, i en värld där stunderna är flyktiga som livet självt. Kvar blir ödmjukheten och den försonande blicken som inte vill slösa bort de dyrbara dagarna på aggression, utan i stället ta till vara den tid vi har tillsammans. Dagarna är räknade. Och det är bara de som gått, som vet vad som väntar på andra sidan.
