Tjuvjakt finansierar krig
I dag, fredag, infaller den internationella dagen för förebyggandet av exploatering av miljön i väpnade konflikter. Tjuvjakten är ett exempel på hur illegal miljöexploatering finansierar krig. Men för att komma tillrätta med problemet krävs mer än militära åtgärder.
Utrotningshotad. En noshörning dödas var sjätte timme för sitt horn och tjuvjakten bara fortsätter att öka. Foto: Sebastian van Baalen
Tjuvjakten på noshörningar och elefanter har eskalerat de senaste åren. Enligt Världsnaturfonden (WWF) dödades 35 000 elefanter för sina betar förra året och 1 500 noshörningar för sina horn. I Sydafrika, som har flest noshörningar i världen, har tjuvjakten ökat exponentiellt sedan 2007, från 13 rapporterade fall 2007 till 1215 fall 2014, enligt den sydafrikanska stiftelsen Save the Rhino. Om utvecklingen fortsätter i samma takt riskerar noshörningen att utrotas inom de närmsta åren.
Tjuvjakten eldas på av höga marknadspriser – drygt 3000 dollar per kilo för elfenben enligt WWF – och hög efterfrågan i framförallt Asien. Johan Bergenäs är säkerhetsanalytiker på den Washingtonbaserade tankesmedjan The Stimson Center och strategisk rådgivare på Linköpings universitets security link-program. Han driver ett pilotprojekt för skydd av utrotningshotade djur i Kenya. Han menar att vi är dåliga på att förutse nästa generations finansieringsresurser.
– Transnationella kriminella grupper söker resurser med högt värde som är dåligt skyddade, och landade i elfenben och noshörningshorn. Det är svårt att övervaka djuren och de organisationer som har ansvar för djuren har dåliga resurser jämfört med de som har ansvar för andra transnationella flöden.
Enligt Mats Forslund, expert på handel med hotade arter på WWF, är det framförallt ökat välstånd i Asien som driver efterfrågan. Mycket grundar sig i en tilltro till traditionell medicin och det höga statusvärdet.
– Elfenben köper man för att få en skulptur som man kan sätta på hyllan hemma. Vad gäller noshörningshorn finns en föreställning inom traditionell asiatisk medicin att det har medicinska effekter. Den övre medelklassen i till exempel Vietnam har blivit större och vill visa sin framgång. För att demonstrera det köper de noshörningshorn i pulverform.
För att komma tillrätta med den illegala handeln har Kina och USA beslutat om ett förbud mot handel med elfenben. Det är ett av flera internationella initiativ som tagits de senaste åren.
– Sådana här överenskommelser är väldigt, väldigt viktiga, kommenterar Mats Forslund. Det ger mandat till nationella myndigheter att jobba med dessa frågor.
Två resolutioner i FNs säkerhetsråd (2134 och 2136) understryker att tjuvjakten är ett växande internationellt säkerhetshot. De pekar specifikt på tjuvjakten som en finansieringskälla för väpnade grupper i Centralafrikanska republiken och Demokratiska republiken Kongo. Resolutionerna signalerar en viktig förändring, menar Johan Bergenäs.
– Jag tror att resolutionerna är manifestationer av att kunskapslyftet har kommit och att medlemsländerna börjar se allvaret i att ge organisationer med ansvar för att skydda djuren rätt resurser. Resolutionerna är en uppmaning att handla!
Mats Forslund håller med.
– Det har skett en radikal förändring de senaste fyra åren. Frågan har lyfts till högsta politiska nivå och då börjar det hända saker, myndigheterna får mandat att jobba med frågorna. Nu börjar man kartlägga de här kriminella ligorna.
I takt med att tjuvjakten militariserats har även naturskyddsoperationer anammat allt mer hårdföra metoder. Men trots att det främst är kriminella brottssyndikat som pekas ut i naturskyddsorganisationernas kampanjmaterial om tjuvjakten är det oftast fattiga människor som råkar illa ut när naturskyddsoperationer militariseras. Johan Bergenäs anser att det absolut finns en fattigdomsaspekt av tjuvjakten.
– Den här frågan löses inte enbart av säkerhetsåtgärder utan kräver en bredare fattigdomsbekämpning. Den är ett symptom på en bredare fattigdom.
Mats Forslund beskriver hur fattiga människor ofta utnyttjas av brottssyndikaten för att utföra själva dödandet av djuren.
– Brottssyndikaten anlitar lokalbefolkningen för de vet hur elefanterna rör sig, säger Mats Forslund. Det är de här människorna som råkar illa ut när det blir konfrontationer med polis och väpnade ligor.
Vissa länder har börjat applicera ”skjuta-för-att-döda”-strategier där misstänka tjuvjägare skjuts av parkvakter och militär.
– Man ska inte skjuta för att döda, det tar vi kraftigt avstånd från, poängterar Mats Forslund. Men vi kan ju inte påverka det, varje stat tar ansvar för sina egna polisiära åtgärder.
Och trots att WWF sällan lyfter fattigdom saspekterna av tjuvjakten i sitt kampanjmaterial anser Mats Forslund att de är tydliga med det i sitt arbete.
Johan Bergenäs är också kritisk mot de hårdföra metoderna i vissa antitjuvjaktsoperationer.
– Jag tycker det visar på att det finns väldigt dålig förmåga att på ett juridiskt riktigt sätt fånga in människor som engagerar sig i dessa aktiviteter. Det är mycket bättre att åtala och döma i rätten.
För att komma tillrätta med problemet innan det är för sent pekar han på en kombination av olika åtgärder.
– Det behövs underrättelsearbete, fattigdomsbekämpning, smart teknik som är anpassad till de förutsättningar som finns i nationalparkerna, men i vissa hänseenden också militär förmåga i fält. Men det är kombinationen som är det viktiga.
