Tid och ett lyssnande öra
En kväll i februari tittar jag på pjäsen April i Anhörigsverige på Stadsteatern i Stockholm, en fri tolkning av Susanne Alakoskis bok med samma namn. Det är uppväxten i ett missbrukarhem skildrat ur barnens perspektiv. Det är misär och skammen som barnen i pjäsen bär på känns. Skam som gestaltas på scenen och blixtsnabbt formuleras till lögner som svar på frågan: hur mår du? Om det överhuvudtaget kommer något från barnens läppar.
”En av de goda nyheterna är att regeringen prioriterar social sektor de kommande tjugo åren” säger ett av barnen i pjäsen. Alakoski och jag är jämnåriga och vi har båda vuxit upp i ett annat Sverige, där den repliken kunde ha varit sann.
Skammen har alltid funnits där, men viljan från samhället att hjälpa till har förändrats. I dag pratar fler öppet om sjukdomen alkoholism men det som krävs – tid och lyhördhet – för att stödja de sjuka och anhöriga har minskat.
Det moderna välfärdssystemet började byggas upp med inriktning på familjepolitik med stöd åt barnfamiljer och pensionärer under 40-talet. Inte förrän i början på 90-talet med höga arbetslöshetsiffror och mer av marknadsekonomi inledde Sverige ett systemskifte. Det infördes krisprogram med stora besparingar i de offentliga utgifterna.
DNs ledarskribent Hanne Kjöller skriver ofta om sjukskrivningar. Hon ser till kostnader men lösningarna blir kortsiktiga. Den 17 februari 2016 skriver hon i DN att ”tidiga insatser i form av rehabilitering förlänger snarare än förkortar sjukperioden”. ”Tydliga tidsgränser fungerar disciplinerade” skriver Kjöller.
Socialarbetare strävade under goda ekonomiska tider att stödja människans egna ideér om förändring och fanns där för att lyssna på dem som bar på traumatiska upplevelser. Den formen av insatser tar tid men är helande och innebär mindre risker för återfall. I dag läggs allt större tonvikt på expertbedömningar och individuella lösningar med krav på snabba resultat och effekter som ska fram så fort som möjligt.
Alakoski skriver i sin tidigare bok Oktober i Fattigsverige att ”när jag var som ensammast som barn, som olyckligast, gick jag till en spegel och grät. Det var skönt att se någon även om det bara är en själv så är det bättre än ingenting”.
Räknar man med ett antal anhöriga per missbrukare kan smärtorna beskrivas som en folksjukdom, men om det finns socialarbetare, lärare eller professionella som hjälper familjer att artikulera smärtan så kan det vara skillnaden mellan att leva eller att dö lite långsamt.
Det är inte lönsamt att öka på skammen och skulden som Kjöller gör genom att förneka rehabiliteringens betydelse. Människor insjuknar av att vara anhöriga. En bra socialpolitik tror på människans läkande kraft med professionell hjälp. Ideologier skapas utifrån ekonomiska förutsättningar i dag men politiker som drar ner på socialtjänstens kostnader låtsas som om att det är effektivt att skicka tabletter och skicka klienten på ett samtal med en arbetscoach.
Att läsa Kjöller, som inte verkar ha kunskap om läkningsprocesser, är som att vara medberoende och lyssna på alkoholisten som ljuger. Rehabilitering tar tid. Det behöver inte kosta mer. Men det kräver ett öra.