Tacksamhetens ok läggs på de utsatta
Kåt, glad och tacksam. Dessa tre egenskaper bör en fru ha, åtminstone enligt Peter Dalles karaktär i Ogifta par. Filmen lanserades som ”en film som skiljer sig” och om man går runt och förväntar sig att en annan människa ska orka vara kåt, glad och tacksam hela tiden när man själv beter sig som en tölp, så är det inte så konstigt att förhållandet fallerar.
Det är lätt att skratta åt Peter Dalles medelålderskrisande karaktär, men när man ser sig omkring fastnar skrattet i halsen. I dagens samhälle unnar vi inte ens varandra att vara kåta och glada. Det finns det inte tid till. För att överhuvudtaget kvalificera sig till någonting alls, så måste man först och främst fokusera på att vara jävligt tacksam.
Det orimliga kravet på att gå runt och vara ständigt tacksam drabbar alla, men av någon outgrundlig anledning tycks det vara de som har absolut minst att vara tacksamma över som förväntas vara mest tacksamma. De som har jobb, hälsa och ordnad ekonomi åtnjuter lyxen att få ägna sig åt tacksamhet på samma sätt som de ägnar sig åt golf eller flugfiske – i lagom doser och när lusten faller på.
Om man däremot inte har något av detta, så förväntas man göra tacksamheten till något av en heltidssysselsättning. Helst ska man dessutom vara aktivt utagerande tacksam och bedyra sin tacksamhet i tid och otid. Framför allt så förväntas man vara tacksam för att man är född i Sverige. Här får ju till och med kreti och pleti mysa i de sociala skyddsnäten och det ska man minsann vara extra tacksam för.
Redan här känner jag mig obekväm. Jag är skeptisk till idén om att villkora allmän medmänsklighet. Genuin och innerlig tacksamhet kan bara uppstå spontant och är inget betalningsmedel. Man kan inte kräva tacksamhet som ersättning för goda gärningar, speciellt inte om dessa inskränker sig till att man under högljutt knorrande betalar minsta möjliga skatt bara för att undvika att få Skatteverket på halsen.
Allra hårdast drabbas naturligtvis de som inte ens råkar vara födda i Sverige. De förväntas kuva sig helt under den eviga tacksamhetens ok. Om de inte lydigt gör det höjs genast röster om att de inte alls borde få vara här. Det räcker liksom inte att de följer de lagar och regler alla vi andra har att förhålla oss till. De måste dessutom snällt finna sig i att behandlas som skit utan att klaga. Om de dristar sig till att sträva efter något mer – kanske lite grundläggande respekt – så dyker genast någon av våra närodlade nyanser av brunt upp och beordrar dem veta hut genom att sjunga tacksamhetens lov i marschtakt.
Jag vägrar tro att den unika mänskliga förmågan att känna tacksamhet utvecklades för att de starka skulle kunna underkasta de utsatta ännu mer. Jag tror att vi utvecklade den förmågan för att vi som redan har allt vi behöver och mer därtill ska inspireras att bistå de som inte har det lika förspänt. Det är nämligen en ren ynnest att vara en av dem som har så mycket att man kan dela med sig till andra. Det är sannerligen en sak att vara jävligt tacksam för.
