Arkiv för tidningensyre.se

Tidningen Syre
[email protected]

Ansvarig utgivare:
Lennart Fernström

”Ta första chansen att dra vidare”

Under ytan, László Gönczi - 9 år sedan

Hösten 1956 slog den sovjetiska armén ner det ungerska upproret mot kommunistpartiets diktatur. Elvaårige László Gönczi och hans familj blev tvungna att fly, liksom miljoner människor i dag. Här berättar han om sin farofyllda resa från Ungern till Medelpad.

Min mamma Mami var på barnfri semester i Bratislava, vilket var mycket ovanligt. Jag var elva år och fick bo hos min syster Mogyi och hennes man Otto, som själva hade två små barn. De bodde liksom vi i Buda, vid foten av Gellért Hegy.

En natt var det spänt i luften. Otto var ute och demonstrerade för demokrati med de andra studenterna. Rätt snart kom skott genom luften, de flesta på långt avstånd. Det var otäckt att passa minstingen i hans vagn. En gång var vi nere i skyddsrummet, men det kom inga bomber. Jag stod i kö i timmar för att köpa bröd. Jag bidrog också till revolutionen genom att sy ungerska röd-vit-gröna flaggor som jag klippte hål i mitten på, för att visa att det kommunistiska märket på flaggan skulle bort. Flaggorna satte jag upp i fönstret.

Till slut blev Ungern fritt från den kommunistiska diktaturen! Glädjen var stor och snart skulle Mami kunna komma hem. Då, en morgon, rullade de in, cirka 20 000 sovjetiska stridsvagnar. De stannade i enorma kolonner. Mami hade kommit, och trots oro och förtvivlan traskade vi hem. Det stod stridsvagnar på järnvägsspåren. Långt bort hördes enstaka skott. Inga lik på gatorna, men förstörda husväggar här och där. Mami förklarade att man ska kasta sig ner på marken vid bombningar för att minska risken att träffas av splitter, men jag behövde aldrig göra det.

Vi gick fram till kolonnen. Soldaten viftade också och sa nog ”davaj”. Vi passerade och kom rätt tryggt hem, Mami och jag. Min bror Ádám bodde hos min morbror Gabi i Györ. Vi var oroliga eftersom två olika rykten om Györ surrade i luften: att staden brann och att den var bombad.
Snart nog fick vi ett telegram: ”Ni måste komma till Györ!” men ingen förklaring. En god gissning var att de hade flykt i tankarna. Vi tog lite kläder med oss och gick ut ur staden. En mil eller så på M1 norr om Buda var landsvägen full med lastbilar, enstaka vanliga bilar (privatägda bilar var ovanliga under kommunismen) och långa rader med liftande människor. Det tog någon timme innan vi fick bänka oss på ett lastbilsflak.

Fem ryssar hade blivit dödade i en intern strid, då de som länge hade varit stationerade i Ungern inte ville acceptera de nytillkomnas avsikt att slå ner folkets revolution. Två ungrare som var ökända för tortyr hade också blivit dödade. Annars var det egentligen väldigt lugnt i Györ. Men när Ádám, som var med i ledningen för ungdomsfacket på tågtrafiken Ganzvagon, ledde en fredlig demonstration för demokrati, bedömde morbror Gabi ändå att Ádám måste fly! Mycket tyder på att han hade rätt.

Ádám var 20 år och han vägrade lämna kvar sin lillebror och sin mamma, så vi följde med. Mami åkte tillbaka till Budapest för att ordna saker och packa ner papper och några få klenoder som överlevt världskriget i en ryggsäck. Efter en vecka kom hon tillbaka. Jag hann till och med gå i skolan i Györ några dagar.

Tåget till Wien går genom gränsstaden Hegyeshalom. Bara några dagar tidigare hade bussar stått uppställda i Györ och bjudit in resenärer till Österrike. Men nu hade busstrafiken upphört, så vi fick ta tåget, som var proppat med tusentals flyktingar. Några mil öster om staden stannade tåget vid en mycket liten station. En konduktör berättade om en poliskontroll i gränsstaden. De flesta klev av, men inte riktigt alla. De som satt kvar på tåget kom lätt över gränsen.
Vi och nästan alla andra vällde ut över åkrarna, tog en byväg och gick och gick och gick. Jag var på gott humör, jag var van vid långa skogspromenader. En farbror och jag stämde träff på nästa landskamp på Praterstadion.

Vi gick nog söderut. Jag fick lift med en hästkärra och fick, säkert mot en hyfsad slant, bo i en typisk ungersk bondstuga där jag hamnade under ett enormt bolster. Ádám sov visst i en lada. Var Mami sov minns jag inte. I gryningen gick vi tillsammans med en ”guide”, eftersom officerarna i vaktstugan förväntades sova så dags.

Vi tänkte ta bron över en kanal, och sen skulle det vara fritt fram. Men det viskades genom gryningen att bron var sprängd. Så vårt gäng och hundratals andra vällde ner till kanalens strand, som var omgiven av rätt hög vass och en hyfsat bred strandremsa.

Folk började bygga flottar av vass – det är svårt! ”Kvinnor och barn först” fick mig snabbt ombord på en egen flotte. Där stod jag ensam på västsidan. Det gjorde ingenting, de skulle ju snart komma efter, Men det var naivt. Nu började enstaka skott höras, inte helt nära, men ändå. Stressen gjorde att det inte blev kön utan armbågarna som gällde. Tre timmar, den sista timmen grät jag. Jag trodde att det bara var varningsskott, men hur skulle jag veta? Ádám var beredd att simma över i isvattnet till mig.

Till slut byggdes en ”bro” av flottar, och då lossnade det. In i vassen och försöka hålla riktning! Det blev mer skott och fler stopp på färden. Det fanns gräs och sly, en man var skadeskjuten i knät och det fixades en bår. Min bror var ung och stark, men det blev en lång och mycket tung dag för honom.
Vi gick och gick och gick. Efter långa sträckor i vassen kom vi ut på Fertötó, en mycket grund stor sjö. Det var den 24 november. Det är mycket ovanligt med is på sjöar så tidigt i Ungern, men nu fanns det. Isen bar hyfsat oss som inte bar på skadade, vattnet var bara några decimeter djupt.

Det fanns många bud om åt vilket håll vi skulle gå, men den riktning som besserwissrarna pekade ut ledde genom vass med nästan obefintlig sikt. Plötsligt såg jag en avbruten stolpe, röd och vit, på backen. Jag tittade åt höger och såg ett torn. Insåg att jag måste skynda mig in i vassen och inte stå och glo. Ett typiskt gränsvaktstorn var det.
Kanske hade vi kommit till Österrike, men vi kunde inte ta ut någon glädje där vi stod mitt i vassen. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen. I tornet fanns skyttar som sköt i vår riktning, så vassen var nog vår räddning.

På en liten backe stod ett träd, och finns det träd finns det utsikt! Uppe i trädet kunde de våra se folk ute på en äng, och det hojtades. Det började skymma, och vi var glada att det hade dröjt så länge. På långt håll hörde vi signaler från bussar. Ádám och jag visste redan vad tretornssignalen betydde: österrikiska bussar! De brukade åka genom Györ med fotbollsfans.
Laufe! Spring! ropades det, gränsen är här, mitt på ängen! Tablå – vi hade irrat runt så mycket i vassen att vi hade passerat gränsen två gånger, varav en åt fel håll.
Vi sprang, fast det nog inte var nödvändigt. Hur länge kan en elvaåring vandra? Stämmer kartan hade vi gått minst fem mil dittills, varav en stor del i vass. Väl ute fick vi dricka och en och annan filt. Ett flertal bussar körde med flyktingar en masse. Först togs vi till någon lokal i en liten ort vid gränsen. Vi fick värme, varm choklad och smörgås, jag halvsov. Mitt i natten kördes vi till en gammal, mycket nedsliten skola. Sovjetiska armén hade haft den som kasern sedan 1945, men de lämnade Österrike 1955 – vilken enorm tur för alla ungerska flyktingar! Där sov jag på mitt livs första och nog enda halmmadrass, alltså en säck fylld med halm.

Även här hann jag gå i skolan en tid. Vi visste ingenting om framtiden. Mamis farbror Karcsi bodde i Salzburg, och han skyndade sig till oss. Han försåg oss med pengar och gav oss ett avgörande råd: ”Ta första chansen att dra vidare härifrån! Västländerna välkomnar oss, men de har begränsade mottagningskvoter som snabbt kommer att fyllas!” Tiotusentals flyktingar blev kvar mer eller mindre permanent i Österrike.
En gång såg jag en föreställning med Josephine Baker. Storstjärnan Baker i guld och rött såg mig sitta ensam i min mjukisoverall och titta på hennes föreställning. Hon tog mig i knät och frågade genom tolk om jag ville att hon skulle adoptera mig, men jag tackade nej.
Tio dagar efter att Karcsi hade rått oss att resa åkte vi Linjebuss mot Sverige. Mami ville dit – ett neutralt land! En fredlig kung, Lagerlöf och Strindberg, ärligt folk.

Vi bjöds på en vacker tur genom Österrike, Tyskland och Danmark. Men mitt i natten såg vi något som fyllde oss med skräck: längs vägen fanns flera skyltar med den röda femuddiga stjärnan. Var vi i Sovjet? Hade vi blivit bortförda? Ingen annan var orolig. De visste kanske att bensinkedjan Caltex har en röd femuddig stjärna som symbol.
Vi kom till Köpenhamn och vidare till Helsingör, och sedan en kort färd över till Helsingborg, som glittrade i solen, blå himmel, leende solsken, rent så långt ögat kunde se, Sverige! Bastu, dusch, desinficering, och så fick vi nya konstiga kläder.

Den 5 december kom vi till badorten Mölle, som får räknas som vårt tredje flyktingläger. Mölle var fyllt av vintertomma lyxhotell och vi hade fri tillgång på bananer, de första jag någonsin hade ätit. Där var vi över jul och nyår. Den 13 december kom luciatåget. Underbart sköna flickor med ljus i håret, både äldre och jämnåriga med mig. En av dem hette Birgitta och var vackert blond! Jag blev förälskad. I början fick vi god kontakt, men den falnade på grund av min feghet. Jag gick i skolan ett par veckor, jag kunde väldigt lite tyska liksom skolfröken. Eftersom vi var många ungrare fick jag vara tolk. Sedan åkte vi buss till Kungsör och postens semesteranläggning.

Snart skulle vi till Bergeforsen, Timrå kommun, Medelpad. Men vi förstod inte vad som sades i högtalarna, så vi hamnade i Ånge och vår packning i Boden. Men till slut kördes vi till ett litet gulligt trähus med elvärme, alldeles bredvid Bergeforsens kraftverk vid Indals-
älvens strand.

Här började jag i svensk skola på riktigt, härifrån fick Mami pendla till SCAs forskningslaboratorium i Sundsvall för att jobba i deras bibliotek och göra tekniska ritningar, här blev Ádám upplärd i fiskodling och ramlade i isvatten vid flottningen. Här skulle jag få träffa hockeyspelarna Lillstrimma och Inge Hammarström, börja tävla i simning, spela piano och få min hund Sam. Plocka lingon, träffa min brors blivande fru Monia och hennes familj, träffa familjens välgörare Sigrid, bli mobbad, bli förälskad i atomfysik, glo på majbrasan vid älvstranden, få min första cykel, bli scout och tonåring … ett jag i vardande.

Fler artiklar

Omställningen måste vara etisk

Stefan Villkatt
journalist, lärare samt miljö-, djurrätts- och fredsaktivist
04 april 2016

Omställningen kommer att kräva kunskap om hur vi kan leva självförsörjande på ett etiskt riktigt sätt, skriver Stefan Villkatt på veckans Under ytan. Han undrar om det ens kan kallas självförsörjning att leva på andras kroppar eller kroppsfunktioner.

Läs hela artikeln

Aktiv dödshjälp bör legaliseras

Gustaf von Heijne
medlem i föreningen Rätten till en värdig död
04 april 2016

I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.

Läs hela artikeln

Basinkomst är ingen kvinnofälla

Andreas Meijer
04 april 2016

”Systemkollaps! Bidragsskapande! Lathetsfrämjande! Kvinnofälla!” Argumenten mot basinkomst (BI) är många och har hörts från många håll. Här bemöter jag några av de argument som brukar föras fram. Det skriver Andreas Meijer i sitt debattinlägg.

Läs hela artikeln

Sånger om dem som är på flykt

Jenny Eriksson - 9 år sedan

Nadin al Khalidi skriver och berättar historier utifrån bilder och egna minnen från krig och flykt. Hon ser det inte som att texterna är politiska men med sitt band Tarabband påverkar hon unga människor i både Sverige och arabiska länder.

Läs hela artikeln

Mare Kandre som punkare

Nike Markelius - 9 år sedan

Det finns skilda åsikter om vad punken stod för och vilka förändringar i samhället den åstadkom som musik/folkrörelse, men faktum är att det för många var en frihetsrörelse som ytterst ville ingjuta mod i och ge utrymme åt var och ens rätt att fritt välja sina vägar i livet.

Läs hela artikeln

Låga vattennivåer visar på djupare problem

Klas Lundström - 9 år sedan

Rekordlåga vattennivåer plågar södra Sverige, vilket äventyrar dricksvattentillgången. Sveriges dricksvatten håller hög kvalitet, men senast förra veckan slog myndigheter larm om farliga ämnen i brunnar i Sörmland.

Läs hela artikeln

Lång väg kvar till skövlingsfri palmolja

Madeleine Johnsson - 9 år sedan

Svenska och internationella storföretag kan fortfarande kopplas till palmoljeindustrins skövling av den indonesiska regnskogen. En ny rapport från Greenpeace visar att flera svenska företag inte gör tillräckligt för att satsa på palmolja som producerats på ett hållbart sätt.

Läs hela artikeln

Från grön politik till gröna Converse

Lennart Fernström
Ansvarig utgivare på Syre
31 mars 2016

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

Läs hela artikeln

Islam – en del av vår värld

Jerker Jansson
författare och socialantropolog gästkrönikör i Syre
31 mars 2016

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Läs hela artikeln

Japan och Skottland lyfter ovillkorat grundbidrag

Benita Eklund - 9 år sedan

Idén om en ovillkorad basinkomst, som funnits i politiken sedan 60-talet, har fått ett uppsving på senare år. I Japan tror man nu att ett generellt stöd till unga kan vara ett sätt att möta en avsevärd minskning av konsumtionen, enligt Sankei daily.

Läs hela artikeln

Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Jacob Hederos - 9 år sedan

Medvetenheten om köttets pris är i dag stor men konsumtionsnivån ligger nästintill still. Hur är det möjligt? Svaret är oftast att ”det är gott” och att ”det är billigt”. Information om konsekvenserna, behovet av omställning och de alternativ som finns verkar inte räcka. Det kanske inte är så konstigt. ”Bara för att vi vet att det är dumt att köra bil som vi gör så slutar vi inte med det,” svarar forskarna som Syre varit i kontakt med.

Läs hela artikeln

En livsmodell där alla får plats

Sanni Gerstenberg
grön samhällsdebattör och gästkrönikör för Syre 
30 mars 2016

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

Läs hela artikeln

Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala

Anna Nylander - 9 år sedan

– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.

Läs hela artikeln

Bakom den ryska propagandans kulisser

Andreas Hedfors - 9 år sedan

Med kulturell hjärntvätt och militära utspel försöker ryska ledare dölja sitt vanstyre och korruption. Tyvärr går västvärlden med i dansen. Andreas Hedfors har träffat den hyllade författaren Peter Pomerantsev.

Läs hela artikeln

Det radioaktiva sopberget

Lena Carlberg - 9 år sedan

Under 2017 ska beslutsunderlaget för ett framtida kärnavfallsförvar och en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle finnas hos regeringen. Detta trots att den valda förvaringsmetodens brister har påtalats under hela processen. Miljörörelsen ser sig själv som den enda motmakten och tycker att myndigheterna ”jamsar med” industrin snarare än tar sitt ansvar.

Läs hela artikeln

Palestinas folk behöver vår hjälp

Anna Wester
ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och redaktör för tidningen Palestina Nu
29 mars 2016

Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.

Läs hela artikeln
Visa fler artiklar