Svenska politiker rustar i blindo
Den senaste tiden har svensk försvarspolitik tvärvänt. Efter en tid av relativt ointresse för försvaret vill politikerna nu rusta mot angrepp från Ryssland. Men Ryssland är inget hot mot Sverige – rustningsivern verkar bero på andra saker, skriver Peter Bodach Söderström.
En viss upphetsning har kunnat märkas i försvarspolitiken på sistone. Efter Rysslands agerande i Ukraina har svenska politiker blivit nervösa, och nu krävs mer pengar till försvaret. Journalister, ledarskribenter och politiker ylar åt varandra och risken finns att alla blir rejält uppskrämda utan att någon egentligen har tänkt efter. Så låt oss tänka efter.
Är det svenska försvaret i taskigt skick? Det beror på vad man ska ha det till. Sedan många år har svenska politiker varit tämligen ointresserade av svenska försvaret. Åtminstone om man menar Sveriges förmåga att försvara sig självt. Däremot vill man gärna skicka svenska trupper utomlands.
Det enda som hittills har krävts för att Sverige ska skicka trupp är att vi har lite folk över och att FN har godkänt insatsen. Att ta reda på huruvida FN har rätt eller om insatsen har minsta chans att lyckas ingår dock inte i den svenska doktrinen. Vi har således skickat trupp till kriget i Afghanistan (ett krig som inte gick att vinna), och just nu har vi trupp i Mali för att dels bevaka freden, dels delta i striderna.
Det svenska försvaret gör ofta en bra insats med tanke på förutsättningarna. Men i takt med att försvaret blivit en kringresande cirkus på jakt efter ett krig har förmågan att försvara vårt eget territorium minskat, och det är om detta som diskussionen nu handlar.
Samma politiker som gav oss de briljanta analyserna om kriget i Afghanistan hävdar nu att Ryssland är ett hot mot Sverige och vill göra helt om. Skit i krigen utomlands: låt oss rusta upp här hemma.
Så låt oss titta på kärnfrågan: är ryssarna ett hot? Om man betraktar den ryska och den tidigare sovjetiska politiken är det lätt att se ett mönster. Ryssland har gått i krig ett antal gånger, men skälen har varit ungefär desamma. I korta ordalag handlar ryska krig om två saker: territorier som man anser tillhör Ryssland och territorier som man vill dominera av strategiska skäl.
Efter Sovjetunionens fall har det handlat om krig med områden, stater eller territorier som en gång tillhörde just Sovjet – länder som Tjetjenien, Georgien och som nu senast Ukraina.
Som tänkbara mål för en eventuell rysk aggression är det alltså i första hand gamla sovjetrepubliker som ligger illa till. Åtminstone de som har strategisk betydelse eller olja.
I andra hand kan före detta sovjetiska republiker med mindre strategisk betydelse vara hotade – som i Baltikum. Men redan där är risken lägre eftersom ryssarna har så lite att vinna. I tredje hand kan ryssarna tänkas hota gamla fiender som Finland eller Polen, men redan där är vi inne på rena fantasier. Ett nytt ryskt krig med Finland eller Polen är i dagsläget nästan otänkbart.
Sverige är som tänkbart mål längst ner på listan. Vi har aldrig varit ryska, vi hör inte till Rysslands intressesfär och det finns inga strategiska fördelar med att inleda ett anfall mot väst genom Sverige – tvärtom.
Så vad handlar den svenska försvarsdebatten egentligen om? Varför är svenska politiker så kåta på att delta i krig utomlands? Och varför vill de nu rusta mot Ryssland trots att vi inte är hotade? Man kan fundera på om svenska politiker använder försvaret som en avledande manöver. De har misslyckats med skolan och vården, och klyftorna växer i rasande takt. Det är lite frestande att tro att svenska politiker gör som i utlandet: när ingenting annat funkar kan man alltid ge mer pengar till armén.
