Surrogatmoderskap – min väg från nej till ja
Barn som blivit till genom surrogatmoderskap finns och blir fler och fler. I veckans Under ytan skriver Barbro Westerholm om varför hon efter att ha djupdykt i den kunskap som finns i länder där surrogatmoderskap är tillåtet har svängt från nej till ja i frågan.
I frågor om livets början och livets slut grundar många sin uppfattning på de känslor de väcker och inte på de fakta som kan finnas i målet. Så är det också med surrogatmoderskap som är en komplex och svår fråga där det är viktigt att beslut tas på bästa möjliga faktaunderlag så att ingen som berörs kommer till skada.
Först, vad är det vi talar om?
Surrogatmoderskap innebär att en kvinna samtycker till att bli gravid för att föda ett barn, inte för att själv behålla det, utan för att föda det för en annan persons eller ett annat pars räkning.
Det finns två former av surrogatmoderskap. Den ena kallas partiellt surrogatmoderskap och innebär att surrogatmoderns egna ägg befruktas inuti kroppen genom insemination. Spermierna kan komma från en tilltänkt förälder eller en donator. Fostret utvecklas därefter i surrogatmoderns livmoder för att efter födseln lämnas över till de tilltänkta föräldrarna. Här har surrogatmodern både en genetisk och en biologisk koppling till barnet.
Introduktionen av In vitro fertilisering (IVF) i början av 1980-talet möjliggjorde den andra formen: fullständigt surrogatmoderskap. Då förs ett ägg befruktat utanför kroppen in i surrogatmoderns livmoder och får utvecklas där. Både ägg och spermier kommer då antingen från de tilltänkta föräldrarna eller från utomstående donatorer. I det här fallet har kvinnan bara ett biologiskt samband till barnet medan barnet kan ha genetiskt samband till en, två eller ingen av de tilltänkta föräldrarna.
Är surrogatmoderskap något nytt? Svaret är nej. I Gamla testamentet kan vi läsa att Abraham och Sara fick barn genom att Hagar, som var jungfru hos Sara, ställde upp som surrogatmoder. Rakel och Jakob fick barn genom att Rakel gav sin tjänarinna Bilhah till Jakob som konkubin för att föda deras barn.
Mitt första möte med frågan var i januari 1985, jag var då generaldirektör för Socialstyrelsen. Ett par svenska tidningar publicerade artiklar om tre barn födda i Sverige efter partiellt surrogatmoderskap. En pojke var född i början av 1970-talet, de båda andra barnen 1983 och 1984. Ofrivilligt barnlösas riksförbund hade hjälpt till så att surrogatmoderskapen kom till stånd. Inga pengar var inblandade i tillkomsten av barnen. I de tre fallen rörde det sig om kvinnor, som fött barn åt nära väninnor. Befruktningen hade skett genom insemination, antingen utomlands eller i Sverige. Efteråt hade surrogatmödrarna fortsatt att vara vänner i familjerna – och till barnen. Den då tolvåriga pojken tyckte det var roligt med två mammor.
Mitt svar som generaldirektör på mediernas frågor styrdes av vad min ”maggrop” sa, inte på kunskap. Jag visste ju ingenting om surrogatmoderskap. Mitt svar löd: ”Personligen tycker jag heller inte om surrogatmammor. Barnlöshet måste lösas på annat vis, till exempel genom adoption”.
”I så här allvarliga frågor får inte maggropskänslan styra vilka beslut som ska tas. Inte minst jag inser det efter den resa jag gjort från avståndstagande till ja till altruistiskt surrogatmoderskap.”
Rådman Göran Ewerlöv, som vid den tidpunkten var sekreterare i inseminationsutredningen och mer kunnig i frågor kring assisterad befruktning än jag, hade en annan syn: ”Vi är inte negativa till surrogatfödslar som sådana. Vad vi vänder oss emot är de pengar som brukar figurera i sammanhanget. Utredningens inställning är att man inte får handla med barn. Det är förbjudet redan nu.”
Evert Svensson, vice ordförande i socialutskottet och ordförande för de kristna socialdemokraterna kunde tänka sig att jämställa surrogatfödslar med befruktning genom insemination. ”Så länge det sker öppet och utan affärsverksamhet kan jag inte se något fel i det”. Han trodde inte att barn födda av surrogatmödrar löpte några speciella risker. ”Tvärtom! Om några barn är önskade och efterlängtade så är det väl dessa”.
Därefter tystnade debatten i stort sett och dök upp först efter det att riksdagen 2002 beslutat om att samkönade par fick rätt att adoptera. Det visade sig ganska snart att det inte fanns några barn för samkönade par att tillgå. De länder som Sverige samarbetar med när det gäller adoptioner accepterar inte att barn adopteras av homosexuella par. Homofobin är ett faktum. Lesbiska par kan lösa sin barnlängtan genom assisterad befruktning men den möjligheten finns inte för homosexuella män. Det männen gjorde och gör för att få sin barnlängtan tillgodosedd är att bli föräldrar genom surrogatmoderskap utomlands. I dag finns det mer än hundratalet barn i Sverige genom surrogatmoderskap.
Den debatt som följt har lett till att jag djupdykt i den kunskap som finns i länder där surrogatmoderskap är tillåtet, bland annat Nederländerna, Storbritannien, USA samt Finland där det var tillåtet under några år. Jag deltog också som ledamot i Statens medicinsk etiska råd (Smer) i rådets arbete med att rapporten
Assisterad befruktning (Smer 2013:1) där frågan om surrogatmoderskap behandlas. Den här processen har lett till att jag ändrat uppfattning och kommit fram till att altruistiskt surrogatmoderskap bör tillåtas i Sverige.
Smer är en rådgivande kommitté till regeringen sammansatt av de politiska partierna med en rad experter till sitt förfogande. I frågan om surrogatmoderskap anlitade vi landets främsta experter inom områden som etik, genusvetenskap, obstetrik och gynekologi, reproduktionsgenetik, pediatrik, barnpsykiatri och medicinsk rätt, Vi mötte också experter med internationell erfarenhet av surrogatmoderskap, organisationsföreträdare och debattörer.
Efter två års arbete presenterade Smer 2013 sin rapport. En majoritet i rådet, där jag alltså ingick, ansåg att altruistiskt, det vill säga icke kommersiellt värdmoderskap, kan utgöra en etiskt godtagbar metod om det föreligger en nära relation (vän eller anhörig) mellan surrogatmodern och de tilltänkta föräldrarna. Surrogatmodern ska ha genomgått graviditet och ha egna barn. Hon ska inte vara det blivande barnets genetiska mor. Hon och de tilltänkta föräldrarna ska ha genomgått en lämplighetsprövning (medicinsk och psykologisk) och ska få omfattande psykologisk rådgivning innan, under och efter behandling. Barnet bör tidigt få vetskap om sin tillblivelse och i mogen ålder få rätt att få information om surrogatmodern.
Om metoden tillåts i Sverige är det nödvändigt att initiera långtidsuppföljande studier som inbegriper hur det går för barnet, surrogatmodern och föräldrarna.
En minoritet av rådet ansåg att surrogatmoderskap inte är ett etiskt godtagbart sätt att få barn, att det finns kunskapsluckor rörande konsekvenserna för såväl surrogatmödrar som barn och att det är svårt att säkerställa att moderskapet är frivilligt samt att det i förlängningen är risk för kommersialisering.
Smer har liksom Socialutskottet i Riksdagen för regeringen aktualiserat en annan fråga som är akut för barnen, deras föräldrar och surrogatmodern, nämligen de juridiska oklarheter som finns kring barnens, föräldrarnas och surrogatmoderns rättsliga ställning. Den frågan måste klaras ut skyndsamt. Barnen finns ju och blir fler och fler. Förhoppningsvis kommer lösningen när utredningen Ökade möjligheter till behandling av ofrivillig barnlöshet (Dir. 2013:70) regeringen som svar på Smers rapport tillsatte 2013. Den ska lämna sina förslag i mitten av december 2015.
Det jag vet i skrivande stund om utredningen är att den precis som Smer använder sig av den bästa kompetens som står att finna för att ge underlag för beslut i denna fråga.
Sveriges Kvinnolobby har gått ut med en kampanj både nationellt och internationellt om förbud mot surrogatmoderskap. Kvinnolobbyn hävdar att ett ja till surrogatmoderskap medför att vi ser barn som varor och surrogatmödrar som behållare. Kvinnolobbyn anser vidare att Smer är ett partiskt, ovetenskapligt organ som profilerat sig till förmån för surrogatmoderskap. Det är en ren och skär kränkning av Smers och Sveriges främsta experters arbete för att komma fram till kunskapsbaserat ställningstagande i en svår och komplicerad fråga. I så här allvarliga frågor får inte maggropskänslan styra vilka beslut som ska tas. Inte minst jag inser det efter den resa jag gjort från avståndstagande till ja till altruistiskt surrogatmoderskap.
Vad tycker då partierna? Här begränsar jag mig till att citera vad Folkpartiet skrev i sin partimotion till riksdagen hösten 2014, där Jan Björklund är första namnet på motionen:
”Surrogatmoderskap är inte någon enkel fråga. I ena vågskålen ligger längtan efter barn. I den andra ligger oron för att surrogatmamman exploateras eller att barnen far illa… Vi anser att om det kan skapas nya former för barn att komma till världen under former som är trygga för både barnet och surrogatmamman, så ska det välkomnas. De fakta som hittills framkommit visar att detta är möjligt. En förutsättning är att det i svensk lagstiftning finns tydliga regler om att både föräldrarnas och surrogatmammans situation ska utredas. Utredningen bör klart visa att surrogatmamman inte tar på sig uppdraget av ekonomiska skäl. Det är också viktigt med rådgivning och stöd under hela processen.”
Barbro Westerholm är läkare, forskare samt riksdagsledamot för Folkpartiet. Hon har tidigare bland annat varit generaldirektör för Socialstyrelsen och ordförande för Sveriges Pensionärsförbund. Under sin tid på Socialstyrelsen drev hon 1979 igenom att homosexualitet inte längre skulle räknas som en psykisk sjukdom av socialstyrelsen. Barbro Westerholm har även deltagit som ledamot i Statens medicinsk etiska råds (Smer) arbete med rapporten Assisterad befruktning.
