Sälj inte ut miljöpolitiken
Det enda ansvarsfulla Vattenfall kan göra med sina tyska kolkraftverk är att lägga ner dem. Om Vattenfall inte inser det självmant är det regeringens ansvar att se längre, skriver Malin Bergendal.
Statliga Vattenfall är ett av Europas största energibolag och ett av de företag i Europa som släpper ut mest koldioxid: 88,4 miljoner ton om året, att jämföra med omkring 50 miljoner ton för hela Sverige. Större delen kommer från deras kolkraftverk i östra Tyskland. Flera av dem börjar bli för gamla och behöver bytas ut, och då behövs även nya brunkolsgruvor. En sådan utbyggnad skulle öka utsläppen till 1 200 miljoner ton om året.
Eftersom Vattenfall enligt riksdagens beslut ska ”leda utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion” är det märkligt att de överhuvudtaget sysslar med kolkraft. När de nu vill göra sig av med kolet för att kunna nå utsläppsmålen borde inte frågan vara om de ska avveckla eller sälja.
Den miljömässigt hållbara lösningen, och den enda försvarbara, är förstås avveckling, eftersom klimatet tar lika mycket skada av det ena bolagets koldrift som av det andras. Men Vattenfall vill sälja och hoppas få ut 30–40 miljarder. Styrelseordförande Lars G Nordström förklarade i Konstitutionsutskottet förra torsdagen att de behöver pengarna eftersom hela branschen ”lider av överkapacitet, låg efterfrågan och prispress”. Det kan vara det sämsta argumentet någonsin för att inte lägga ner kolkraftverk.
Här borde regeringen tänka längre, men Stefan Löfven sa förra veckan till TT att de välkomnar en försäljning: ”Kan Vattenfall hitta en väg som de bedömer är bra för bolaget och för Tyskland så ska vi vara nöjda med det”. Löfven säger att han talar även för Miljöpartiet, som tidigare har varit tydliga med att en försäljning inte löser några problem. Men i energiöverenskommelsen i oktober mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet finns mycket ludd och inget som egentligen säger att regeringen ska stoppa brunkolsverksamheten i Tyskland.
– Nu sitter man med de verksamheterna och då är frågan på vilket sätt man tar ansvar, både för skattebetalarnas pengar och för att bolaget kan vara en drivande kraft i omställningen till en klimatbra ekonomi och politik, sa Åsa Romson i radio häromveckan.
Det låter som om något oförutsett hade inträffat, men det har det väl inte? Att man ”sitter med de verksamheterna”, i en regering med ansvar för ett statligt energibolag som driver kolkraftverk i Tyskland, kan inte gärna vara en överraskning. Och vad hände med ansvaret? Klimat- och miljöministerns ansvar måste vara klimat och miljö, inte Vattenfalls möjligheter att vara en drivande kraft i första hand. Och ansvaret för skattebetalarnas pengar är ett ansvar för att förvalta dem väl, inte för att sälja ut miljöpolitiken.
