Runt ett köksbord i Säffle
Det är en av de sista dagarna på jullovet. Vi har ätit upp julgodiset, slängt ut granen och hunnit tröttna på julklapparna. Snart ska allt bli som vanligt igen. Jag ska åka hem till Göteborg dagen efter. Vi sitter runt köksbordet och spelar ”Ticket to ride” för sextonde gången sen julafton. Vi, är jag, mina syskon, pappa, min låtsasmamma, Zaman och Lee. Pappa delar ut alla kort. Min bror lägger ut kartan över Europa som är fylld med järnvägsspår. Aten, München, Köpenhamn, Stockholm. Jag slås plötsligt över hur märkligt det är att vi sitter där allihopa runt bordet, i Säffle. Eller, det är väl egentligen inte så konstigt att jag sitter där, eller mina syskon eller våra föräldrar. Låt mig presentera er för Zaman och Lee.
Zaman är sexton år. När Zaman tittar på Europakartan ser han inte trevliga weekendstäder och ett Interrail-paradis. Han ser långa vandringar, trånga bussar, osäkerhet och gränsvakter. Han ser människor som inte vill ha honom där. Han ser ett hav där gummibåtarna sjunker och där bara några blir räddade. Han ser stängda dörrar. Han tittar på Köpenhamn, glad över att han kom över bron innan det var för sent. Zaman är sexton år och ensamkommande flykting från Afghanistan. Han hamnade i en familj i Säffle.
Lee är trettiofem år. Hon är från Pennsylvania i USA och jobbar som forskare. Hon forskar om cellulosa och dess användningsområden. Hon har varit en tid vid universitetet i Luleå. Innan hon åker hem till USA igen vill hon besöka sina släktingars hembygd, Svanskog. För lite mer än hundra sedan sålde hennes släktingar allt de ägde, lämnade det som var hemma och tryggt, och gav sig av mot Amerika. Sverige var för fattigt, om de stannade skulle de antagligen svälta ihjäl. Dö. I Amerika fanns det en framtid. Lee besöker gamla kyrkor, träffar människor som släktforskar och tittar på gravstenar. Vill komma närmare en del av sig själv. Hon hamnar i en familj i Säffle.
Vi börjar spela. Jag bygger en järnväg med hjälp av fyra gröna kort. Efter mig är det Zamans tur. Jag tänker: Zaman och Lee är med i samma historia, bara på olika platser, i olika tider. Kommer Zamans barnbarns barn att åka till Afghanistan för att leta efter sitt ursprung? Söka i böcker och fråga runt på platser de hört sina äldre släktingar prata om? För att komma närmare sig själva? Historien och världen blir så extremt närvarande där runt köksbordet. Nästa gång det är min tur bygger jag vägen mellan Köpenhamn och Stockholm. Det kostar tre vita kort och ett lok. Nu är bron stängd, ingen annan kommer över.