Arkiv för tidningensyre.se

Tidningen Syre
redaktionen@tidningensyre.se

Ansvarig utgivare:
Lennart Fernström

En berättelse från Syrien

Samar Yazbek - 3 år sedan

Hur är det att leva mitt i ett krig? I ett Syrien som brinner inför omvärldens ögon. Hur väljer en människa sida och hur blir vardagen med den svart-vita världsbild som gör valet möjligt? Samar Yazbeks litterära reportage Resa in i tomheten ger en smärtsam inblick i den syriska befolkningens lidande och vardagen mitt i ett krig.

Men den ger också läsaren nycklar till varför fredliga protester blev till väpnad konflikt och varför IS har kunnat växa sig starka. 2011 tvingades Samar Yasbek lämna Syrien men hon har åkt tillbaka i hemlighet flera gånger. Här följer utdrag från det hon upplevt på tre av dessa resor, möten med soldater, mödrar och barn.

En man gråter i korridoren på sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo, Syrien. Hans dotter blev träffad under en attack mot en skola i ett område där många flyktingar tagit skydd. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT.

En man gråter i korridoren på sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo, Syrien. Hans dotter blev träffad under en attack mot en skola i ett område där många flyktingar tagit skydd. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT.

Resa in i tomheten

Jag skriver med fyrtio fingrar.

Jag skriver blind.

Jag upplever verkligheten. Skriver den, och försvinner.

Genom min strupe passerar de döda, en efter en. Stävar mot himlen, innan de faller ned i mitt blod.

Jag är historieberättaren som betraktar era korta liv. Iakttar er, som under de långa nätter då vi skrattade och gissade: vem av oss ska nästa granat ta? Jag gör det för er skull. Det är omöjligt att inte frambesvärja er och förvandla era berättelser till pelare som förbinder himmel och jord.

Jag skriver till er. Jag skriver för er skull. Och jag skriver från er: den förrådda syriska revolutionens martyrer.

Soldater i FSA (Fria syriska armén) hjälper en allvarligt skadad kamrat, skjuten av en krypskytt från syriska armén i Aleppo. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT.

Soldater i FSA (Fria syriska armén) hjälper en allvarligt skadad kamrat, skjuten av en krypskytt från syriska armén i Aleppo. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT.

Augusti 2012: Den första resan

I den stunden, efter att han sagt: ”Det enda vi vill ha är en civil stat”, bestämde jag mig för att skriva.

Det var sista dagen, några timmar innan jag skulle lämna landet, vid Faroukbrigadens postering. Den unge mannen med glittrande stjärnor i ögonen hämtade andan. Han höll på att berätta hur han deserterade från arméns specialstyrkor därför att han vägrade döda folk. Han fortsatte: »Jag menar, hur skulle jag kunna kasta mig i döden? Vem vill dö? Ingen. Men vi var döda och vi vill leva.«

Himlen var blå. Inget fördunklade den, ingen skottlossning, inga vägspärrar, inga raserade byggnader längs vägkanterna. Vi var inte långt från Sarmada. Vi hade just lämnat staden, med dess väggar målade med revolutionsflaggan, bakom oss.

– Vi vill ha en civil stat …, upprepade en motståndsman som var lite äldre.

– Dessa förbannade officerare, sade den förste. De är alawiter allihop.

Den äldre tittade på honom och mumlade:

– Nej, inte alla.

Jag lyssnade medan han återigen berättade historien om hur han hoppade av. Under tiden gick hans vän fram till honom och viskade något i hans öra. Den unge mannen med glittrande ögon och honungsfärgat hår tittade bestört på mig. Hans vapen föll till marken och han slog ned blicken. Jag sökte kontakt med hans flackande blick, medan vapnet blev liggande på marken. Så vände han bort ansiktet.

En FSA-soldat skjuter mot syriska arméns positioner i Amaryia- distriktet i Aleppo, september 2012. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT

En FSA-soldat skjuter mot syriska arméns positioner i Amaryia-distriktet i Aleppo, september 2012. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT

Himlen hade inte förändrats. Den var fortfarande blå och de steniga höjder vi lämnat bakom oss stirrade tyst. Men jag uppfattade något slags smackande ljud när den unge mannen vände sig mot mig. Han bet sig i läppen. Så sade han – samme unge man som med vapen i hand höll vakt vid den militära posteringen och just skrikit ut sin ilska mot himlen:

– Förlåt mig, madame. Herregud, jag visste inte.

Hans ansikte blev ett barns när han bad om ursäkt. Motståndsmännen som vaktade bron tittade nyfiket mot oss. En vit flagga med texten »Det finns inte någon gudom förutom Allah och Muhammed är Allahs sändebud« fladdrade intill dem. Två av dem bar långa skägg. Himlen var fortfarande blå, men soldaten hade förvandlats till ett barn som stod framför mig och stammade:

– Jag hatar ingen, men de där hundarna, de ville att vi skulle döda folk … förlåt mig, madame.

Den äldre mannen stod bredvid honom. Han stirrade ilsket när han åter sade:

– Vi vill ha en civil stat. Jag tillhör Faroukbrigaden, men jag vill ha en sekulär rättsstat. Jag är student, läser andra året på Handelshögskolan.

Vi stannade inte länge hos dem. Jag lyssnade på dem och sade:

– Inga problem … det är ingen fara.

Men pojken, vars ögon slutat glittra, var fast besluten att förklara att han inte menat att förolämpa mig. Innan jag gav mig av tillsammans med mina fyra följeslagare sade jag:

– Jag är inte alawit och du är inte sunnit. Jag är syrier och du är syrier.

Han stirrade förvånat på mig och jag fortsatte:

– Så är det faktiskt. Vi är syrier, helt enkelt.

En FSA-soldat går genom Amariyadistriktet i Aleppo, september 2012. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT.

En FSA-soldat går genom Amariyadistriktet i Aleppo, september 2012. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT.

När vi hade lämnat Faroukbrigadens vägspärr satt jag i bilen och yrade för mig själv: »Vem är det som behöver tillförsikt här? Vem vill bygga ett hemland av blod och eld, den deserterade soldaten som förvandlades till ett barn? Eller de där mördarna som stöder Assad?« Motståndsmännen bara tittade undrande på mig och skrattade. De förstod ingenting av vad jag sade.

Varifrån kommer deras styrka? Vem av oss är mest främmande för meningen med livet? Vem står närmast livets kärna? Vi eller de? De som sitter i dödens knä och slukar den som en läcker munsbit. Med ett skratt som exploderar i samma ögonblick som deras kroppar splittras.

Folks föreställningar om dem är falska. När man säger Fria syriska armén ser många framför sig en verklig armé. Men de som deltar är som vem som helst du kan möta på gatan. De stridande grupperna har olika inriktning och karaktär, vissa är brutala, andra medmänskliga, en del följer strikt revolutionens moral och etik, andra inte.

I själva verket har de få gemensamma kännetecken. Fria syriska armén är en spegling av våra liv med dess mångfald och enorma olikheter. Utmärkande för alla är dock att döden svävar fjäderlätt mellan dem. En mer träffande beskrivning av grupperna vore »De väpnade folkliga motståndsstyrkorna«.

Jag vet ingen annan orsak till att jag inleder den här boken med berättelsen om den sista väpnade vägspärren innan jag lämnade landet, än det intryck den deserterade soldaten som förvandlades till ett barn gjorde på mig. Varje gång jag slöt ögonen exploderade bilden av motståndsmannen som kastade ifrån sig sitt vapen för att be om förlåtelse för ett brott han aldrig egentligen begått, att han förolämpat »madame« som stod framför honom eftersom hon kom från samma religiösa sekt som hans arméofficer.[…]

En syrisk flicka står i dörren till sitt hem där FSA och syriska armén strider i Amariyadistriktet i Aleppo, september 2012. Foto: AP Photo/ Manu Brabo/TT.

En syrisk flicka står i dörren till sitt hem där FSA och syriska armén strider i Amariyadistriktet i Aleppo, september 2012. Foto: AP Photo/ Manu Brabo/TT.

Februari 2013: Den andra resan

Medan jag reste runt på Idlibs landsbygd insåg jag att den information om situationen som nådde omvärlden var motsägelsefull och förvirrande. Faktum var att de väpnade jihadistiska grupperna hade börjat ta kontroll över vissa områden. Deras seder och bruk var annorlunda än de traditionella. Problemen orsakades av takfiriförbanden som kom utifrån. Under alla resor vi gjorde, trots allas varningar och den överhängande faran, gjorde folk sitt yttersta för att skydda mig och hålla mig undan takfiribataljonerna. Men det var tydligt att de befriade områdena befann sig under ett slags ockupation. Och det var inte något som hade skett av en slump eller oordnat, utan medvetet och organiserat för att dela upp det befriade norr i militära zoner som olika jihadistbataljoner kontrollerade och plundrade på byten. Detta betydde dock inte att Fria syriska arméns styrkor hade stått overksamma och tittat på. Många av dem höll fortfarande fast vid revolutionens principer. Men de började bli försvagade. […]

En skadad syrisk kvinna får vård i en ambulans efter att en bilbomb exploderat i byn al-Kaffat i Hamaprovinsen, januari 2013. Foto: AP Photo/SANA/TT.

En skadad syrisk kvinna får vård i en ambulans efter att en bilbomb exploderat i byn al-Kaffat i Hamaprovinsen, januari 2013. Foto: AP Photo/SANA/TT.

Jag fick anstränga mig för att komma ihåg att jag inte var med i en spelfilm om revolutioner eller befann mig i en litterär text, för scenen verkade vid första anblicken romantisk och perfekt för en folklig revolution, som dem vi läst om i historieböckerna.

Jag kände mig förtvivlad när jag tänkte på att omvärlden inte ville se sanningen om vad som hände. Vi betraktades som brutala människor utan allt förnuft och hela konflikten hänfördes till islamisk religiös extremism. För många regeringar och folk i omvärlden innebar det att brutaliteten inte angick dem. Jag levde i två världar när jag reste in och ut ur Syrien och sedan höll föredrag i olika städer jorden runt. Jag försökte förklara sanningen om vad som hände och jag försökte förstå hur omvärlden uppfattade oss. Därefter reste jag tillbaka och levde med revolutionärerna och vanligt folk och blev förtvivlad och rasande över hur djupt orättvist frågan, och vi som folk, behandlades. Jag föll ned i en bottenlös avgrund av tomhet och vanmakt som inget kunde rädda mig från förutom en återfärd till Syrien. […]

En syrisk pojke läser på ett trasigt papper i sitt gamla förstörda klassrum i Aleppo, november 2012. Foto: AP/TT.

En syrisk pojke läser på ett trasigt papper i sitt gamla förstörda klassrum i Aleppo, november 2012. Foto: AP/TT.

Juli-augusti 2013: Den tredje resan

För varje dag som gick blev det alltmer uppenbart att det var omöjligt för mig att bosätta mig här, som jag drömt om och ställt in mig på. Jag hade inte brytt mig om att lära mig franska eftersom jag hade bestämt mig för att återvända och slå mig ned i norr. Ända fram till nu hade Paris bara varit en station på vägen.

Jag satte mig hos Nora, Ayyoush och de båda gamla kvinnorna. De var fortfarande kvar där vi hade lämnat dem. Nora var panikslagen. De satt stilla. Det gjorde ingen skillnad att gå ned i skyddsrummet. Åldringarna var tysta, som vanligt. Nora reste sig och bad till Gud. Jag och Ayyoush stirrade på varandra.

Jag gick ut i köket och satte på en kopp kaffe. Plötsligt kom Maisara in och skrek:

– Sätt fart … sätt fart … vi ska lämna Saraqib!

De skulle ta oss och gamlingarna ut ur staden, till en moské som Abu Ibrahim hade låtit bygga i al-Mushrifiya. Jag var arg för att motståndsmännen inte lät mig stanna hos dem.

Händelserna upprepade sig, men varje gång var det som om det var första gången, konfrontationen med döden, med vanmakten, eftersom det enda motstånd man kunde göra var att stanna och iaktta döden och därefter följa nyheterna om den. Vad skulle enskilda civila göra när de angreps med artilleri, missiler och bensinfatsbomber? De hade inga möjligheter att försvara sig. Motståndsmännen var dåligt beväpnade och de allra flesta som dog var civila.

En syrisk man gråter utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo, efter att hans dotter sårats i en attack av Syriens flygvapen mot en skola där hundratals flyktingar sökt skydd, oktober 2012. Foto: AP Photo/ Manu Brabo/TT.

En syrisk man gråter utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo, efter att hans dotter sårats i en attack av Syriens flygvapen mot en skola där hundratals flyktingar sökt skydd, oktober 2012. Foto: AP Photo/ Manu Brabo/TT.

På vägen till vår temporära tillflyktsort såg vi grupper av familjer på väg ut ur Saraqib. Vi hörde på komradion att en krigare lyckats oskadliggöra en klusterbomb som landat i ett hus, men inte utlösts. På höger sida hade flera hus träffats av tunnor.

Framför oss på den stora genomfartsleden, ett område utsatt för omfattande angrepp, låg en förstörd bilförsäljningslokal. Ett nödrop kom från komradion: »Var är alla läkare? Vi behöver kirurger! Vi har många akutfall«, sedan en annan röst: »Saraqibbor, Saraqibbor … hör upp. Flygplan på väg … flygplan på väg.«

Genom vindrutan såg jag människor med blanka ansikten skynda fram. De hängde med huvudena och bar på några få tillhörigheter. Vi passerade tre familjer som tittade på oss när vi for förbi. Så dök en beväpnad man upp framför bilen och stoppade oss. Han frågade vart vi var på väg och lät oss sedan passera.

– I går kidnappades en kvinna för första gången av en väpnad grupp, berättade Abu Ibrahim. Hon var från grannbyn. I vanliga fall kidnappar de inte kvinnor, men henne tog de. Maken hittades mördad vid vägen. De stal hans bil och hans fru. Vi måste vara försiktiga. De där är inhyrda krigare och tjuvar.

På ena sidan vägen försökte en kran lyfta av taket på ett hus, där fem personer dödats. Man letade fortfarande efter liket av en flicka. Två av dem som bott i huset betraktade förödelsen. Den ene stod vid kranen och följde dess rörelser medan den andre satt på trottoaren. Vi stannade till. En av männen hade förlorat såväl sina barn som frun. Den andre mannen var hans bror.

På andra sidan vägen gick några barn omkring och letade efter järnrör från explosionerna, för att samla ihop och sälja. Rören var ofta inte mer än 70 centimeter långa, ibland kortare. En pojke klättrade upp på en hög bråte i jakten, men männen ropade åt honom att komma ned igen. Han var runt tretton år, till hälften utslitna kläder, slocknad blick. Håret var fullt av damm och han såg ut att ha krupit runt mer än en gång i ruinerna för att hitta så många järnrör som möjligt. Kanske kunde han sälja dem och få ihop till lite bröd.

Mannen som satt på trottoaren tände en cigarett och iakttog kranen. Damm föll från hans ögonfransar. Dottern fanns fortfarande kvar under stenarna och bråten, men männen sade att hon alldeles säkert var död och att han måste behålla fattningen. […]

Denna bild tagen av en privatperson visar människor som söker igenom bråten från en byggnad sönderbombad av syriska statliga armén i Jabal Bedro-området i Aleppo februari 2013. Foto: Aleppo Media Center AMC/AP Photo/TT.

Denna bild tagen av en privatperson visar människor som söker igenom bråten från en byggnad sönderbombad av syriska statliga armén i Jabal Bedro-området i Aleppo februari 2013. Foto: Aleppo Media Center AMC/AP Photo/TT.

Revolutionens verklighet var annorlunda på marken. Att skriva om den var också annorlunda. Denna verklighet krävde inget teoretiserande eller arrangerande, man behövde inte ens veta hur dagen skulle sluta. Den krävde bara starka nerver och en förmåga att hantera situationen timme för timme, som att känna till säkra flyktvägar undan flygattackerna, trots att det var omöjligt, och att försäkra sig om tillgång till läkare och ambulanspersonal. Att hålla reda på om det fanns aktivister på nedslagsplatserna som dokumenterade offren för Assads bomber och missiler. Att hålla koll på internet och hoppas att förbindelsen inte bröts, att denna lilla fläck, som utsattes för förstörelse och utplåning, hamnade utanför världen. Det var några enkla saker som man måste behärska.

Men viktigare än allt annat, att hålla ihop. Att hålla ihop inför alla söndertrasade mänskliga organ, inför den ofattbara förstörelsen av hus och hem, att inte för en sekund förlora förståndet. För din kollaps blir en extra börda för dem runt dig. Ungefär så. Du måste kunna närma dig små fingrar och samla ihop dem bland ruinerna, dra ut en liten flickas lik och upptäcka att urinen i hennes kläder fortfarande är varm. Och därefter gå vidare och fortsätta söka efter nästa offer.

Du får heller inte glömma offrens ansikten eftersom du ska skriva om dem och berätta historien, beskriva för omvärlden hur ögonen blir helt vita under himlen, som regnar granater och fria gåvor som dödar.

Det spelar heller ingen roll om du kan analysera det som händer: hur civila bostäder angrips för att revolutionen ska mista sitt folkliga stöd och för att alla medborgerliga projekt, som kvinnliga och manliga aktivister återvänt för att förverkliga i de befriade områdena, ska gå om intet. Eller förstå att det som driver regimen att ödelägga området är att säkra sina militära försörjningslinjer. Inget av detta är viktigt. Det viktiga är att du kan hålla dig på benen medan himlen fortsätter vräka ned sina bensinfatsbomber och klusterbomber. Stå fast, som en tennsoldat. Allt detta tänkte jag på när himlen på nytt flammade upp. […]

Efterskrift:

Jag är inte den enda som gett sig av. Den oerhörda omfattningen av det syriska folkets flykt kommer att gå till historien. Jag följer vad som händer på avstånd. Men att se bilderna, läsa nyheterna och ringa dem som finns kvar ger mig inte mycket. Den viktigaste komponenten saknas. Det finns ingen likhet mellan att läsa om hur bensinfatsbomber och andra bomber faller tio dagar i sträck i Saraqib, staden där jag bodde, och att leva mitt bland explosionerna. Sedan ett år tillbaka har Saraqib bombats dagligen med bombtunnor och klusterbomber.

Att se liken ligga staplade under bråten är inte detsamma som att röra vid dem. Doften av jord efter klusterbombernas nedslag når dig inte från de foton och videofilmer som aktivisterna lägger ut, de som fortfarande är vid liv och kan dokumentera. Lukten av brandrök, de skräckslagna mödrarnas ögon, den susande tillfälliga tystnaden efter varje explosion. Bilderna och filmerna sätter oss i omedelbar förbindelse med det som sker, men de bidrar inte till annat än att öka vansinnet, för de skapar en falsk förståelse som tränger in mellan det verkliga och det imaginära, det absurda och det logiska, mellan döden och livet.

En syrisk kvinna på flykt från Homs, här med sitt barnbarn, bara 15 dagar gammal, utanför skolan där de bor för tillfället med 15 andra familjer i byn Souran, oktober 2012. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT.

En syrisk kvinna på flykt från Homs, här med sitt barnbarn, bara 15 dagar gammal, utanför skolan där de bor för tillfället med 15 andra familjer i byn Souran, oktober 2012. Foto: Manu Brabo/AP Photo/TT.

Människor i omvärlden kommer aldrig att kunna övertygas om att det som händer i Syrien, vilket världens ögon bevittnar, inte är något annat än deras önskan att se sin egen frälsning. Där finns någon som dör i deras ställe. Någonting väcker deras önskan att leva vidare när liv släcks inför deras ögon. De är de enda överlevande och det räcker. Någonting som liknar könsdrift.

Världen njuter av att smygtitta på överlevnadskampen som iscensätts runt de syriska offrens lik. Världen tittar på. Ja, det gör den. Förstorar upp en förljugen bild av kriget mellan Assad och Islamiska staten, broderar ut den, utvecklar den till monstruösa proportioner för att döva sina frånvarande samveten.

Detta är inget nytt i mänsklighetens historia. Det har hänt så många gånger tidigare, men nu sker det öppet och direkt inför våra ögon och passiva händer. Mängden brutala bilder skapar monster av likgiltighet. Den globala medieindustrin får oss att glömma offren genom att erbjuda död och brutalitet av sådan omfattning att det blir till en vana, något man konsumerar och sedan kastar bort som vilken använd vara som helst.

Så har det blivit för syrierna fyra år senare. De startade en fredlig folklig revolution som förvandlades till en väpnad resning som sedan kidnappades av jihadistbataljonerna. Syrien har blivit en skådeplats för blodsbröllop, och Islamiska staten dominerar scenen. […]

Foto: Janerik Henriksson/TT.

Samar Yazbek. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Fakta: Samar Yazbek

Föddes 1970 i Jable i Syrien. Hon är författare och journalist med ett förflutet som manusförfattare för syrisk film och tv. Hon lever för närvarande i exil i Paris.

Fakta: Om bilderna

Bilderna har ingen direkt koppling till texten och de personer som nämns. Bilderna kommer dock alla från  Syrien och den tidsperiod som Samar Yasbek beskriver.

Fler artiklar

Omställningen måste vara etisk

Stefan Villkatt
journalist, lärare samt miljö-, djurrätts- och fredsaktivist
04 april 2016

Omställningen kommer att kräva kunskap om hur vi kan leva självförsörjande på ett etiskt riktigt sätt, skriver Stefan Villkatt på veckans Under ytan. Han undrar om det ens kan kallas självförsörjning att leva på andras kroppar eller kroppsfunktioner.

Läs hela artikeln

Aktiv dödshjälp bör legaliseras

Gustaf von Heijne
medlem i föreningen Rätten till en värdig död
04 april 2016

I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.

Läs hela artikeln

Basinkomst är ingen kvinnofälla

Andreas Meijer
04 april 2016

”Systemkollaps! Bidragsskapande! Lathetsfrämjande! Kvinnofälla!” Argumenten mot basinkomst (BI) är många och har hörts från många håll. Här bemöter jag några av de argument som brukar föras fram. Det skriver Andreas Meijer i sitt debattinlägg.

Läs hela artikeln

Sånger om dem som är på flykt

Jenny Eriksson - 3 år sedan

Nadin al Khalidi skriver och berättar historier utifrån bilder och egna minnen från krig och flykt. Hon ser det inte som att texterna är politiska men med sitt band Tarabband påverkar hon unga människor i både Sverige och arabiska länder.

Läs hela artikeln

Mare Kandre som punkare

Nike Markelius - 3 år sedan

Det finns skilda åsikter om vad punken stod för och vilka förändringar i samhället den åstadkom som musik/folkrörelse, men faktum är att det för många var en frihetsrörelse som ytterst ville ingjuta mod i och ge utrymme åt var och ens rätt att fritt välja sina vägar i livet.

Läs hela artikeln

Låga vattennivåer visar på djupare problem

Klas Lundström - 3 år sedan

Rekordlåga vattennivåer plågar södra Sverige, vilket äventyrar dricksvattentillgången. Sveriges dricksvatten håller hög kvalitet, men senast förra veckan slog myndigheter larm om farliga ämnen i brunnar i Sörmland.

Läs hela artikeln

Lång väg kvar till skövlingsfri palmolja

Madeleine Johnsson - 3 år sedan

Svenska och internationella storföretag kan fortfarande kopplas till palmoljeindustrins skövling av den indonesiska regnskogen. En ny rapport från Greenpeace visar att flera svenska företag inte gör tillräckligt för att satsa på palmolja som producerats på ett hållbart sätt.

Läs hela artikeln

Från grön politik till gröna Converse

Lennart Fernström
Ansvarig utgivare på Syre
31 mars 2016

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

Läs hela artikeln

Islam – en del av vår värld

Jerker Jansson
författare och socialantropolog gästkrönikör i Syre
31 mars 2016

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Läs hela artikeln

Japan och Skottland lyfter ovillkorat grundbidrag

Benita Eklund - 3 år sedan

Idén om en ovillkorad basinkomst, som funnits i politiken sedan 60-talet, har fått ett uppsving på senare år. I Japan tror man nu att ett generellt stöd till unga kan vara ett sätt att möta en avsevärd minskning av konsumtionen, enligt Sankei daily.

Läs hela artikeln

Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Jacob Hederos - 3 år sedan

Medvetenheten om köttets pris är i dag stor men konsumtionsnivån ligger nästintill still. Hur är det möjligt? Svaret är oftast att ”det är gott” och att ”det är billigt”. Information om konsekvenserna, behovet av omställning och de alternativ som finns verkar inte räcka. Det kanske inte är så konstigt. ”Bara för att vi vet att det är dumt att köra bil som vi gör så slutar vi inte med det,” svarar forskarna som Syre varit i kontakt med.

Läs hela artikeln

En livsmodell där alla får plats

Sanni Gerstenberg
grön samhällsdebattör och gästkrönikör för Syre 
30 mars 2016

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

Läs hela artikeln

Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala

Anna Nylander - 3 år sedan

– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.

Läs hela artikeln

Bakom den ryska propagandans kulisser

Andreas Hedfors - 3 år sedan

Med kulturell hjärntvätt och militära utspel försöker ryska ledare dölja sitt vanstyre och korruption. Tyvärr går västvärlden med i dansen. Andreas Hedfors har träffat den hyllade författaren Peter Pomerantsev.

Läs hela artikeln

Det radioaktiva sopberget

Lena Carlberg - 3 år sedan

Under 2017 ska beslutsunderlaget för ett framtida kärnavfallsförvar och en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle finnas hos regeringen. Detta trots att den valda förvaringsmetodens brister har påtalats under hela processen. Miljörörelsen ser sig själv som den enda motmakten och tycker att myndigheterna ”jamsar med” industrin snarare än tar sitt ansvar.

Läs hela artikeln

Palestinas folk behöver vår hjälp

Anna Wester
ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och redaktör för tidningen Palestina Nu
29 mars 2016

Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.

Läs hela artikeln
Visa fler artiklar